Jag flippade ur ikväll. Fick ett litet psykbryt. Vi hade haft en jättetrevlig kväll hos våra vänner som vi spenderar varje helg med. Vi brukar åka hem lagom till när L vanligtvis lägger sig men idag hade han vilat sent så vi stannade och såg på melodifestivalen.
När vi väl skulle gå blev det stressigt till bussen. Stress och en jättetrött tvååring är ingen bra kombo. Det var tjafs om att gå på pottan och att klä på sig. Gråt, skrik och bråk om meningslösa saker.
Jag ser det som en av mina bättre kvaliteter att jag har bra tålamod med barnen men ibland så är det som jag tappar det. Då skäms jag för jag inte lever upp till den jag tänker att jag är eller vill vara. Jag känner inte igen mig själv och blir arg på både situationen och mig själv att jag inte bara kan samla mig. Ikväll blev jag så arg, på alla runtomkring mig inklusive mitt barn. Det varade kanske 10-15 minuter men kändes långt för mig. Även om min logiska hjärna sa till mig, sluta han är bara liten och trött, så kunde jag inte riktigt sansa mig. Snäste på L och på Amat. Gick utan att säga hej då. Jag skäms nu för att jag säkert skrämde mitt barn när jag inte var som han är van att se mig. Pratade med hård röst och tog i för att få på overallen. Hoppas inte han ska minnas det här.
Jag ska göra bättre, lära mig av det här. Inte sätta mig i samma situation. Men jag ska släppa det nu och inte vara för hård mot mig själv. Det här händer alla. Mer eller mindre. Ibland tappar man det.
11 kommentarer till “Ibland tappar man det”
Sånt händer! Skönt att läsa att en inte är ensam om det!
Läser det här medan jag sitter i kalla snön utanför huset efter misslyckad påklädning och arg tvååring. 🤦♀️
Stor kram!
Så skönt att få läsa sånt här. Känner mig som sämst och mest omogen av alla mödrar då jag får bryt på min ettåring säkert en gång i veckan minst 🙁 man känner sig hemsk efteråt. Men själv minns jag inte många såna här bråk med mina föräldrar så antar att det inte lämnar några värre spår. Eller så var de perfekta haha. Kan det inte vara bra för barnen att se att mamma/pappa har olika humör också?
Igenkänning!!
<3
Det händer, för vi är mänskliga. Om det händer oftare än man själv tycker om så är det ju läge att undersöka varför, om man kan ändra på vardagen eller annat för att må bättre och lösa upp i saker som skaver. För känslor kommer alltid från någonstans, även om man inte har någon aning om var. Och ibland är dom bara akuta, korta och lokala känslor. And that’s life. Viktigast av allt: hur vi pratar om det efteråt☺️ både när vi vuxna har utbrott och när barn har det. Och du (eller någon annan) är ingen dålig eller sämre mamma för att sånt händer!
Tack! Nu när man är JÄTTE gravid (38+0) och har en snart 3 åring som testar allt. Har jag mindre smickrande utbrott varje dag! Min son verkar så pass trygg med mig att han testar gränserna varje dag. Får se det som positivt men fy va jag mår dåligt av att bli för arg! Nu försöker jag dock låsa in mig på toan så jag får andas lite innan jag får nästa utbrott!😅
Alltså, jag tror det är nyttigt. Man får faktiskt bli arg som mamma. Det går att be om ursäkt och förklara sig. Jag får utbrott hela tiden nu med en 3 åring och en 1 åring. Och covid och jobba hemifrån o VAB på det. Kaos. Vi säger förlåt till varann. Våra barn ska ju lära sig hantera alla känslor och då ska de också få en rättvis bild av sina föräldrar. Heja dig som reflekterar över det öht, mer än vad många andra gör tror jag.
Var snäll mor dig själv! Det är mänskligt att tappa det ibland, ingen är mer än människa. Känner så väl igen känslan och skulden som kommer efteråt. Glad att du vågar skriva om detta, tror det är viktigt att få veta att andra går igenom samma sak.
Tack för att du delar med dig!
Ibland när jag tappat det funderar jag samtidigt(/efteråt?) på, och får en känsla av, att jag tappar det pga att det är ett väntat beteende från mig, alltså att jag borde bli förbannad. 🤷 Vet själv inte vad det står för men har funderat på om det kan vara från min egen uppväxt. Eller är det bara en skam över att jag tappar det och tycker att jag borde ha kunnat bättre.
Som så många andra skriver tycker jag också att det är viktigast att prata om det med sina barn och andra och att göra sitt bästa.
Gud så skönt att höra att man inte är ensam om att tappa det lite. Känner mig också oftast som en lugn och tålmodig mamma men ibland blir det för mycket… Vi klarar det här ändå