Den sista och tredje delen i min serie berättelse om hemfödslar kommer här. Tidigare inlägg har lyft planerade hemfödslar som slutat på sjukhus samt partners upplevelse. Här kommer berättelser om att vilja föda hemma och göra det. Enjoy. En revansch Malin's berättelse, @mammaskap Kände mig medicinskt mer trygg än min tidigare sjukhusfödsel på grund av den kontinuerliga närvaron av två barnmorskor. Under min sjukhusfödsel träffade jag knappt barnmorskan. Jag litade helt på att de skulle upptäcka eventuella ”problem” i tid för att kunna förflytta till sjukhus. Födseln var helt ostörd, utan undersökningar och dosor på magen. Kroppen fick tid och lugn att göra jobbet själv. Vi hade dämpad belysning, lugn musik och jag kunde verkligen äga min förlossning. Under min första förlossning (på sjukhus) så kände jag mig som en patient som inte ville vara i vägen. Jag kände att jag störde och behövde fråga om lov kring saker som rörde min kropp. Nu var det jag som bestämde, sambon och barnmorskorna bistod. Jag var så trygg och kunde somna mellan värkarna. Helt otroligt. Och att sen kunna gå och lägga sig i sin egen säng, vakna upp hemma och kunna äta sin egen frukost. Drömmen! Första dagarna var helt ostörda. Eftervården hade vi helt hemma och slapp färdas till sjukhuset❤️ Blev förlossningsdeprimerand med första barnet. Hade en hemskt tid på BB med mycket oro, skuld och skam. Amningsångest och dåligt stöd. Barnmorskor som var stressade. Den här gången var verkligen en revansch. Det är så synd att det idag är en klassfråga med hemfödslar. Jag hade privilegiet att föda med Min Barnmorska, men det är ju tyvärr få förunnat. Projekt som Min Barnmorska borde vara norm för graviditets-förlossningsvård i hela landet. Stödpersoner behöver också vila ibland Hanna's berättelse, @homebirthdoctor på Instagram. Födde hemma 2010 och 2014, planerar ny hemfödsel till sommaren 2021. Några tips om du planerar en hemfödsel: Oavsett var du föder, och oavsett hur bra förhållande du har med din partner; överväg att ha doula och vän/mamma med. Upplever det som en bra ”krockkudde” för förhållandet. Jag hade även barnmorskor som jag känner och älskar, men ju fler händer som masserar desto bättre typ. Stödpersoner är också människor som behöver vila ibland. Om du saknar förlossningsbindor kan du ta en bebisblöja och riva av ”kardborret” och lägga i trosan. Om du föder på land; ha ett duschdraperi på golvet, sedan något gammal tyg (handduk/lakan/whatever) som kan absorbera 1-1,5 l fostervatten = mycket lättstädat efteråt. Det allra bästa var ju att vi hade pratat igenom allt innan. Jag behövde inte prata alls, bara vara närvarande i min kropp. Kände ett så totalt stöd och tillit, det var fantastiskt. Jag blev respekterad och i det kunde jag slappna av och vila. Jag sov mellan kryst-ruscharna ❤️ Mina förlossningar är nu fina minnen som jag älskar, som format mig och som påverkat mitt arbete och min person. Jag kan också uppleva de som läkande efter en tidigare traumatisk vårdupplevelse. Att det finns så underbara människor. Och en sådan start på föräldraskapet! Jag kände att jag ägde rätten att bestämma över mina barn. När navelsträngen skulle klippas eller hur vi skulle amma. Noll stress tror jag var vår främsta anledning till att amningen var så lätt att inleda med andra barnet. Med första svårare på grund av inåtvänd bröstvårta, men även då gick det väldigt bra. Men ja, känslomässig tacksamhet mot min kropp, mot mina stödpersoner. Jag älskar dem! Och visst är det knäppt, att jag ska vara tacksam över att jag fick föda på min kropps villkor? Det borde alla få göra, oavsett var en föder. Om min senaste födsel. Den startade under natten, pausade sedan när 4-åringen vaknade och tills hen var lämnad på dagis. Försökte övertyga min man om att gå på sin examensceremoni men först efter att sista tåget gått och han stannade hemma startade förlossningen igen. 4-åringen och mormor kom hem och såg på ”Min granne Totoro” en stund, varvat med att klappa på mig. När hen tröttnade gick de ut i trädgården och lekte. Barnmorskan kom hem till oss ungefär samtidigt som jag började krysta. 4-åringen ville gå in och tvättade händerna i källaren samtidigt som jag födde bebis i hela hinnor och åskan slog. Det var nästan magiskt när hen kom in till oss, smygandes helt tyst och satte sig bredvid. Höll mormor hårt i handen hela tiden. Först efter en lång stund (40-50 min) klippte storasyskonet navelsträngen med lite assistens från mormor och jag ställde mig upp och krystade ut moderkakan. Det var fint att ha syskon med, men jag skulle bara ha det om det finns en vuxen vikt åt barnet som stöd. Annars skulle jag inte rekommendera det. Eller kunna slappna av själv. Det svåra nu med att vänta tredje barnet är den diskussion som uppstått mellan storasyskonen om vem som ska få klippa denna bebisens navelsträng. Jag och blivande pappan har inget att säga till om där 😅 De har hittat en kompromiss nu om att stora klipper nära moderkakan, och sen klipper lilla intill bebisen. De vill absolut vara med vid födsel, men jag hoppas nästan att jag föder när de är i skolan. Vikten av att visa att efterfrågan finns Karin's berättelse, @karinbenson. Såg att du efterlyste upplevelser av att föda hemma nyligen i Sverige. Jag födde mitt första barn hemma i april förra året (i Malmö), och jag hade överlag en otroligt fin och bra upplevelse av det. Det jag minns att jag tyckte var jobbigt inför hemförlossningen var dels att jag kände att jag inte 100 % kunde vara öppen med mina planer med vänner/kollegor/familj/bekanta. Jag pratade enbart med de personer som jag visste skulle stötta mig i mitt beslut. Jag önskar dock att valet att föda hemma hade varit ett lika självklart beslut som att föda på sjukhus. När det gällde att få kontakt med en hembarnmorska som kunde bistå min förlossning så var det väldigt enkelt. Jag besökte Födelsehusets hemsida och gick till listan med hembarnmorskor som finns i hela landet. Vad jag förstår finns det nu 3-4 aktiva hembarnmorskor i Skåne (hoppas dock på att fler tillkommer). De två som assisterade vid min förlossning var bosatta i nordvästra Skåne. Detta var ett litet minus då jag kände att barnmorskorna var lite långt bort, men eftersom jag var förstföderska var jag inte så orolig för att de inte skulle hinna fram i tid. Något som jag gjorde som jag tycker är viktigt att alla som föder hemma gör, är att skicka in en förfrågan om bidrag från landstinget. Jag skickade en förfrågan till Region Skåne men