Asabea Britton
Asabea är barnmorskan som tagit Instagram med storm! Genom sina folkbildande stories berättar hon allt du inte visste att du behövde veta om kvinnokroppen. Hon reder ut allt från bristningar till kejsarfödsel och lyfter ständigt viktiga frågor. I bloggen svarar hon varje vecka på läsarnas frågor och du får följa med i hennes vardag – från jobbet som barnmorska till fritiden med familj och vänner.
Annons

40+2

Hej bloggen,

Nu måste jag skriva av mig lite. Tänker att det här får bli min dagbok idag. Jag skrev alltid dagbok när jag var yngre, eller inte alltid men när jag hade det lite svårt gjorde jag det. Det var terapeutiskt att få ner tankarna i ord på papper. Det blir kanske samma effekt att få ner dem på en dator och en blogg.

Annons

Idag har jag gråtit massor. Jag gråter inte så ofta numera som jag gjorde förut men jag är tacksam att jag kan göra det när det behövs. Jag känner verkligen hur trycket över bröstet lättar när tårarna får rinna fritt. Igår hade jag lite molvärk i magen och hoppades på att det skulle eskalera till värkar och att jag skulle få träffa mitt barn. Men natten vart lugn och på morgonen kände jag ingenting. När jag vaknade fick jag reda på att en familjevän fött barn inatt, hon var beräknad två veckor efter mig. Jag vet att det är helt irrationellt och 100% osoft bittert beteende men det fick mig att känna mig så uppgiven och lämnade mig med känslan att ”alla” föder utom jag. Irrationellt som sagt. Från det började en massa hjärnspöken gro, oro för hur barnet mår i magen, hur min förlossning kommer bli, om alla jag vill ska vara där kommer kunna vara där. Sånt jag kan hoppas på men inte garantera helt enkelt. Jag har varit ganska bra på att släppa kontrollen tycker jag och leva med ovissheten som en födsel innebär men idag kunde jag inte riktigt hålla ihop det. Men jag har åtminstone turen att fortfarande trivas med att vara gravid rent fysiskt.

Annons

Som några av er kanske vet så har jag försökt att inte fokusera så mycket på min BF, jag har försökt inte nämna eller tänka alltför mycket på det datumet just för att jag vet att det kan skapa en stor stress och otålighet när det närmar sig och passerar. Även om det bara är ett datum mitt i ett stort normalspann för när de flesta föder. Trots det, trots allt jag kan och hur jag vill tänka rent logiskt, att bebisen har gott om tid på sig att komma, att jag fortfarande befinner mig inom normalspannet, så sätter sig det där datumet i hjärnan och det faktum att jag passerat det är psykiskt prövande.

MEN nu när halva dagen har gått så mår jag bättre. Mycket tack vare att jag är bra på att be om hjälp från min omgivning och får så himla fint stöd från dem. Jag skrev på min (privata) Instagram att jag har hjärnspöken och att man gärna fick skänka mig en tanke, mina vänner överöste mig då med pepp och kloka ord. Jag ringde min mamma på FaceTime och så forts jag såg hennes ansikte så började tårarna spruta, hon har alltid den effekten på mig, att jag kan öppna upp fullkomligt av att bara höra hennes röst eller se henne. Sen pratade jag med mina systrar som har precis samma effekt på mig som mamma. Alla tre kloka kvinnor som lugnar och lyfter mig. Jag skrev till min ena barnmorska och lättade på hjärtat och fick uppmuntrande ord och förslag på meditativa övningar att prova. Jag mediterade och det hjälpte verkligen också med att vara i nuet. Nu precis har jag haft ett videosamtal med min andra barnmorska som är den som är huvudansvarig under min förlossning, jag berättade om all min oro, rationella och irrationella. Hon fick den att försvinna och uppmuntrade mig att tro på mig själv så som hon tror på mig.

Jag skänker en tanke på alla er som också befinner er i slutet av graviditeten när känslorna kan vara sköra. Gråt ut om ni behöver det. Be om hjälp. Be om en kram, uppmuntran. Vila om ni kan. Ät sånt ni tycker är gott. Försök att vara här och nu. Vi gör det här tillsammans!

Annons

12 kommentarer till “40+2”

  1. Hanna skriver: 12 augusti, 2020

    Åh, Asabea? jag känner så med dig! Gått över en hel vecka nu och haft värkar 3 nätter i rad som sen avtar på dagen och allt står still. Ska sättas igång i övermorgon vilket jag sörjer lite, vill så gärna undvika igångsättning… Har försökt att inte ha några föreställningar inför förlossningen, med undantag för igångsättning. Så dumt.

    Får också så dumma tankar, känsla av att jag är värdelös, dålig kvinna som inte ens kan föda barn, alla som frågar varför bebisen inte vill komma ut osv.

    Tack för att du får mig att inte känna mig ensam. Och du ska veta att vi är fler här ute som längtar, kämpar och väntar.

    Massa styrkekramar


    1. asabea skriver: 12 augusti, 2020

      Hej Hanna! Det låter i alla fall dom din kropp är igång och förutsättningarna för en lyckad induktion är goda. Stort lycka till, snart har du din bebis hos dig och denna tid är bara ett minne. Kram!


