Asabea Britton
Asabea är barnmorskan som tagit Instagram med storm! Genom sina folkbildande stories berättar hon allt du inte visste att du behövde veta om kvinnokroppen. Hon reder ut allt från bristningar till kejsarfödsel och lyfter ständigt viktiga frågor. I bloggen svarar hon varje vecka på läsarnas frågor och du får följa med i hennes vardag – från jobbet som barnmorska till fritiden med familj och vänner.
Annons

Nytt jobb, sjukstuga och trots

Hallåååå där! Fan va svårt det är att upprätthålla en blogg alltså. Eller SÅ svårt behöver det kanske inte vara men jag tycker dagarna går så fort att plötsligt har det gått en vecka utan att jag tänkt på bloggen. Jag behöver få in en bättre rutin! Kanske ska återgå till att försöka ha några fasta teman varje vecka? Typ veckans fråga och sånt. Jaja, vi får se, jag är glad att ni är några som kikar in här då och då ändå. Säg till om ni har nåt förslag på återkommande teman jag kan skriva om.

Annons

Senaste nytt i mitt liv är att jag ju nyligen har börjat nytt jobb på ungdomsmottagning. Det är första gången i mitt liv jag arbetar vanliga kontorstider och jag har inte helt kommit in i det än. Men jag trivs jättebra med jobbet än så länge, min intro är klar efter denna vecka och då ska jag börja ta egna patienter. Det ska bli superkul och jag tänkte att ni ska få hänga med mig en dag på jobbet då och se vad jag sysslar med.

Annons

 

Hej hej från mitt alldeles egna arbetsrum!

Annars så har vi precis avklarat en veckas sjukdom hemma hos mig. Både jag och min son har varit sjuka och jag missade därför en hel veckas intro på nya jobbet 🙁 Det tråkigaste med sjukdomsveckan var att i takt med att min son blev allt friskare så blev han alltmer trotsig. Jag och min kille som PRECIS innan hade sagt vilken underbar fas han är i nu. Jag kommer aldrig säga så igen för fan vad vi jinxade det. Nu är det utbrott ungefär fem gånger per dag och jag har aldrig hört en person säga ordet nej så många gånger i rad. Typisk scenario som skedde igår: L sitter i sin stol och ber att få gå ner, pappan försöker bära ner honom vilket leder till skrik, NEJ NEJ NEJ, spänna hela kroppen som en ostbåge. Bli rasande. Aha du vill sitta kvar? Men det går jättebra! Vi låter honom sitta kvar vilket leder till förtvivlat skrik och NEJ NEJ NEEEEEJ. Ah okej så du vill gå ner? NEEEEJ ARRRRGH!!! Så kan det hålla på runt och runt och runt och det kan hända att han slåss och sparkar också, dock endast på mig… Ingen fattar vad han vill, inte ens han själv tror jag. Det enda som alltid hjälper är att amma, men jag orkar och kan tyvärr inte amma 24/7. Jag vet att det här också kommer passera och att det har med hans utveckling till att bli en självständig liten individ att göra, eller jag hoppas det i alla fall (tänk så är det här hans personlighet haha!), men åh vad jobbigt det är i stunden.

Annons

Alla meddelanden om att ni gått igenom samma grej med era barn och att det gått över mottages gärna!

En harmonisk stund i helgen när L lät moster och kusin fixa hans hår.

23 kommentarer till “Nytt jobb, sjukstuga och trots”

  1. Momo skriver: 22 januari, 2020

    Ja, jag känner verkligen igen det med båda mina stora barn! Efter ett tag märkte jag att det kunde vara flera veckor som vara konflikfyllda, typ 3-6 veckor för att sedan bytas till väldigt enkelt liv. Syskonen har tur/otur turats om och inte haft det samtidigt. inne i konfliktperioden där allt är en strid var det skönt att se utifrån och veta att det går över. Men typ varje gång hann jag känna: Jahapp, det är tydligen så här vi ska ha det för alltid. Tyckte också att det kom när man byter vardag, typ efter sjukdom, resa, få.syskon, ledighet etc. Konstigt nog alltid efter de varit krassliga hehe
    Med båda kunde det komma och gå en bit upp i åldrarna. (Nu är de snart 8 och 6 år så mulenhet varar snarare en eftermiddag nu)


  2. Carolin olsson skriver: 22 januari, 2020

    Åååh i feel you! Är i samma fas med min 4-åring. Vi har precis flyttat till ny stad, och fått en bebis så mycket är nytt för honom. Nu är det ju lite lättare att förstå en 4 -åring men det är ändå lika jobbigt och hjärtekrossande när man inte vet vad man ska ta sig till, och man ser ilskan och förvirringen i sitt barn. Usch! Det gååår över och man får typ intala sig att han lär sig lite grann om sig själv och sin omvärld efter varje sån här trotsperiod. Det kommer ju dock nya perioder men då har man hunnit bygga upp sitt tålamod ett snäpp till 🙂