fick såklart avslag. Men tycker det är viktigt att visa på att efterfrågan finns. Ju fler förfrågningar de får in, desto mer kan vi kanske arbeta för att det ska bli ett självklart vårdval. En sista grej som jag tyckte var lite omständigt/jobbigt var efter själva förlossningen. Allt hade gått jättebra, både jag och bebis mådde bra, men jag fick en lättare grad 2 bristning som var tvungen att sys på sjukhuset av läkare. Bm:orskorna ordnade en tid till mig på förlossningen dagen efter. Väl där fick jag ett otroligt fint bemötande av varenda bm jag träffade, men inte av läkaren som sydde mig. Hen var extremt kritisk och ifrågasättande till mitt val och det var lite jobbigt att höra när jag personligen kände att jag hade fått världens bästa, stärkande och tryggaste upplevelse. Barnmorskorna på förlossningen i Malmö var dock fantastiska i sitt bemötande, och tack vare dem fick jag ett otroligt fint bemötande och omhändertagande. Men det jag tycker är tråkigt helt enkelt är att hemförlossningar inte är en integrerad del av den övriga förlossningsvården. Att det liksom inte finns ett bättre samarbete mellan hembarnmorskor och närmsta sjukhus. Jag upplevde liksom att allt flöt på så himla bra fram tills att jag var tvungen att få lite hjälp på sjukhuset. Där krockade det lite. Önskar så att vi får till ett projekt som Min barnmorska här i Skåne, för jag tror att det finns en enormt stor efterfrågan på både ”caseload midwifery”, och alternativet att få föda hemma. Anonym's berättelse (Du som skrivit detta får gärnaa höra av dig igen då jag inte hittar ditt meddelande, jag vill gärna länka till sin förlossningsberättelse) Jag födde mitt första barn hemma för tre månader sedan. Anlitade frilansande barnmorska och en doula. Födde i förlossningspool. Hade en fantastisk drömförlossning. Jag var mycket rädd för att föda på sjukhus, inte på grund av att jag inte tycker om sjukhus ( de flesta i min familj arbetar på sjukhus, läkare och sjuksköterskor, och jag har typ vuxit upp i den miljön) nej, min rädsla handlade om att jag inte ville föda i stress och press med risk för att bli offer för sjukhusets rutiner. Jag har också precis flyttat tillbaka till Sverige från Danmark och hade helt andra förväntningar med mig från Danmark. När jag fick höra om hur förlossningsrutinerna är i Sverige så blev jag besviken och faktiskt rädd. Det verkade inte vara på kvinnans premisser. Inget talade för att man gav den födande kvinnans välmående något fokus. • Jag hade en fantastisk förlossning. Jag sprack absolut ingenting! Har en förlossningsberättelse om du önskar ta del av den. Allt det bästa 🧡 Nioåriga syskonet med på födseln Maja's berättelse, @attfodas Födde hemma i början av juni. Skönt att ha hittat dig på grund av att det ibland kändes så ensamt. Tips att bara prata med de som är neutrala eller stöttande, inte de som försöker skrämma upp dig. Jag hade t.ex. ett möte med en obstretiker några veckor innan som skrämde upp mig och min partner vilket till viss del störde upplevelsen sedan då hans ord ekade i mitt huvud vid något tillfälle under förlossningen. Vi hade ej preppat med handdukar men tog från vårt skåp bara och alla blev rena efteråt. Vi fick tvätta hos en kompis samma dag! Jag hade med min kille, dotter på 9 år, ena syster, mamma och barnmorskan. Önskar mig ett barn till och har svårt att tänka tanken att det kanske blir sjukhusförlossning på grund av pengarna det kostar. Blir så arg när jag tänker på att det är en klassfråga att få föda där en känner sig trygg! Det bästa var att slippa tanken på stressig resa till sjukhuset, att få vara hemma i mitt vardagsrum och slippa tankarna på att neka interventioner på rutin och preppa sig på att säga nej till allt man vill slippa. När man föder ska man slippa behöva tänka på att skydda eller försvara sig, man ska få känna sig trygg, hållen, älskad, respekterad och tagen på allvar. Det gjorde jag tyvärr inte på födseln av min första som var på sjukhus. Min kille som först sa nej till hemförlossning hälsar till andra som kanske känner sig tveksamma eller rädda att läsa på. Då blev valet lätt för honom. Vad tyckte din dotter om att vara med? Hon tyckte det var jättekul, när vi ännu inte visste om det skulle bli hemma eller på sjukhus hoppades hon så på hemma för att kunna vara med. När mormor föreslog att de skulle gå in i ett annat rum sa hon "du kan gå" 😄 Jag visste ej hur hon skulle tycka det var så hade med personer som skulle kunna ta hand om henne vid behov men hon var så lugn, trygg och fylld av stunden. Efteråt pratade hon mycket om hur roligt jag hade låtit stundvis. Först tyckte hon et räckte med detta syskonet och den förlossningen men efter någon dag vill hon vara med om det igen! Och nu när hennes moster är gravid har hon sagt att hon gärna vill vara med om det blir hemförlossning 😍 Alla barn är såklart olika men hade fått höra av vissa hur dumt det är att ha med barn "tänk om något händer" och att man kan traumatisera dem för livet. Hemskt såklart om det skulle hända men barn är kloka och går att prata med känner jag och är glad att hon fick vara en del av sitt syskons födelse. Vi pratade mycket innan och tittade på födslar samt pratade om att jag kanske kommer bete mig annorlunda under födseln. Att lyssna på sin kropp och sina behov Cornelia's berättelse, @doula.cornelia. Hennes mans version kan man läsa i del 2. Jag födde mitt tredje barn hemma i juli 🥰 Finns så mkt att skriva och det har jag gjort mer ingående på mitt konto. Men det är absolut det bästa beslutet jag tagit. Är väldigt tacksam att jag lyssnade på min kropp och mina behov. Att slippa förflytta sig mitt i värkarbetet, att själv ha valt vilka personer som ska vara där, att vi kunde skydda processen från yttre störningsmoment. Allt kändes otroligt tryggt från början till slut just för att man kunde stanna i samma rytm utan avbrott för förflyttning/undersökningar/ frågor/ nya intryck. Att jag nu kan bada med min son på samma plats där han tog sitt första andetag är helt underbart ❤️ När beslutet väl var taget fanns inget annat Olivia's berättelse, @orothschild När vi väl hade tagit beslutet om hemfördel fanns liksom inget annat i mitt psyke. När jag kände att det var nära hade jag inte en endaste tanke på något annat än vad jag skulle äta, dricka, när jag skulle lägga mig i badet och om min son skulle vakna. Det kändes helt självklart att bara få gå runt hemma och jag fick ett helt annat utrymme för att känna efter och följa kroppen. Allt blev