För ett par veckor sedan skrev jag om att jag inte mådde så bra psykiskt, troligen till följd av den hormonella omställningen som tidig graviditet innebär. Jag grät massor, kände mig omotiverad och ofta likgiltig till det mesta. Det var svinjobbigt, även fast jag fann ro i att veta vad det berodde på. Så jag är väldigt glad att det verkar ha vänt nu, jag känner mig inte alls sådär nere längre och har inte gråtit på två veckor. Eller det är inte sant jag grät igår till Mästerkocken lol, men jag har inte gråtit för att jag varit ledsen! Jag mår överlag bra i min graviditet, jag vet att många andra kan må så mycket sämre. Jobbigast för mig är nog den otroliga tröttheten, men så har jag lite störiga fysiska krämpor också. Otroligt oglamorösa krämpor dessutom... som gasig mage och hemorrojder. Sorry var det TMI??? Äsch ni som varit gravida vet att det inte är så glamoröst att skapa ett liv alla gånger. What to do! Sen är det lite oro som har börjat spöka. Jag tänker mycket på ultraljudet om ett par veckor, som blir mitt första denna graviditet. Tänker om nåt inte skulle stå rätt till och hur jag skulle hantera om den här graviditeten inte går hela vägen. Jag vågar nästan inte vara glad för graviditeten för ”tänk om”. Det känns trist och jag minns inte att jag kände sån oro förra gången, kanske för att jag då gjorde ett tidigt ultraljud i typ vecka 8 och såg ett hjärta som slog. Det är ovisst det här med att vara gravid, särskilt de första veckorna tycker jag, det är väl bara att acceptera. Men jag längtar så till ultraljudet som jag förhoppningsvis lämnar lättad. Kram till alla er tidigt gravida där ute! ❤️
