Igår så ville L inte att jag skulle sova bredvid honom när jag nattade honom. Det har aldrig hänt innan. Vi brukar ligga tätt intill varann och det är nåt av det bästa jag vet. Min finaste stund på dagen. Han har en syskonsäng som är tänkt att han och O ska sova i i framtiden, igår och idag ville han att jag skulle ligga i den nedersta sängen istället för att sova bredvid honom. Min lilla plutt. Så förvånad jag blev. Det skar lite i hjärtat att han inte ville ha mig nära som han alltid velat, samtidigt som en del av mig blev stolt och varm av tanken att denna lilla närhetssökande person känner sig så trygg att han självmant tar lite avstånd från mig. Jag tänkte på de som hade åsikter om att jag jämt bar honom, jämt hade honom nära, helt gav mig hän det han ville när det kom till hans behov av min närhet. De som hade uppfattningen att han skulle ha svårt att separeras från mig på grund av det. Varför det nu skulle vara så oroväckande att ett barn inte vill separeras från sin vuxna person. Uppenbarligen hade de fel, och det visste jag ju, men det här var som ett kvitto på det. Ett kvitto jag önskat att jag fått lite senare. Tur att jag har en liten gosboll som inte vill annat än att ha mig nära jämt, jag ligger extra tätt mot honom inatt.