som ett förlopp där man fick vara helt närvarande utan att förlita sig på att andra ska vara ”in charge”. Funderingar om en planerad hemfödsel som till slut blev en oplanerad hemfödsel Emma's berättelse, @emmasaral Födde hemma, dock oplanerat. Nu inser jag att jag lätt hade fixat det med planerad förlossning hemma, tänk vad härligt att få ha förberett allt innan med ett skönt bad osv. Istället blev det i soffan, av sambon, svägerskan och mamma per telefon. Ambulanspersonal tog emot honom några sekunder innan han föddes.Vi pratade om att föda hemma pga corona och en pollenkänslig sambo när vi väntade vår 3a i april. Men jag kände; nej jag måste ha lustgas för att fixa detta! Födde hemma i soffan dock då det gick för fort! Och jag klarade mig utan lustgas och enbart med profylax och lilleman skrek inget vilket jag tyckte var väldigt märkligt! En fantastisk upplevelse i efterhand Min mamma är pensionerad barnmorska och har varit med och förlöst alla mina barn (och syrrornas barn samt några av mina bröders barn) men pga corona fick hon inte följa med denna gång. Men hon var med via videosamtal hemma i soffan och coachade min sambo och min brors fru. Ambulanspersonalen hann visserligen fram 5 min innan bebis gjorde entré men det var mamma som guidade mig med andning och KRYSTA INTE!! En liten skönhetsreva på slemhinnan, så jag tackar mamma för det. Vi kvinnor är jäkligt grymma alltså! Vi var på väg ut i bilen när mina djungelvrål kom, vilket fick sambon att bogsera tillbaka mig in i huset. Hellre föda hemma än i en bil eller mitt på gatan. Jag är så tacksam för dagens teknik! Var skönt att mamma var med, det tyckte ambulanspersonalen också. Hyperemisis och en målbild Anonym's berättelse (jag hittar inte avsändaren i min inkorg, läser du detta får du gärna skriva till mig igen) Fick mitt andra barn i augusti efter en tuff graviditet med hyperemesis. Jag hade drömt om att föda hemma men trodde inte att jag skulle orka styra upp det pga mitt tillstånd. Tack vare att jag fick så fin uppmuntran av min barnmorska så hittade jag ändå kraft och mod att undersöka möjligheterna och jag vågade hoppas på att hemförlossning skulle kunna bli av. Men det var också mycket tack vare dig! Att följa din resa mot din förlossning pushade verkligen mig att orka tänka framåt jag också, jag blev så otroligt inspirerad trots att jag befann mig i djup kris. Det du delade med dig av om själva förlossningen sen hjälpte mig att skapa en vision om hur jag ville ha det, och det var först då jag verkligen förstod att en hemförlossning inte bara var ett mindre dåligt alternativ än sjukhus utan att det kanske kunde bli något positivt! På riktigt, det hade kanske aldrig blivit någon hemförlossning om det inte vore för dig. JAG ÄR DIG EVIGT TACKSAM FÖR DETTA!!! 💐♥️ Vikten av ett community Joséphine's berättelse, @soulart.klerks Födde min son hemma för ca 1,5 år sedan. Det var en otroligt fin magisk upplevelse. Jag är så tacksam över att jag fick föda i min fulla kraft utan distraktioner. Jag är högkänslig och har väldigt svårt för när det blir mycket omkring, därför var mitt val ännu mer självklart. Agneta min barnmorska höll sig mycket i bakgrunden men var hela tiden där som en stadig trygg punkt genom hela förloppet. När min son kom ut hade han navelsträngen runt kroppen och halsen, men instinktivt lyckades jag vira upp den själv i min råa djupa kraft. Waow vilken otrolig känsla. Det jag skulle vilja skicka med är att förbereda kroppen med mycket djupavslappning, visualisering etc. Det hjälpte mig enormt plus andningstekniker. Plus att söka sig till community av andra kvinnor som fött hemma då jag tyvärr mötte mycket negativet kring mitt val av MVC och vården generellt.... tråkigt. Som gravid är en ju väldigt sårbar och öppen. Jag fick mycket stöd och uppbackning (online). Att läsa böcker med alternativa synsätt var också stärkande. Typ ”Sunni Karll-Sacred Birthing” En annan liten detalj är att vi födde i ett litet lerhus (i Sverige) strömmen gick 😂 och vi hade utedass men allt gick så himla bra! Visar fint hur lite som behövs 🥰💖 Det bästa med att föda hemma Anonym's berättelse Hej! Födde mitt första barn hemma i vatten nu i september. Här är en lista över det jag tyckte var det bästa från denna upplevelse. (Har inget dåligt att säga) Bästa: • Slapp bli avbruten med bilfärd till sjukhus ”mitt i” • Fick vara ”ifred” och föda helt i min egna takt • 100% trygg med de som var med mig (man, hund och fantastiska Johanna från barnmorsketeamet) • Att det dök upp en alldeles underbar frisk liten skruttunge! ❤ • Urmysigt att dagen efter vakna upp i sin egna säng med man och bebis bredvid 🥰 ——- Positivt och negativt med att föda hemma Camilla's berättelse, @ca_nyago Skulle nog kunna skriva en hel roman om bra grejer! Födde hemma i september. Förutom att jag fick en oförskämt lugn och trygg födsel så kunde min make och stora tjej på 7 år också vara med och dela den med mig och lilla som föddes. Min stora flicka vaknade vid näst sista krystvärken och kom ut till oss precis lagom för att få träffa sin lillasyster. Det känns fint att kunnat förmedla till henne hur en födsel kan vara lugn och naturlig. Sen kände jag också att det var mycket lättare att slappna av och följa med kroppen i födandet när jag var i min trygga hemmiljö och inte behövde fundera över när vi skulle ”åka in”. Efteråt tror jag att jag var hög på oxytocin i en vecka. Anknytningen gick mycket lättare och jag tror att den även var lättare mellan barnen mot om jag skulle åkt från min stora flicka och fött på sjukhus. Negativt: att det inte finns som vårdval utan den födande själv måste finansiera födseln. Att det därmed inte heller finns så många barnmorskor som kan bistå vid hemfödslar. Det är väl det stora. Sen är det ganska tråkigt att behöva försvara sitt val att föda hemma för människor som egentligen inte har kunskap om hemförlossning utan bra har läst skrämselpropaganda. De förstår oftast inte att man gjort mycket efterforskning och därefter gjort ett aktivt val att föda hemma. Att tänka på: ta kontakt med en hembarnmorska tidigt om du funderar på att föda hemma! Som jag förstått det är de ganska uppbokade nu så det krävs lite framförhållning. Sen krävs det ganska mycket förberedelse rent praktiskt också som det kan vara bra att ha lite tid på sig att fixa med så att det inte blir i sista stund. För mig var poolen viktig att ha, och handdukar mycket handdukar! Ha allt förberett och lättillgängligt. Se gärna till att träffa barnmorskan/barnmorskorna i god tid innan förlossningen och gå i lugn och ro igenom önskemål, frågor, farhågor, tidigare erfarenheter osv. Skapa en relation och trygghet. Inför förlossningen, lita på din kropp och på dina barnmorskor. Läs förlossningsförberedande stärkande litteratur (ex föda utan rädsla). Meditera och visualisera födseln trygg och lugn. Använd affirmationer både innan och under födseln. Din kropp är stark och den är bäst på att föda just ditt barn, oavsett hur du föder! 