  3. Frida Wrangå skriver: 22 januari, 2020

    En sak jag fick höra av en terapeut med barnperspektiv en gång som har tröstat mig i de värsta trotsperioderna är att ett barn som känner sig tryggt, det barnet vågar trots o hålla på. Dom testar oss för att se hur långt dom kan ta det o ifall vi kommer stanna även fast dom spårar ur. Sen tänker jag även att dom vill veta vart gränser går överlag. Sen ovanpå det brukar jag försöka (när utbrottet lagt sig) prata igenom vad som hände o att det är svårt att kontrollera sina känslor, brukar även ta upp mig själv som exempel – att jag som är vuxen o alla andra vuxna oxå kämpar med känslorna. Att det blir lättare men att alla tokar ur nån gång. Det viktigaste är väl att visa att alla känslor är ok men att det finns gränser för hur man beter sig mot andra människor.

    Trösten är väl att någon gång blir barnet 32 o har förhoppningsvis inga större trauman o problem med sina vuxna relationer haha! Men jag låter kanske lite väl perfekt oxå när jag skriver nu. Kan berätta att jag sliter mitt hår o spårar ur fullständigt själv vissa dagar, skriker o kastar kläder på golvet, bryter ihop o gråter o sen får jag förklara, be om ursäkt o ta ansvar för mina misslyckanden o hoppas att det inte skadat mitt barn för mkt. Vi är ju bara människor utan handböcker även vi föräldrar.

    Kram på dig ❤️


  4. Jenny skriver: 22 januari, 2020

    Vi har precis kommit ur den (djävulska) fasen! Det var tufft, här var det också bara jag som fick ta smällarna men det var också bara mig han ville vara med. Det som funkade var mycket närhet, bekräftelse och att pappan åkte iväg och gjorde saker utan mig med honom. Sen behövde jag även göra saker för mig själv som yoga, meditera, promenader osv för att ens ha orken till att kunna ha orken och tålamodet till att bemöta honom på bästa sätt. Jag jobbar även på förskola med barn i samma ålder (1-4 år) så det blev rätt påfrestande att ha 17 barn på jobbet med allt som det innebär och sen en känslig 2.5 åring hemma.. Det som var tufft här var att ibland förstod vi inte vad det var som triggade ett utbrott vilket gjorde det värre, sonens utbrott kunde hålla på allt mellan 10 minuter till 1.5 timme av konstant skrik! När vi dock förstod grunden till utbrotten så underlättade det. I värsta fall (när det hållt på över 30 min av konstant skrik) så tog vi fram surfplattan/telefonen och satte på filmen bilar eller draktränaren. Då lugnade han ner sig och då gick det än då att prata med han. Men sen fick vi ju på äggskal för minsta lilla grej kunde trigga han igen sen.
    Alla barn är olika så jag skulle bara försöka vänta ut det och bekräfta hans känslor, vi är alltid noga med att säga att alla känslor är okej att känna men det är inte okej att gör illa någon. Lycka till!❤


  5. Katarina skriver: 22 januari, 2020

    Upplevde samma sak efter just att min son på 1.5 år varit sjuk. Det gick över efter några veckor (till att bli en lite mer förståelig trots). Under sjukdomen var han ovanpå mamma eller pappa hela tiden, när vi lyssnade in varenda liten signal. Jag upplevde det som en omställningen från det totalt hängivna omhäbdetagandet när han var sjuk till de vardagliga föräldraskapet (som såklart också är inlyssnande). Han uppfattade allting som att han blev avvisad på nått sätt och beta, slogs och var helt till sig bara vi missförstod honom minsta lilla. Stay strong!


  6. Therese skriver: 22 januari, 2020

    Alltså det är verkligen den ena fasen efter den andra och JA vi har verkligen varit med om samma! Det går över och sedan in i en underbar fas för att sedan bli ett monster(förlåt) stundtals. Jag försöker njuta och typ tacka en bra fas för att orka med en sämre fas. För visst tänker jag att shit är det såhär hon kommer va?! Min dotter är snart fyra och är fortfarande i faser.

