Det slog mig nyligen att jag har varit gravid eller haft ett barn under 1.5 år de senaste 4.5 åren. Ammat har jag gjort i 3.5 år och kommer fortsätta med ett tag till. Jag minns att jag med mitt äldsta barn började känna mig lite som mig själv igen när han närmade sig 1.5 år. Eller som mig själv är nog fel uttryck. Man är ju inte statisk på det sättet. Förhoppningsvis. Man utvecklas i bästa fall till det bättre hela tiden. Och att få barn och bli förälder, oavsett vilken gång i ordningen det är innebär ju en förändring. Jag blev väl snarare Asabea 2.0. Mer mig själv i den bemärkelsen att jag kände mig redo att vara lite mer fristående från mitt barn, från att ha suttit ihop i nio månader och i princip suttit ihop sen han kom ut så kände vi båda oss gradvis alltmer redo att göra vår egen grej. Han blev tryggare, mer social och självständig samtidigt som han såklart var pytteliten och vi till mångt och mycket fortfarande satt ihop så var det inte på samma intensiva sätt. Jag kände också att jag fick tillbaka en relation till min kropp som jag kände igen mer från mitt gamla, prepartum jag. Jag hittade tillbaka till min sexuella och sensuella sida som hade varit på paus ett tag när mitt närhetsbehov mättades av mitt barn. Plus att det var så känslomässigt uttömmande att knyta an till honom att jag inte klarade av mycket mer än det. Men däromkring när han närmade sig 1.5 år så kände att jag alltså att jag var tillbaka... inte till det gamla men till nåt bekant i alla fall. Men så vips blev jag gravid igen och en ny resa började. Vara gravid med ett litet barn. Amma som gravid. Ha två små. Tidigt post partum igen. Maxad närhet igen.Min yngsta blev precis 1.5 år och jag känner den här bekanta känslan komma nu med. Jag känner mig taggad på att få gå in i den igen, men under en längre tid denna gång. Att ha barn över 1.5 år och inte vara gravid samtidigt blir en ny upplevelse som jag ser fram emot.