  2. F-lediga läraren! skriver: 12 augusti, 2020

    Många i min omgivning sa att jag kommer säkert föda för tidigt för att jag var så aktiv och på språng tills typ v 38-39, där började jag känna mig tung. I kombo med att min syrra fött två barn inom några dagar efter bf och jag själv föddes i v 38 så satte det sig i huvudet, bf passerade, några dagar därpå, en vecka efter bf.. Gick in i v 41+ och knäcktes totalt! Jag var så inställd på att jag kommer ju max gå över 1v.. Men det blev igångsättning i v 42 +0 och 1 dygn senare kom en tjej som hade trivts bra i mig.. Stora lyckokramar!!! Dagen kommer att komma! Det är så lätt att bli irrationell i slutet!


    1. asabea skriver: 12 augusti, 2020

      Så många som gissade att jag skulle föda innan BF också. Varför vet jag inte, jag födde ju min son v. 41+0. Angående att folk hetsar kring om man inte fött än så är jag väldigt trött på det, jag har sagt till folk att sluta med det för att det är stressande och jag upplever att det respekteras. Gör det du med tycker jag!


  3. Hanna skriver: 12 augusti, 2020

    Känner så med dig. Är en vecka över bf idag och har en förlossning bakom mig som slutade med en misslyckad induktion i vecka 42+1 vilken avslutades med en kejsar födsel på grund av att INGET hände.
    Har kunnat hålla modet och hoppet uppe hela graviditeten och tänkt att min kropp kan det här. Men nu, efter att ha fått konstaterat att tappen är långt bak och att jag antagligen är på väg mot ännu en igångsättning känns allt tufft. Tillåter mig att gråta ut, att sörja att det kanske inte blir vaginal förlossning för mig någonsin. Men att det inte gör något. Mitt barn kommer komma och resultatet kommer bli detsamma ?


    1. asabea skriver: 12 augusti, 2020

      Åh va tufft. Förstår verkligen känslan i att inte kunna föreställa sig nåt annat än det man varit med om men jag hoppas att du ska få en annan upplevelse denna gång. Hur det än blir så får man tro att det är vad som behövdes för just dig och ditt barn. Önskar dig stort lycka till. Kram!


  4. L.E skriver: 12 augusti, 2020

    Det här inlägget resulterade i precis den pepp jag behövde idag. Är i vecka 41+ med mitt första barn och jag känner mig totalt värdelös över att barnet inte verkar vilja komma ut utan hjälp. Det är såklart irrationellt precis som du skriver, att få dessa tankar, fast det är svårt att inte låta tankarna gro om att igångsättning inte ”är samma sak” som en förlossning som kommer igång av sig själv. Det blir inte heller bättre av att alla ringer och skriver hela tiden och frågar ”känner du något? Är det på gång? Jag trodde du var på förlossningen. När ska du till bm nästa gång kommer du bli igångsatt bla bla bla”. Så jag har lagt ifrån mig telefonen nu och försöker hålla mig lugn och bara inse att jag inte har makten över denna situation som är så speciell och att en annans upplevelse av sin igångsättning som fruktansvärd inte behöver appliceras på mig. Det viktigaste är att mitt barn mår bra och att jag och min kille får göra det här tillsammans.

    Tack för att du skriver så transparent om dessa känslor för det ger så mycket. Hoppas att allt går precis som du vill med din förlossning.


  5. Katja skriver: 13 augusti, 2020

    Åh, kämpa!! Jag vet precis vad du går igenom – var själv där för 10 dagar sedan. Då kom äntligen min son. Jag hade haft förvärkar i två-tre veckor men datumet kom och gick och lämnade mig med tårar och frustration. Men så en tidig morgon gick vattnet och sen gick det snabbt. jag hann inte upp ur badet utan födde honom i vatten, helt utan dramatik och nu ligger han på min arm och sover.

    Snart är du där också! Jag önskar dig all kärlek och lycka till.


    1. asabea skriver: 14 augusti, 2020

      Tack! Hade en liknande upplevelse igår ❤️


  6. Kristina skriver: 13 augusti, 2020

    Åh! Känner igen mig! Min kompis var beräknad 1 vecka efter mig men hon födde 1 vecka före. D t var så tungt!!! Jag grät absolut och kände avundsjuka:/ Jag blev igångsatt v 42+0 så det var en lång väntan. Men sen kom han ju ❤️
    Heja dig, snart är bebis här!! ❤️


  7. Hanna skriver: 16 augusti, 2020

    Grattis till din andra bebis! Jag känner igen tanken som du hade; ”alla föder utom jag”.. Sitter på neonatalavdelningen med min bebis som är i vecka 34+6 idag. Vi har varit här sedan hon kom i vecka 26+2. Jag var mentalt inställd på att vara höggravid i detta nu och förbereda mig på förlossning i september. Men här sitter jag.. som det kan gå!
    Försöker skjuta bort tankarna på att jag blev fråntagen den stora mage jag hade hoppats på, en vaginal förlossning och ja.. en relativt normal sommar och höst. Försöker istället fokusera på min dotter, att hon ska bli frisk och hoppas innerligt att denna tuffa start i livet inte kommer påverka hennes liv alltför mycket.. Att vara här har fått mig att inse att varje normal förlossning är ett mirakel! Wow, vad vi kvinnor går igenom. Vilken risk vi tar, vilka häftiga kroppar vi har!


    1. asabea skriver: 19 augusti, 2020

      All pepp och styrka till dig och din familj ❤️


Dela på:
Annons
Laddar
https://asabeabritton.motherhood.se/om-mig/me-me-me/