    HEJJA dig ♥️♥️♥️


  7. Stina skriver: 22 januari, 2020

    Oj vad jag kan relatera. Kan dock inte säga att det går över men jag är mitt i det och håller alla tummar och tår att den här lilla ”fasen” snart är förbi. Min son blir två i maj och han har trotsat i typ två månader nu. Han blir sååå arg när han inte får som han vill. Kastar saker, skriker, slåss ibland. Som en helt ny liten person. Styrkekramar till dig och tack för att du delade med dig <3


  8. Josefin skriver: 22 januari, 2020

    Min son är i samma fas som din.. Slåss, gallskriker och säger nej till allt. Går ändå ganska bra att distrahera med något annat när utbrotten kommer. Andra gånger får han bara vara till han slutar vara arg självmant. Men får dock inte så mycket gjort när man ska avvärja ett utbrott var 10e minut. Men snart är de helg, då är vi två föräldrar hemma, tröstar mig med de! Styrkekram till dig!


  9. Sabina skriver: 22 januari, 2020

    Min dotter är några veckor yngre än din son, och jag känner så väl igen vår familj i det du beskriver. Det tuffaste tycker jag är när det låser sig och känns som att hennes utbrott aldrig går över, och då hon samtidigt avvisar all form av tröst och närhet. Alla försök att prata lugnande med henne, ta upp henne eller krama om henne, gör henne bara ännu mera frustrerad. Jag försöker då göra något helt annat som får henne nyfiken för att ”bryta”, så nyfikenheten tar över och hon glömmer bort att vara frustrerad. Funkar ibland. Annars vet jag inget annat än att vänta ut stormen, och så snart utbrottet är på väg att gå ner och hon blir mottaglig för tröst/närhet, ge henne den och inleda en aktivitet hon tycker om. Tålamodsprövande med en trotsig toddler som precis som du skriver upptäckt att hen med ordet nej och skrik/motsträvigt beteende upptäckt att hen kan påverka omgivning och tränar på att hitta sina gränser och bli självständig. Men hellre det än att barnet växer upp till en vuxen som alltid vill vara till lags på bekostnad av sina känslor och behov, och inte är van att stå upp för sig själv.


    1. asabea skriver: 23 januari, 2020

      Exakt så har vi det också, alltså att han inte vill bli tröstad där i stunden (jo amning kan han oftast tänka sig men om inte det finns tillgängligt så vill han inte att nån rör honom). Det är tufft när man bara vill kunna lugna och hjälpa, men jag övar på att ge honom hans utrymme och låta honom utrycka sig.


  10. Sam skriver: 22 januari, 2020

    Känner igen mig så väl !! Jag tänker att ni gör rätt hur ni än gör. Han måste bara få ur sig alla känslor. Testa och testa er i alla situationer även om det blir lätt tvångsmässigt ibland. Jag tror att när mitt barn varit i den fasen bara behöver hen bara tydliga ramar att förhålla sig till. Att hen vet vad som gäller. Alltså spelar ju ingen roll hur mkt en vrider o vänder på sig för att kompromissa med barnet. Jag tänker att jag tar ansvaret och tar besluten utan att lägga för mkt på barnet med att fråga för mkt hur hen vill ha det. Alltså -” nu har vi ätit klart, jag lyfter ner dig nu” och så får en ge utbrotten utrymme. Bara låt vågorna av ilska, ledsamhet, vägran, osv komma. Jag brukat bekräfta barnets känslor -” jag hör och ser hur arg du blir nu när jag gör så här” osv… Det är ju bara något barnen ska igenom. Att göra sig förstådd, träna på att värna om sin intregitet och allt som ska stärka dem innan dem ska ut i stora världen. Men detta är bara mina tankar jag är ingen pedagog 🙂


  11. Maria skriver: 22 januari, 2020

    Blev så tydligt att det aldrig varit en fas utan ett löpande skeende av utveckling där de små stöter på frustration. De tar sig igenom det med vår hjälp som en närvarande lugn ledare. Kul när det tagit sig igenom! Älskar denna video https://fbwat.ch/1KB8upS4OfF2cDni.


    1. asabea skriver: 23 januari, 2020

      Jättefin film, tack


  12. My skriver: 22 januari, 2020

    Åh! Jättejobbigt med utbrott ju – för alla! Min son blir 2 i slutet av april och föddes viljestark som attans, så tycker bara vi haft perioder med viljeyttringar/utbrott och så perioder med mycket mer av den varan. Så är han ljuvlig däremellan förstås. ☺️ Värst med utbrotten blir det faktiskt när vi varit hemma tillsammans och varit sjuka t ex, blir som mycket energi som ska ut sedan när han börjar bli frisk. Brukar ordna upp sig när vi kommer in i rutinen igen. Hoppas att det blir så för er!

