Jag känner mig väldigt trött. Det har varit en tuff vecka emotionellt för många av oss. Att än en gång behöva se rasismen i vitögat och hur folk kämpar, stångar sig blodiga utan att någon förbättring sker. Att inse hur många generationer bakom oss som har gjort samma sak och hur mina söner antagligen kommer få fortsätta kämpa mot orättvisor och för den basala mänsliga rättigheten att få känna sig trygg och fri. Det är utmattande. Jag oroar mig för mina svarta släktingar i USA. För mina vänner här som får ett liv av trauman upprivna. För min kille som lägger så mycket tid och energi på att ta debatten, förklara, analysera, fundera. Det är emotionellt dränerande. Jag blir trött av mitt kroniskt dåliga samvete som just nu är riktat åt att jag inte gör mer för kampen. Jag jobbar för att släppa det och påminna mig om att jag gör tillräckligt och det jag orkar med just nu, men det tar energi det med. För jag känner verkligen hur jag är i den sista delen av graviditeten nu. Där jag börjar bli introvert och lägga allt fokus på förlossning och omställningen som ska ske. Det kräver mycket energi att ge liv. Det säger sig själv. Men det är en energi som man inte tillåts rikta helt åt det för att vårt samhälle är uppbyggt så att vi förväntas göra mycket mer än så. Egentligen är det allt jag skulle vilja fokusera på nu, att vara gravid och det som komma skall. Men jag har dels min son att tänka på och räcka till för. Tack och lov för det, att han finns och är så oskyldig och oförstående kring allt som händer i världen just nu är en sån tillflykt för mig, jag finner en sån ro i det. Samtidigt som det på många sätt känns hemskt att det här är världen han ska växa upp i. Okej att vara gravid och ta hand om min son och vara en hyffsad flickvän hade räckt gott och väl för mig just nu. Men jag har 5+ veckors jobb kvar och det känns faktiskt tufft. Jag har ett mycket mindre krävande jobb denna graviditet men jag känner mig ändå så mycket mer dränerad denna gång. Att jag inte får träffa min familj lika mycket i och med pandemin spelar absolut in. Jag behöver dem. Jag behöver deras kärlek och energi. Särskilt nu. Särskilt när det är svårt. Tänk att jag inte kramat mamma och pappa på flera månader. Jag gråter när jag tänker på det. Nej, idag är jag trött. Men jag kämpar på. Hoppas på en återhämtande helg för både mig och Amat. Jag uppmuntrar er som ännu inte satt er in i den antirasistiska kampen som sker just nu att göra det. Människor dör och blir psykiskt nedbrutna av den. Minimum man kan göra är att lära sig om den och lyssna på de som drabbas. Kram.