🌸 Just det, en viktig positiv sak till. Hemma blir det inte samma maktobalans som det lätt kan bli mellan vårdpersonal och patient (födande) på sjukhus. Hemma är en en födande kvinna, aldrig patient. Lev i din bubbla och låt det ta tid Anonym's berättelse Lev i din bubbla inför din förlossning skulle jag vilja säga. Vi berättade bara för de som vi visste skulle ge oss peppande energier inför en hemförlossning. Det var ett så himla bra beslut. Att bära andras rädslor är inte vad man behöver inför en förlossning. Det var min tredje förlossning, men första hemförlossning. Jag valde att bjuda in de jag kände mig trygg med. Både doulor med varierad erfarenhet och vänner. Hade visualiserat förlossningen men tillät den bli precis som den blev. En sak som jag önskat få höra inför förlossningen är att låta det ta sin tid. Upplevde lite stress över att det gick så långsamt jämfört med tidigare förlossningar. Men det tog såklart den tid det skulle och blev hur bra som helst 🙏🏼 Revansch efter en traumatisk första födsel Annette's berättelse Varför hemförlossning? Kort och gott; en dålig första förlossningsupplevelse med igångsättning, sugklocka, yttre press och klipp som vi inte ville uppleva igen. Vår förra förlossning ”tog 2 dygn” och vi upplevde att vi knappt hann med och vi träffade så många nya människor hela tiden. Denna gång ville vi få föda i trygghet och lugn och ro. För oss innebar det så få interventioner som möjligt, ha samma personer runt oss, att vi var delaktiga och fick tillräckligt med information. Lika viktigt för både mig och min fru. Ju mer vi läste på desto bättre och tryggare kändes det att föda hemma. En annan aspekt var all forskning som tyder på minskade förlossningsskador som ju var en stor rädsla hos mig och som först gjorde att jag övervägde planerat snitt (!). Vi ville inte heller störa förlossningen och riskera onödiga interventioner genom att förflytta oss under pågående värkarbete. Vi fick föda hemma med barnmorskor som gav oss stöd och som var till för oss. Vi kunde lita på deras kunskaper och bedömningar och fick koncentrera oss på vårt. Vi kunde slappna av bland våra egna saker, röra oss fritt och låta kroppen helt sköta sitt. Vår son föddes i vardagsrummet framför brasan och bland våra egna handdukar och filtar. Det jobbiga med att föda hemma har varit att ”försvara” sig. Folk har ifrågasatt oss och hävdat att det tryggaste är att föda på sjukhus. Efter presentation av forskning har dock vissa ändrat uppfattning. Det är tråkigt att inte öppet få vara stolt över min prestation och denna förlossningsupplevelse. Jag tyckte att jag hade kontroll och kunde ta instruktioner. Utdrivningen var lugn och metodisk. Denna gång var jag vid fullt medvetande. Så här i efterhand upplever jag snabbare anknytning också, förmodligen för att det inte blev ett trauma. Upplevde en enorm tacksamhet till barnmorskorna som såg till att vi fick föda hemma För min fru så blev upplevelsen också att hon var mer närvarande. Hon kunde mer konkret utföra saker och slippa känna sig i vägen som det var på sjukhuset. Hemma blir det mer intimt och hon upplevde att det även var hennes förlossning. Hon räknades lika mycket. Min fru är den som av oss två mest gjort research Helt fantastisk upplevelse! Underbara barnmorskor som assisterade. En riktig revansch från förra förlossningen på sjukhus.Denna gång var vi trygga med barnmorskor som fanns till endast för oss. Vi fick slappna av hemma och kroppen fick jobba i sin egen takt. Barnmorskorna passade oss perfekt. De hade ett lugn, var stöttande, arbetade bra tillsammans och ville att vi skulle få ha en bra upplevelse. Det har varit många månade av förberedelser. Från att överväga planerat snitt r/t fruktansvärd första förlossning till att föda hemma. Vi har gått på Aurorasamtal, haft världens bästa Mvc-barnmorska som stöttat från första stund, gått profylaxkurs hos privat hembarnmorska och träffat regionens hemförlossningsteam. Alla har betytt mycket för oss. Det är så fint att kunna säga att vår son föddes hemma i vardagsrummet framför brasan, precis som planerat med hjälp av fantastiska barnmorskor från regionens hemförlossningsteam i Umeå. Jag såg dig på TV4 när du delade din förlossningsvideo och blev så stärkt av att detta var rätt beslut för oss. Tack! En magisk födsel och vikten av förberedelse Anna's berättelse Jag födde hemma i maj 2020. Hade också underbara Sepideh som assisterade. Jag upplevde det som det finaste som hänt mig. Jag va trygg hela tiden. Hade alla personer jag älskade och ville ha runt mig som stöd. En sååån revansch från min tidigare upplevelse med första barnet (går att höra om båda mina födslar i doulapodden ) Om jag ska skicka med något till någon som ska föda hemma så är det nog att förbereda sig mycket. Titta på videor på andra som föder hemma och i vatten. Sååå fantastiskt att föda i vatten 🥰 går nog inte en dag utan att jag tänker på min födsel. Det va magiskt. Verkligen magiskt. Att slippa undersökas vaginalt av någon annan Maria's berättelse, @mariastaf Födde i slutet av oktober hemma med två hembarnmorskor. Var fantastiskt häftigt, de var hands off under hela förloppet förutom när huvudet kom ut men inte kroppen, så lirkade en av dem loss navelsträngen som satt runt halsen (och även runt hans kropp ). Det var väldigt skönt att slippa vaginala undersökningar! Jag kände själv hur öppen jag var och uppskattade så gott jag kunde. Kan rekommendera att ha en spegel till hands så du kan se progressen och att preppa med förlossningsdrink (blåbärsmilkshake i vårt fall). Negativt, jag åkte in dagen efter till BB för läkarkontroll, det var i efterhand onödigt att ha så "bråttom" med det, BB's personal kom hem till oss dag 3 för PKU så det var inte så bråttom alls. Stanna hemma och chilla :) mina bm erbjöd sig även att ta bilder, vilket var grymt att ha i efterhand :) ett annat råd är att har du väl bestämt sig för hemförlossning, lyssna inte på negativa åsikter kring detta, onödig negativitet :) Smittad