    Sedan har jag läst att trotset är en önskan om att själv vara en kapabel del av familjen och fatta egna beslut. Så med barnstolen har vi tagit bort babydelen så han kan klättra upp och ner själv, om han trilskas med pyjamasen försöker vi få honom att testa själv, han får ”hjälpa till” när vi lagar mat och ofta välja mellan två alternativ (ska mamma börja hjälpa med tänderna först eller ska du borsta först) osv. Det har hjälpt, men så låser sig allt ibland och han fastnar i att alla alternativ är nej och utbrottet är ett faktum. Då funkar det inte att prata eller ta upp och trösta, då sprattlar han så att man nästan tappar honom eller så får man sig en smocka istället. ? Det kommer gå över såklart!! ❤️


    1. asabea skriver: 23 januari, 2020

      Ja vi kanske ska testa att ta bort babydelen på stolen, även om risken är stor att han inte sitter kvar mer än nån minut då. Vi försöker ge honom möjligheten att vara med och välja olika saker men inte sällan bli svaret nej till varje alternativ. Känner också igen det där med att när man försöker plocka upp och trösta blir det skrik och panik istället. Ja ja, vi gör så gott vi kan!


  13. Kristina skriver: 22 januari, 2020

    Har precis samma med min 1,5 åring verkar vara en fas som ska gå över snart enligt min app ? Har en 4 månaders som jag också bär på så varje em när jag är själv med båda är festliga lååånga stunder med lilla i sjal och min son som skriker nej och hänger i mitt ben. Kaos! Men skönt att vi är flera som har det så ändå. Hade förresten dig som bm på BB i september ?


    1. asabea skriver: 23 januari, 2020

      Fan vilken kämpe du är med en 1,5 och en 4 månaders!! Jag ska sluta gnälla.


  14. M skriver: 22 januari, 2020

    Han ville förmodligen gå ner själv ?

    Det kommer gå över. Och sen kommer nästa ?


    1. asabea skriver: 23 januari, 2020

      Mmm kanske men det kan han inte.. men det spelar kanske mindre roll


  15. Cecilia skriver: 22 januari, 2020

    Trots är VIDRIGT! Jag går igenom samma sak just nu. Sonen är 2 år och 7 månader och det kan bli ett gäng utbrott per dag medan andra dagar går hur bra som helst (tyvärr är de betydligt färre i antal…). Oftast börjar det med att han inte får den uppmärksamhet han vill ha och behöver. Han har blivit famnig och vill bli buren och sitta i famnen helst hela tiden. Men eftersom vi har en 7-månaders lillasyster som jag ofta bär på kan jag omöjligt bära honom så ofta som han vill. Då bryter han gärna ihop.

    Sen vill han gärna sätta sig på tvären när kläder ska på/av, tänder ska borstas, vi ska åka nånstans etc. etc. Jag är helt ok på att bita ihop men självklart brister det ibland och inombords ballar jag ur konstant och jag vill bara gallskrika åt honom att ta sig i kragen och skärpa sig.

    Jag försöker hantera skiten genom att repetera mantrat ”älska honom som mest när han förtjänar det som minst för då behöver han det som bäst”. Och sedan jag för några dagar sedan började se på trotset som en fas i hans utveckling, precis som för spädbarn, blev det på något vis lite lättare. Och typ varje dag googlar jag och läser om hur man som förälder bäst hanterar trots för att både han och jag ska må så bra som möjligt (behålla lugnet, prata lugnt, avslappnat kroppsspråk, avled (kan spy på det ordet – jag har typ slut på idéer att avleda med), låt honom vara med och bestämma där det är möjligt, välj dina strider, bekräfta hans känslor o.s.v.). Jag är tvungen att googla varje kväll för efter en hel dag har jag tömt alla energidepåer och jag minns inte ett enda av knepen som jag vet att kommer behöva följande dag. 🙂

    Åter igen, det är fruktansvärt tålamodskrävande, energiuttömmande och snudd på hopplöst med trots. Det är helt enkelt piss. Jag håller med dig att det känns skönt att bli påmind om att man inte är ensam. Som tur är sägs det ju att det går över. Shit vilken lång kommentar. Behövde debriefa tydligen… Heja oss! Kämpa, kämpa!


  16. Karinneedles.studio skriver: 22 januari, 2020

    Alltså.. gråt och skrik, en (stor??) del sv livet och föräldraskapet?! Har du läst om gråt och utbrott? Typ Tears and Tantrums av Aletha Solter? Game changer i hur man hanterar utbrott enligt mig.
    Hejja dig!


  17. Alex skriver: 24 januari, 2020

    Känner med dig!! Har själv två flickor på 4 och 2 år och jag funderar dagligen på att skriva in mig själv på psyket. Dom är på riktigt de finaste änglarna som blir demoner på en mille sekund. Men de går över tids nog. Kram


    1. asabea skriver: 27 januari, 2020

      Skönt att höra ändå. Kram!


Dela på:
Annons
Laddar
https://asabeabritton.motherhood.se/okategoriserade/min-barnmorska/