Igår publicerades en debattartikel i Sydsvenskan med titeln ”Influerarnas mysiga förlossningsfilmer kan vara farliga”. Det var flera som skickade artikeln till mig (tack för det!) och undrade om jag var medveten om att en bild på mig när jag föder samt min förlossningsfilm figurerar i artikeln. Det visste jag inte och bad ansvariga att ta bort bilderna och filmen, vilket de gjorde. Det kändes väldigt olustigt att foton som är så viktiga för mig och endast förenade med glädje och kärlek används utan mitt tillstånd i ett sånt sammanhang. Hur som helst, jag ska försöka summera poängen med debattartikeln så som jag förstått den, eftersom artikeln endast är öppen för prenumeranter. Författaren menar att det nu finns en stark trend bland svenska influensers att dela med sig av sina förlossningar på film och att dessa visar en overklig bild av hur det är att föda barn i Sverige idag. De som nämns vid namn är jag själv, Margaux Dietz samt Bianca Ingrosso som ska ha sagt att hon vill ha ett kamerateam med sig den dagen hon föder barn. Författaren beskriver att influensernas förlossningsfilmer ofta är förskönade och filmade på ett underhållande och nästan lustigt sätt medan min film sticker ut i att den är närmast sakral. Kritiken ligger i att även om jag och Margaux ger två väldigt skilda bilder av vad en födsel är så har vi gemensamt att vi visar någonting orealistiskt. Detta, menar författaren, kan leda till besvikelse, bristande självförtroende och i värsta fall förlossningsdepression. Författaren skriver hur hon själv fött barn med en doula och upplevt det ovärdeliga i att ha ett kontinuerligt emotionellt stöd med sig på förlossningen, men understryker att det var en upplevelse som krävde förberedelse och pengar (doulan kostade 10 000 kr att anlita) för att den skulle bli så bra som det blev. Alltså att det inte är en upplevelse man ska tro att man kan få hur lätt som helst när förlossningsvården ser ut som den gör. Författaren avslutar med ett önskemål om att vårdpersonalen ska ges bättre förutsättningar att faktiskt ge födande deras drömförlossning (eller att förlossningen blir #goals som hon själv skriver). Men tills dess ska man akta sig för den förvridna bild av födande som ”härliga förlossningsvideos” ger. ”I bästa fall kan de göra en gravid kvinna mindre rädd, i värsta fall kan de ge henne falska förhoppningar om hur det är att föda barn idag” avslutar hon med. Ni som följt mig ett tag vet att jag håller med om det faktum att det behövs en reform inom förlossningsvården för att ge alla födande bättre förutsättningar att föda tryggt och på deras villkor (apropå det kan ni gärna skriva på denna namninsamling som syftar till att få det att bli verklighet) så den biten håller jag helt med om. Om det är en trend att influensers delar sina förlossningsfilmer kanske stämmer? Jag vet inte. Den enda jag har sett är Kenza’s, som av vissa snarare kritiserades för att ge en skrämmande bild av att föda. Jag kan berätta för er hur jag resonerat när jag valt att lägga ut min förlossningsfilm, jag avstår dock från att kommentera andras filmer dels för att jag inte sett mer än en som sagt och dels för att jag tycker det tar emot att recensera och spekulera kring hur verklighetstroget någon skildrar sin födsel. Det jag tar upp på mitt konto berör till stor del graviditet och förlossning i syfte att vara folkbildande på ett lättillgängligt sätt. Därför tyckte jag det var naturligt att dela med mig av dessa saker när jag genomgick dem själv för andra gången. Redan under graviditeten såg jag framför mig att jag skulle dela med mig av min förlossningsberättelse, hur födseln än blev, men på vilket sätt hade jag inte bestämt i förväg. Dagen efter jag fött skrev jag ner det jag varit med om, det blev en ganska lång text med Instagram mått mätta så jag valde att dela in den i 6 delar. För varje post valde jag en bild som jag tyckte passade texten. Jag hade initialt inte tänkt dela filmen när han föddes, främst av respekt för min kille som är mer mån om att vara privat än vad jag är. Men när jag skulle publicera den femte delen som handlade om när jag tar emot honom och jag sett filmen på det cirka 10 gånger så kände jag en stark vilja att dela den med allmänheten. Jag tänkte att jag hade ett unikt tillfälle att använda min plattform för att nyansera bilden av hur det kan vara att föda. En möjlighet att visa att det går att föda barn på ett sätt som skiljer sig drastiskt från det panikartade, högljudda, stressiga som ofta annars visas på film och medialt. Att det med rätt förutsättningar är möjligt att föda lugnt och tryggt. Det har inte undgått mig att födande väcker känslor, jag var väl medveten om att jag inte enbart skulle få positiva reaktioner på att visa nåt så kontroversiellt som en hemfödsel i Sverige. Det är väldigt blottande att dela något så intimt som att föda barn, det öppnar helt klart upp för att bli sårad. Men jag valde ändå att göra det för jag trodde att filmen skulle bidra med mer nytta än skada och det tror jag fortfarande. Det är möjligt att den för vissa kan vara en bidragande faktor till besvikelse tyvärr, men jag tror att för merparten ger det positiva konsekvenser att se att man kan få sin drömfödsel. Jag vet själv hur stärkt jag blivit av att se förlossningsfilmer som visar ett lugnt och tryggt födande. De filmerna har jag använt som mina målbilder. Samtidigt som jag vet att allt kan hända under en födsel och det inte går att kontrollera alla omständigheter så vet jag också att den som föder kan vara med och påverka upplevelsen, det är nåt jag velat förmedla. Möjligheten att ta kontroll över sin födsel. Har man följt mig ett tag så har man förhoppningsvis förstått att det inte bara handlade om tur att det blev som det blev när jag födde utan att jag förberedde mig mycket för att åstadkomma de ultimata förutsättningarna för att det skulle bli som just jag ville ha det. Jag hade rustat mig kunskapsmässigt, mentalt och praktiskt för att maximera chansen att det skulle bli som jag vill och inte minst hade jag omringat mig med ett helt team av stödpersoner som jobbade mot samma mål. Även om man inte känner till mig sedan tidigare och bara ser filmen tror jag det är tydligt att jag föder i ett sammanhang som inte är möjligt utan mycket medvetenhet och en del planering. Jag önskar att förlossningsvården såg annorlunda ut men även om förhållandena på sjukhus inte alltid underlättar för att föda lugnt så vill jag visa att det finns sätt att skapa trygghet var man än föder, t.ex genom att omringa sig med flera stödpersoner. Ett annat stort skäl till att jag visade filmen var att det kändes som en viktig del i min kamp att öka valmöjligheterna för de som föder barn i Sverige idag. Min dröm är ju att vi ska kunna erbjuda olika födelseplatser; sjukhus, barnmorskeledd enhet och hemmet, beroende på varje födandes enskilda önskemål och förutsättningar. Generellt finns en okunskap kring vad en hemfödsel innebär och vem det är som väljer att föda hemma. Jag tycker min röst och min film är viktig både för att minska okunskapen och för att nyansera bilden av vem som väljer en planerad hemfödsel.