av covid precis innan förlossningen Isabelle's berättelse, @isabellestjernfelt Min första förlossning var på SÖS och var en (relativt) positiv upplevelse, var därför öppet inställd till att det ändå kunde sluta i sjukhusförlossning. Men när jag väl fick covid i v39 blev det väldigt tydligt att jag inte ville föda på sjukhus och framför allt inte med mask och utan min man som också var smittad. Jag hade känt mig väldigt lugn och trygg inför förlossningen men när jag fick reda på att vi hade covid så bröt jag ihop totalt och ville inte längre vara med, ville absolut inte föda barn längre. De hembarnmorskorna jag hade träffat hade dragit sig ur men dagen innan förlossningen började så fick de tag i en yngre kollega som ville ställa upp. Hon hade dock ett pass på BB Stockholm dagen efter så när när värkarna började den morgonen så visste jag fortfarande inte om jag skulle föda hemma eller på sjukhus. Som ”tur var” gick händelseförloppet väldigt långsamt jämfört med min första förlossning och BM behövde inte komma förrän på kvällen. Min man fick gå innan bm kom då han fortfarande var smittsam enligt riktlinjerna, jag å andra sidan var smittfri från just den dagen. Istället kom en kompis och min svägerska. Där och då var det förvånansvärt nog inte så jobbigt att han inte fick vara med, han skulle inte bli smittfri förrän två dygn senare och jag hade accepterat att han troligtvis inte skulle få närvara. Jag var bara tacksam att få föda hemma och att jag kände mig så trygg med dessa 3 kvinnor i rummet som dessutom hittade sina roller på en gång utan att vi hade hunnit diskutera mina önskemål i förhand. När bebisen kom tittade jag upp och såg min man på facetime och sen tittade jag ner för att ta reda på om det var en tjej eller kille. Det kändes verkligen som att vi upplevde det tillsammans även om han satt i föreningens uthyrningsrum i källaren! Jag tror att om jag inte hade fått covid och all den stress det bidrog till så hade det varit en drömförlossning. Nu blev det också väldigt bra trots omständigheterna men jag var inte lika lugn och självsäker som jag hade varit om jag hade fått ladda i lugn och ro. Jag var väldigt frustrerad på slutet och ville bara att det skulle vara över, jag är säker på att jag hade fokuserat på avslappning mycket bättre om det inte hade varit för all stress. Jag hade en uppfattning om att man skulle få ett ganska negativt bemötande från vården. Det stämde delvis men det var också många som var positiva! Skulle vilja påstå att det var så svårt att bli neutralt bemött, folks egna åsikter lyste igenom väldigt tydligt. Väldigt tydligt att det här med hemförlossning väcker mycket känslor! Min första förlossning var ganska kort och odramatiskt. Det gick väldigt snabbt från första värk till regelbundna och väl på SÖS gick det väldigt fort från ca 6 cm öppen till att min dotter föddes. Var därför ganska orolig denna gång att inte hinna till sjukhuset eller att bli avvisad av någon anledning. För mig var värkarbetet hanterbart så länge jag fick vara framåtlutad men på SÖS lyckades de inte ta CTG i någon annan ställning än när jag låg på rygg och det blev otroligt smärtsamt och utdraget. Upplevde även de vaginala undersökningarna som väldigt smärtsamma. Det är nog det jag minns som mest traumatiskt från min första förlossning. Nu under andra graviditeten hjälpte min BM på MVC mig att skriva tydligt om detta i mitt förlossningsbrev men jag kände ändå att det allra bästa för mig skulle vara att få vara hemma ostörd. Och det blev precis så, den enda undersökningen BM gjorde på mig hemma var att lyssna på hjärtljud! Två hemfödslar efter en traumatisk sjukhusfödsel Anonym's berättelse Jag födde mitt tredje barn hemma i april. Min andra hemfödsel. Mitt första barn föddes på sjukhus och det var inget traumatiskt med den upplevelsen. Men jag hade ont och blev stressad i taxin på väg till SÖS genom Stockholms innerstad och förbannade alla kurvor, rödljus och övergångsställen. Jag tyckte det var jobbigt att möta nya människor väl framme på SÖS trots att alla var vänliga och proffsiga. Det var en ny miljö för mig och många nya kontakter med frågor och information där mitt i värkarbetet och jag förlorade möjligheten att vara i mig själv. 9 år senare skulle jag föda mitt andra barn och jag visste att jag behövde ha det lugnare runt mig för att känna mig trygg. Att få träffa mina hembarnmorskor under graviditeten och prata igenom erfarenheter, förväntningar, rädslor och önskemål gjorde mig trygg. Att veta vilka som skulle komma när det väl var dags att föda betydde mycket för mig. Flera i min omgivning var ifrågasättande inför mitt val att föda hemma och jag blev bra trött på att behöva försvara mitt val. Jag önskar att jag inte hade ansträngt mig så för att försvara mitt val. Det tog energi. Själva hemfödslarna var olika men väldigt fina och magiska. Jag var helt trygg i mitt hem med människor jag träffat förut och som jag själv valt att ha nära mig under mina livs viktigaste ögonblick. Att ha två barnmorskor vid sin sida under hela födseln går inte att jämföra med en sjukhusfödsel. Jag var aldrig ensam. Det var tyst nästan hela tiden och mörkt. Stearinljusets sken i mörkret, tystnaden och beröringen från mjuka händer och lena röster fick mig att kunna föda tryggt och lugnt. Jag har älskat att krypa ner i min egen säng med mina bebisar efter födseln. Så himla skönt att slippa förflyttas. En hemfödsel får ta tid. Det är framför allt det jag gillar. En oplanerad oassisterad födsel Anonym's berättelse. Jag hittar tyvärr inte orginalmeddelandet med hels berättelsen. Du som skrev detta får gärna skriva igen. Fött båda mina barn hemma (2018 och 2020). Den senaste oplanerat oassisterad pga mer eller mindre smärtfritt förlopp så jag förstod aldrig att det va på allvar. Fantastiska upplevelser båda två! Har alltid haft inställningen att jag är hemma så länge jag känner för det. Sjukhuset finns alltid där och om jag vill åka in så är det bara att åka. Men har båda gångerna känt att det helt rätt att stanna där jag är. Så om man är sugen på att föda hemma förbered för att göra det! Om man vill nåt annat sen så finns det ingen prestige i att ändra sig och då har du en välkänd barnmorskedoula med dig in till sjukhuset 😁 Första en planerad hemfödsel och va assisterad av 1 barnmorska. Va 5cm öppen ”från start” efter 3 hinnsvepningar och hade inte öppnat mig nåt mer när 1a barnmorskan kom. När hon väl va framme så va dottern ute på 2,5h så den andra barnmorskan