Asabea Britton
Asabea är barnmorskan som tagit Instagram med storm! Genom sina folkbildande stories berättar hon allt du inte visste att du behövde veta om kvinnokroppen. Hon reder ut allt från bristningar till kejsarfödsel och lyfter ständigt viktiga frågor. I bloggen svarar hon varje vecka på läsarnas frågor och du får följa med i hennes vardag – från jobbet som barnmorska till fritiden med familj och vänner.
Annons

Om känslan av misslyckande efter man fött barn

På min instagram häromdagen bad jag de som följer dela med sig om de känt besvikelse eller bitterhet över deras födslar. Jag fick många svar. Kanske tusen eller mer. Jag ska dela några av dem i en story efter att jag lagt upp detta inlägg, sen kommer jag spara den i höjdpunkter.

Annons

Tack snälla till alla som delat med er så öppet. Min tanke med att be om erfarenheter kring detta var främst att visa att man inte är ensam med att ha dessa känslor, det i sig tror jag kan vara läkande, att få lite nyans på hur man kan känna sig efter en födsel. Men jag ska ge några reflektioner från min sida också.

Annons

Först och främst, det måste få vara okej att vara ledsen och sörja ens födsel. Om den inte blev som man ville, om den är ett trauma, om man känner att man blivit snuvad på en av de största stunderna i livet. Det behöver inte slätas över eller sägas att det inte är nån fara. Man måste få vara ledsen.

Jag tror starkt på att prata om sina känslor. Älta om man behöver det. Gå igenom det som hänt med någon man litar på. Gärna en barnmorska som kan förklara förloppet och varför det blev som det blev. Få en att förstå att man inte gjort nåt fel och att det är okej att känna som man gör.

Det är en komplex fråga och besvikelsen och bitterheten ligger i många olika saker. I vissa fall är det traumatiska händelser som att man behövt vara ifrån sitt barn flera timmar efter födseln. För vissa bottnar det i odiagnostiserad graviditetsdepression eller förlossningsdepression. För vissa levde inte förväntningarna på födseln upp till verkligheten. Man kanske önskat att man stod upp för sig själv mer. Att man kände mer. Att man kände mindre. Att man härdat ut. Ibland handlar det om en bristande självkänsla eller krav på sig själv att vara duktig. Ibland handlar det om krav från omgivningen, samhället, upplevda eller verkliga, på att det finns ett bra sätt att föda och ett mindre bra sätt att föda.

Annons

Det sistnämnda hoppas jag att vi gemensamt ska kunna jobba bort. Jag tycker som sagt att man har full rätt att vara hur ledsen som helst över sin födsel men jag hade önskat att sorgen inte kom från prestationskrav eller omgivningens förväntningar. Där har vi som barnmorskor men även samhället i stort en stor roll att spela i att inte lägga onödiga värderingar i olika sätt att föda barn på. Det är en fin balansgång som inte är lätt alla gånger, att vara saklig och informera om risker och annat och samtidigt inte förmedla en känsla av att ett sätt är sämre än ett annat eller ett sätt är på riktigt medan ett annat är nån slags genväg. En fin balansgång i att uppmuntra kvinnor att de kan föda av egen kraft men inte bidra till skuldbeläggning om det inte blir så. Att man är tydlig med att man får drömma stort, önska och kräva men att det kan bli så att man behöver omvärdera och förändra sina mål under förloppets gång.

Likaså är det viktigt att påminna sig om att hur en födsel ser ut på pappret inte säger något alls om hur den upplevdes av den som födde. En födsel som ser lätt ut på pappret kan vara ett stort trauma medans en som ser komplicerad och svår ut kan vara en drömfödsel. En födsel som för en person skulle upplevas som fantastisk eller åtminstone bra skulle för en annan kunna upplevas som hemsk och ett misslyckade. För vi är olika och upplever saker på olika sätt. 

När jag läser era vittnesmål tänker jag på hur jag själv hade känt om min andra födsel inte blev som den blev. Jag hade ju en så tydlig målbild och det sista jag ville var att behöva förflyttas under värkarbete. Jag var också så nyfiken på att känna hur det kändes med ett värkarbete helt utan interventioner. Om jag inte fått det, om jag hade behövt förflyttas till sjukhus och få värkstimulerande, kanske sugklocka eller kejsarsnitt hur hade jag känt då? Jag kan ju inte veta säkert men jag tror det hade varit en stor sorg för mig att inte få uppleva det jag drömt om och längtat efter. Jobbat för. Jag är övertygad om att jag hade ältat det med mina närmsta och att det hade känt bättre med tiden men kanske alltid gnagt i mig. Jag är dock rätt säker att jag inte hade lagt en skuld på mig själv, alltså jag hade inte tyckt att jag gjort nåt fel. Det tror jag inte. Jag vet att jag förberedde mig så bra jag bara kunde för att optimera förutsättningarna för det jag ville och jag vet att man inte kan vara dålig på att föda barn hur man än gör det. Däremot kan ens kropp, ens omgivning och omständigheterna jobba emot en. Jag vet att födandet är otroligt känsligt för minsta störning. Jag tror faktiskt inte jag hade lagt någon skuld på mig själv och det ligger väl till viss del i en bra självkänsla hos mig. Men sorg och eventuellt bitterhet gentemot andra som fått det jag drömt om hade jag nog känt. Det hade fått vara okej men jag hoppas jag hade försökt bearbeta det för att bitterhet är bland det tyngsta man kan bära enligt mig.

Annons

Tack snälla till alla som delat med sig. Jag lär mig så mycket av er. Prata om hur ni känner. Eller skriv om det om det är lättare. Men jag tror det är viktigt att få ut det någonstans, på nåt sätt. Kom ihåg att ni inte gjort något fel och ni har rätt till era känslor. Alla ni som delat med er, jag är övertygad att ni hjälpt andra nu genom att visa dem att de inte är ensamma. Kram! ❤️

Dela på:
Annons
Laddar
https://asabeabritton.motherhood.se/plattar/plattbloggen/