Jag flippade ur ikväll. Fick ett litet psykbryt. Vi hade haft en jättetrevlig kväll hos våra vänner som vi spenderar varje helg med. Vi brukar åka hem lagom till när L vanligtvis lägger sig men idag hade han vilat sent så vi stannade och såg på melodifestivalen. När vi väl skulle gå blev det stressigt till bussen. Stress och en jättetrött tvååring är ingen bra kombo. Det var tjafs om att gå på pottan och att klä på sig. Gråt, skrik och bråk om meningslösa saker. Jag ser det som en av mina bättre kvaliteter att jag har bra tålamod med barnen men ibland så är det som jag tappar det. Då skäms jag för jag inte lever upp till den jag tänker att jag är eller vill vara. Jag känner inte igen mig själv och blir arg på både situationen och mig själv att jag inte bara kan samla mig. Ikväll blev jag så arg, på alla runtomkring mig inklusive mitt barn. Det varade kanske 10-15 minuter men kändes långt för mig. Även om min logiska hjärna sa till mig, sluta han är bara liten och trött, så kunde jag inte riktigt sansa mig. Snäste på L och på Amat. Gick utan att säga hej då. Jag skäms nu för att jag säkert skrämde mitt barn när jag inte var som han är van att se mig. Pratade med hård röst och tog i för att få på overallen. Hoppas inte han ska minnas det här. Jag ska göra bättre, lära mig av det här. Inte sätta mig i samma situation. Men jag ska släppa det nu och inte vara för hård mot mig själv. Det här händer alla. Mer eller mindre. Ibland tappar man det.