rullade upp på infarten lagom till att jag skulle sys. Andra va också en planerad assisterad hemfödsel och då min barnmorska från första förlossningen tyckte jag hade ett snabbt förlopp hade vi säkrat upp med en ytterligare barnmorska som flyttat in några hus ifrån oss. Men mina värkar kändes aldrig mer än som lätt mensvärk och jag började aldrig klocka dom utan låg och nattade om dottern när jag fick en värk som inte ville släppa utan jag började skaka så gick för att kissa på toaletten. När jag satt på toa blev jag bajsnödig och tyckte det va skumt att jag blev det så tidigt i förloppet haha. Sen kände jag hur bebis roterade ner och jag fick krystvärkar. —— Barnmorskan hann inte komma och fetal ejection reflex (FER) Ida's berättelse Jag ville föda där jag var trygg, vilket blev hemma med barn nr 2. Allt gick så sjukt snabbt, så att barnmorskan inte hann komma, men det var så otroligt häftigt! Jag förstod aldrig att det gick så snabbt, men känslan i kroppen gick inte att ta miste på. När jag kände mig trygg och tog till de verktyg som jag visste skulle hjälpa min kropp i processen, så gick allt av bara farten. Känslan av att det inte fanns några hinder. Med nr 1 hade jag smärtlindring, men nu hemma hade jag inget och upplevelsen var att nr 2 hemma var mycket mindre smärtsam. Det kändes mer som en kraft, vilket gav mig styrka. Jag fick också uppleva FER. Barnet föddes i en enda krystreflex. Ska jag sammanfatta hela förlossningen så är det att jag kände mig som en gudinna! En urkraft och en styrka jag aldrig fått uppleva innan. Sådan power! Jag sörjer att jag inte får uppleva detta igen (sista barnet) men kommer för alltid leva på minnet - hela familjen inkl vår 6 åring som var med ❤️ Min man var mkr skeptisk och rädd innan. Efteråt berättar han för alla han möter, hur fantastiskt det är med hemförlossningar. Jag ville verkligen ge kroppen en chans att arbeta så som det är tänkt a la reptilhjärna,vilket aldrig skulle kunna ske på sjukhus med allt sitt starka vita ljus, sina tidsramar, stressad personal, spring i dörren, interventioner etc etc. Jag skulle bli störd alldeles för mkt. Den a split skönaste och tryggaste känslan INFÖR vår hemförlossning var att slippa åka iväg mitt i brinnande värkarbete. Första barnet tog 98h. Nu med andra tog det 2,5h. Första var jag inte trygg. Andra var klockren. En fantastisk första sjukhusfödsel men en del som kunde blivit bättre Anonym's berättelse Som jag sagt tidigare var du en stor inspiration till att det ens gick att föda hemma. Jag hade en helt fantastisk första förlossning på sjukhus men ju mer jag läste om hemfödsel desto mer insåg jag att det fanns vissa delar av min första förlossning som kunde vart ”bättre”. Samtalet till koordinatorn (fick tjata mig till en plats var öppen 10 cm vid ankomst), förflyttningen till sjukhus, att vara helt hög på lustgas i krystfasen, krångel med ctgapparaten och mkt folk på rummet. Jag tycker fortfarande att jag hade en fin upplevelse i det stora hela, men nu ville jag prova en fysiologisk födsel hemma pga ovanstående anledningar. Jag har svårt att förklara i ord vad skillnaden var mellan de två förlossningarna. Men det är känslan som kommer när jag tänker tillbaka och hur jag under andra förlossningen hade tillit till mig själv mer än någonsin. Jag är så glad att jag gjorde det för den varma känslan jag får när jag tänker tillbaka är oslagbar. Hemfödsel av en slump Anonym's berättelse Jag valde att föda mitt första barn hemma av en ren slump, jag visste inte ens att den möjligheten fanns i Sverige när jag satt hos min bm och återigen bråkat om att jag inte ville ha en "vanlig" förlossning på sjukhuset mitt i en pandemi. Ett scenario där jag skulle fått vara själv i en miljö jag (pga tidigare erfarenheter) inte litade på ett j*vla dugg. Jag gick hem och tillsammans med min familj hittade en bm via födelsehuset som klickade och stöttade mig genom allt tjafs med den ordinarie bm om mitt val att föda hemma. Jag hade en snabb FL (6h) hemma i min mysbelysta stuga, bm va 3 h bort och mamma likaså, min svägerska och 7månaders bebis, morbror och pappan va med fram till sista stadiet när mamma och bm äntligen kom. Jag hade slängt mig i poolen så fort det va hyfsat med vatten och jag hade bara akupressur som smärtlindring. Allt gick bra trots att jag ett bra tag trodde att jag skulle fiska upp min insida genom fel hål. Ingen podd i världen kunde förbereda mig för hur det faktiskt kändes när Lilleman jobbade sig ner till öppningen. Den känslan jag minns mest är när jag fick kliva ur poolen och lägga mig i min egna säng med mitt egna barn. I efterhand hade jag önskat att jag vågat ta emot honom själv, förberett bättre musik och läst mer om just den fysiska resan han gör i min kropp under alla skeden. Jag hade också önskat mer bilder och inte bara filmer på förloppet att titta på i efterhand. Jag önskar också att jag hade vågat prata med någon om alla upp och nedgångar i mina känslor efter förlossningen då jag började tänka dåliga tankar om mig själv och min roll efter min syster 2 månader senare också fick sitt första barn med samma barnmorska hemma. Jag vet nu att jag inte är ensam med att känna sig dålig till och från. Jag önskar alla föderskor all lycka och kärlek, det vi gör är en helt ofattbar upplevelse som inte går att jämföras med något annat och vi är fasen oövervinnerliga. Från planerat kejsarsnitt till hemfödsel Anonym's berättelse Från början ville jag ha planerat snitt pga min första förlossning som gav mig trauma. Inte som i att jag fick skador fysiskt men psykiskt var det tortyr. Jag hade skrivit att jag pga sexuella övergrepp inte ville ha onödiga undersökningar eller interventioner. Ville inte ha medicinsk smärtlindring pga ville ha full kontroll på vad som hände min kropp. Jag hade ett snabbt förlopp som i sig var okomplicerat. En perfekt storm av nyexad läkare, fullbeläggning och lånepersonal som inget hittade (vi snackar kaos där folk skrek och sprang runt och rev i lådor efter grejer) ledde tillslut till att jag åkte till på för urakut snitt. Bara att när vi var påväg och ingen tvingade mig i ryggläge så kom sonen ner och föddes vaginalt med två drag med sugklocka. Han skrek och var ok men de klippte navelsträngen (trots att jag ville ha sen avnavling) och tog honom till ett annat rum. Ingen sa varför. Jag får ut kakan på nästa värk med ännumera tryck från den bm som hängde på min mage vid förlossningen Pga jag var värksvag(?!