Hej bloggen, Nu måste jag skriva av mig lite. Tänker att det här får bli min dagbok idag. Jag skrev alltid dagbok när jag var yngre, eller inte alltid men när jag hade det lite svårt gjorde jag det. Det var terapeutiskt att få ner tankarna i ord på papper. Det blir kanske samma effekt att få ner dem på en dator och en blogg. Idag har jag gråtit massor. Jag gråter inte så ofta numera som jag gjorde förut men jag är tacksam att jag kan göra det när det behövs. Jag känner verkligen hur trycket över bröstet lättar när tårarna får rinna fritt. Igår hade jag lite molvärk i magen och hoppades på att det skulle eskalera till värkar och att jag skulle få träffa mitt barn. Men natten vart lugn och på morgonen kände jag ingenting. När jag vaknade fick jag reda på att en familjevän fött barn inatt, hon var beräknad två veckor efter mig. Jag vet att det är helt irrationellt och 100% osoft bittert beteende men det fick mig att känna mig så uppgiven och lämnade mig med känslan att "alla" föder utom jag. Irrationellt som sagt. Från det började en massa hjärnspöken gro, oro för hur barnet mår i magen, hur min förlossning kommer bli, om alla jag vill ska vara där kommer kunna vara där. Sånt jag kan hoppas på men inte garantera helt enkelt. Jag har varit ganska bra på att släppa kontrollen tycker jag och leva med ovissheten som en födsel innebär men idag kunde jag inte riktigt hålla ihop det. Men jag har åtminstone turen att fortfarande trivas med att vara gravid rent fysiskt. Som några av er kanske vet så har jag försökt att inte fokusera så mycket på min BF, jag har försökt inte nämna eller tänka alltför mycket på det datumet just för att jag vet att det kan skapa en stor stress och otålighet när det närmar sig och passerar. Även om det bara är ett datum mitt i ett stort normalspann för när de flesta föder. Trots det, trots allt jag kan och hur jag vill tänka rent logiskt, att bebisen har gott om tid på sig att komma, att jag fortfarande befinner mig inom normalspannet, så sätter sig det där datumet i hjärnan och det faktum att jag passerat det är psykiskt prövande. MEN nu när halva dagen har gått så mår jag bättre. Mycket tack vare att jag är bra på att be om hjälp från min omgivning och får så himla fint stöd från dem. Jag skrev på min (privata) Instagram att jag har hjärnspöken och att man gärna fick skänka mig en tanke, mina vänner överöste mig då med pepp och kloka ord. Jag ringde min mamma på FaceTime och så forts jag såg hennes ansikte så började tårarna spruta, hon har alltid den effekten på mig, att jag kan öppna upp fullkomligt av att bara höra hennes röst eller se henne. Sen pratade jag med mina systrar som har precis samma effekt på mig som mamma. Alla tre kloka kvinnor som lugnar och lyfter mig. Jag skrev till min ena barnmorska och lättade på hjärtat och fick uppmuntrande ord och förslag på meditativa övningar att prova. Jag mediterade och det hjälpte verkligen också med att vara i nuet. Nu precis har jag haft ett videosamtal med min andra barnmorska som är den som är huvudansvarig under min förlossning, jag berättade om all min oro, rationella och irrationella. Hon fick den att försvinna och uppmuntrade mig att tro på mig själv så som hon tror på mig. Jag skänker en tanke på alla er som också befinner er i slutet av graviditeten när känslorna kan vara sköra. Gråt ut om ni behöver det. Be om hjälp. Be om en kram, uppmuntran. Vila om ni kan. Ät sånt ni tycker är gott. Försök att vara här och nu. Vi gör det här tillsammans!
