Hallåååå där! Fan va svårt det är att upprätthålla en blogg alltså. Eller SÅ svårt behöver det kanske inte vara men jag tycker dagarna går så fort att plötsligt har det gått en vecka utan att jag tänkt på bloggen. Jag behöver få in en bättre rutin! Kanske ska återgå till att försöka ha några fasta teman varje vecka? Typ veckans fråga och sånt. Jaja, vi får se, jag är glad att ni är några som kikar in här då och då ändå. Säg till om ni har nåt förslag på återkommande teman jag kan skriva om. Senaste nytt i mitt liv är att jag ju nyligen har börjat nytt jobb på ungdomsmottagning. Det är första gången i mitt liv jag arbetar vanliga kontorstider och jag har inte helt kommit in i det än. Men jag trivs jättebra med jobbet än så länge, min intro är klar efter denna vecka och då ska jag börja ta egna patienter. Det ska bli superkul och jag tänkte att ni ska få hänga med mig en dag på jobbet då och se vad jag sysslar med. [caption id="attachment_9051" align="alignnone" width="1280"] Hej hej från mitt alldeles egna arbetsrum![/caption] Annars så har vi precis avklarat en veckas sjukdom hemma hos mig. Både jag och min son har varit sjuka och jag missade därför en hel veckas intro på nya jobbet :( Det tråkigaste med sjukdomsveckan var att i takt med att min son blev allt friskare så blev han alltmer trotsig. Jag och min kille som PRECIS innan hade sagt vilken underbar fas han är i nu. Jag kommer aldrig säga så igen för fan vad vi jinxade det. Nu är det utbrott ungefär fem gånger per dag och jag har aldrig hört en person säga ordet nej så många gånger i rad. Typisk scenario som skedde igår: L sitter i sin stol och ber att få gå ner, pappan försöker bära ner honom vilket leder till skrik, NEJ NEJ NEJ, spänna hela kroppen som en ostbåge. Bli rasande. Aha du vill sitta kvar? Men det går jättebra! Vi låter honom sitta kvar vilket leder till förtvivlat skrik och NEJ NEJ NEEEEEJ. Ah okej så du vill gå ner? NEEEEJ ARRRRGH!!! Så kan det hålla på runt och runt och runt och det kan hända att han slåss och sparkar också, dock endast på mig... Ingen fattar vad han vill, inte ens han själv tror jag. Det enda som alltid hjälper är att amma, men jag orkar och kan tyvärr inte amma 24/7. Jag vet att det här också kommer passera och att det har med hans utveckling till att bli en självständig liten individ att göra, eller jag hoppas det i alla fall (tänk så är det här hans personlighet haha!), men åh vad jobbigt det är i stunden. Alla meddelanden om att ni gått igenom samma grej med era barn och att det gått över mottages gärna! [caption id="attachment_9052" align="alignnone" width="1280"] En harmonisk stund i helgen när L lät moster och kusin fixa hans hår.[/caption]