😂). Åker sen förbi ett rum för läkare samt 6andra studenter står över min son och säger att han är ok. Jag är chockad och undrar varför jag inte får honom medans bm rullar mig vidare. Så kommer läkaren springandes med honom till mitt bröst. Jag fick problem med anknytning och åkte på förlossningsdepression. Fem år senare ville jag alltså ja snitt. Fick förklarat för mig att det skulle jag inte får. Fick inte aurirasantal försen i v38 heller men då hade jag redan bestämt att jag skulle föda hemma, tryggt. Min bm som insåg mina planer ganska tidigt sammanförde mig med norrlands enda hem-barnmorska @birthinharmony. Jag tog ut av mitt arv från pappa och fick med hennes hjälp bearbeta min första förlossning, skapa förutsättningar hemmavid och mentalt, läsa på och göra en plan A, B, C. Jag var ju inte dålig på att föda barn vilket var min första rädsla inför Nr 2. Ville ha en plan som gjorde att jag slapp samma scenarion och att vara så utelämnad igen. Mitt trygga rum fanns hemma med min partner och hund, med barnmorskan som tagit tid att lära känna mig och via den relationen skapat trygghet och förtroende. Alltid respektfull, nära och stärkande i sin roll. Hade så likt förlopp man kan ha men det var två vitt skilda upplevelser. Jag fick tillbaka så mycket av mig själv, revansch, sorg och glädje.. Allt i samma paket. Blir det fler barn så blir det hemfödsel igen om förutsättningarna finns. OM inget så kommer jag äga min nästa förlossning från start till slut på samma sätt som denna med full tillit till mig mig och min kropp. Oavsett varför man vill utforska alternativet hemförlossning så kan jag säga att det inte är något du lär göra utan att läsa på innan. Gör det och känn efter. Hitta en bm som du klickar med och bolla. Det krävs lite förberedelser (och lite städ!) men det är verkligen SKÖNT att slippa bryta kroppen genom förflyttningar, "får vi plats", nya ansikten osv och bara landa i hemmets lugna vrå ett par dagar innan man åker in för läkarundersökning. Fick även PKU gjort i hemmet så först en vecka efter behövde vi åka in. Jag behövde den vilan. Jag kommer alltid vara avig inför vården av fler anledningar än min första fl. Men jag skulle aldrig rekommendera eller förorda något av den anledningen utan helt enkelt för att jag tror att man får sin bästa förlossning där man är trygg och ostörd i sin process vare sig det är på sjukhus, hemma eller hemma hos mamma 😄 Nu blev detta en enorm text, förlåt! DET ÄR SVÅRT att skriva kort om. Men jag har svårt att uttrycka mig om alla respektlösa undersökningar, det som sades till mig osv. Så även ytligt blir det långt. Men jag tror att om min första förlossning varit hyffsad så hade nog aldrig hemfödseln blivit av eller ens påtänkt. Men jag är glad att jag fick uppleva det trots orsaken. Tillägger från partner att han var uberbajsnödig inför tanken på detta men insåg snabbt ett han inte hade så mycket val annat än att börja läsa på 😄 Där hade han likväl som jag en klippa i vår bm som ingjöt lugn i honom. Men Han var nervös. Inte för att något skulle gå fel för mig som födande utan mer att Han skulle "göra något fel" eller välta ner poolen om han svimmade pga blodkänslig. Men han tog emot sin son med hjälp av bm och hälsar att det var något av det största han varit med om och känner djup vördnad inför föderi och birthworkers efter sin upplevelse. Stödet en hembarnmorska kan ge Anonym's berättelse Jag födde båda mina barn planerat hemma. Jag visste sedan länge att jag skulle vilja föda hemma, så det var aldrig någon fråga liksom. Fick med sambon väldigt snabbt med på det, vi var också på en infoträff som lugnade honom. Kända bm som jag har pratat med i detalj innan, vad jag föreställer mig, mina rädslor mm. Första var i sthlm för drygt 3 år sedan. Andra födseln var nu i våras i en mindre stad där det inte fanns hembarnmorskor, så det stressade lite. Men en av de som har bistått i Stockholm kunde tänka sig att komma till oss ändå. Så då blev det inte bara en känd person, utan även en bm som redan var med under min första födsel. Total tillit till mig och min kropp under båda födslar, ingen stress, jag kunde helt slappna av mentalt. Behövde inte bry mig om vilka som fanns runt mig, om någon främmande kom in eller så. Ingen körde över mig, allt skedde på min begäran, med mitt samtycke. Knappt några bristningar, trots att bebis nr 2 vägde över 4,5 kg och jag har efteråt förstått att det anses vara stort. Ett av de allra bästa sakerna med att föda hemma är att man har en direktkontakt till en barnmorska. Dels när bf kommer närmare, när man väntar, när man är ledsen om det aldrig ska starta, när man undrar saker, när man kanske har en sammandraning etc. Sedan efteråt!! Bm som kommer hem till en och ger amningsrådgivning, ett telefonnummer man kan ringa närsom när man har frågor eller behöver hjälp, jag ringde fortfarande flera veckor efteråt då och då om nåt. Någon att bolla med om man blir osäker när BVC eller sjukhuset säger någonting tokigt. (Vi behövde åka till sjukhus för gulsotskontroll och en barnläkare uttryckte sig otroligt klantigt och sårande om barnets vikt, så att jag bara grät och vi panikköpte ersättning. Men efter att ha pratat med hem-bm tipsade hon om att handmjölka och koppmata, det var guld värt. Sådana saker. Man är helt enkelt inte ensamt. Man har valt en person man tycker om och känner sig trygg med för att finnas kring en runt födseln. ——- Det är okej att vara nervös Linn's berättelse, @linnnandersson98 hela förlossningsberättelser finns på hennes Instagram Att föda hemma är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Efter en traumatisk första förlossning på sjukhus där ingen lyssnade, brydde sig och rent utav skrattade åt mig och hånade mig, så visste jag att jag aldrig mer vill föda där. Förlossningen gick jättebra (har lagt ut min förlossningsberättelse ifall du vill dela det) och det blev verkligen en revansch! Ingen ifrågasätte mina val och önskningar, ingen tjatade eller gnällde. Första förlossningen hade jag värkar i 87 timmar, denna gången i 12 varav 4 var etablerade. Planerar man att föda hemma så är det bra att vara påläst (födelsehuset är guld). Utöver det så är det okej att vara nervös, jag var livrädd att något skulle hända så att det inte blir möjligt med hemförlossning. Men det är okej att hoppas och det är okej att bli besviken ifall det inte skulle gå enligt planerna ❤️ Anonym's berättelse När jag blev gravid med mitt första barn kände jag samtidigt ”hjälp, bebisen ska ut också”. Jag tyckte det var läskigt och om någon hade föreslagit hemförlossning så hade jag aldrig kunnat överväga det. Jag vågade inte välja BB Sofia för att jag fick höra att det var osäkert. Men inför första förlossningar läste jag bok efter bok och mycket kring smärtlindring och kände att jag så långt jag skulle orka så ville jag inte ha medicinsk smärtlindring. Jag fick höra från många håll att jag aldrig skulle klara det, att alla som säger så ångrar sig under förlossningen. Så jag gick in med öppet sinne. Men för mig gick det bra utan. Så vad hände? Någonstans under mitt första barns år så drogs jag mer och mer åt det naturliga hållet, jag halkade in på bärsjalar, tygblöjor, plockmat, babypottning mm. Och plötsligt började hemförlossningen att kännas helt rimligt. Jag kände att det vore helt fantastiskt att få vara hemma i sitt eget hem men samtidigt kändes det alltför vågat. Men en dag kände jag att ”jag får faktiskt bestämma själv hur jag vill leva mitt liv!” Jag läste om att det i flera länder är standard att andra barnet föds hemma och att det är säkert om det gått bra med första barnet. Jag hade också upplevt att jag under första förlossningen stannat hemma alldeles för länge och bilfärden på 15 min till förlossningen var hemsk. Det ville jag undvika. Jag läste om att man aldrig flyttat djur under förlossningen och jag kunde starkt relatera till det. Varför sitta i en bil när man kan vara i sitt eget trygga hem? Jag hade två trygga barnmorskor på plats. Jag låg i badkaret fram till krystfasen när jag plötsligt ville ur badet. Sedan föddes hon på badrumsgolvet på ett liggunderlag. Ett av det mest empowering som hände var när barnmorskan själv bad mig känna efter hur långt bebis hade kommit. Jag hade aldrig hört att man kunde känna det på sig själv! Jag kände inget men andra gången kände jag huvudet! Hon var så lugn när hon sa det och vi var ett team. Hon litade på vad jag kände! Efter bebisen var född kunde jag bara kliva ur badrummet och lägga mig i soffan med bebisen (och moderkakan i en bunke bredvid mig). Efter 45 min klippte vi navelsträngen och den ena barnmorskan stannade 2 timmar efter och såg till att allt gick bra. Sen gick vi ner i köket, drack lite skumpa och åt en macka i mitt inget kök! Med bebis bredvid oss! Vi gick och la oss och näst morgon vaknade vi upp i vår egen säng. Så lugnt och så tryggt. Om du känner dig tryggare att föda på sjukhus så gör det! Om du tror att du kan känna trygghet i ditt eget hem så kan det bli en otrolig upplevelse! Jag uppskattade att få ta större aktivt ansvar och skapa en så trygg miljö som möjligt. Att få ligga i mitt eget badkar, lyssna på spamusik, ljus som fladdrar i mörkret, ja det var så långt ifrån jag trodde en förlossning kunde gå till. Jag tror inte man behöver förbereda jättemycket om man vill föda hemma. Badkar eller förlossningspool är toppen om man vill få smärtlindring. Om du inte fött utan medicinsk smärtlindring så tror jag det lönar sig att läsa på. En av alla bra böcker jag läste var ”föda utan rädsla” som jag hade stor hjälp av. Första bilden visar när jag ammar och har moderkakan i en bakbunke bredvid mig. Andra bilden tror jag är efter bebis är född när jag väntar på moderkakan som tar lite tid. Fick akupunktur i fötterna tror jag.. Det är ett superfint badrum men också ganska litet. Så här inne var vi 4 personer, jag, två barnmorskor och min man. Det var varmt, mycket ånga av att jag badat i flera timmar och mörkt på natten. Bebis föddes på golvet utanför badkaret. Jag hade trott att jag skulle gå utanför på en madrass på golvet men det var skönare att stanna kvar inne i värmen i badrummet. Så det blev inte helt som planerat :) Hemfödsel efter förlossningsdepression Linnéa's berättelse, @turetupp Bor i en mellanstor stad och vi valde att föda vårt andra barn hemma efter en enligt pappret ”normal och komplikationsfri” förlossning på sjukhus. Att jag hade fått en depression förstod jag först ett halvår efteråt, och anknytningen var i princip noll från start. Hade mycket skamkänslor. Här hemma fick vi betala ur egen ficka för vår barnmorska och det är också det enda negativa jag kan komma på. Det blev i vilket fall en revansch som hette duga. Ett magiskt lugn från början till slut. Jag var starkast i världen. Och den omedelbara anknytningen som uppstod kan jag bara koppla till själva upplevelsen och förutsättningarna, det var absolut ingen slump! Det överflöd av kärlek läkte från och med då också anknytningen till vårt äldsta barn 💫 Jag vågar påstå att hemmafödslar visst är för alla, så länge man får tillgång till rätt information och rätt stöd 💖 Jag gick en doulautbildning och träffade där en tjej som hade fött hemma. Utan det mötet tror jag inte att jag hade hittat den vägen. Hade nog som många andra lite fördomar och rädslor angående hemfödslar innan dess 😇 Svarade väl inte direkt på varför vi valde hemfödsel.. Men skulle säga att vi dels valde BORT någonting som inte kändes nödvändigt eller ens värdigt, och dels valde TILL lugn, trygghet och självbestämmande i och med en födsel hemma. Vilken dag som helst stundar ännu en stärkande upplevelse här hemma nu när vår trea väntas. Längtar 🤗✨ En magisk hemfödsel i Halmstad Jolin's berättelse, @jolin4 I berättelsen: Jennie @samamama.se, @barnmorsketeametgoteborg och @julia.halmstad som tagit bilderna. Jag födde hemma för några dagar sen, så jag skrev lite om vår upplevelse. Vi födde hemma den 23/12 i Halmstad med fantastiska Jennie Dalsmark från Barnmorsketeamet i Göteborg. Precis allting var helt magiskt, från första förberedande samtalet inför förlossningen till att vår son äntligen låg på mitt bröst. Innan vi visste att hemförlossning var en möjlighet för oss var min största oro att föda på sjukhus. Vården i Sverige är helt fantastisk på så många vis, men vi har gjort födande kvinnor till personer som måste förlösas och där förloppet måste kontrolleras- istället för att se kroppens enorma potential och bara följa med kvinnans egna kraft. Jag var rädd för att inte bli hörd, rädd för att sjukhusrutiner skulle störa min kropps eget förlopp och rädd för att min förlossning inte skulle få vara just MIN. När vi äntligen hade bestämt att vi skulle ha en hemförlossning kunde jag andas ut. Nu visste jag att alla mina önskningar skulle bli lyssnade på och att jag skulle få föda mitt barn omgiven av två kompetenta barnmorskor som både jag och min sambo kände oss otroligt trygga med. Själva förlossningen var en dröm. Allting gick så bra som det bara kan gå. Vi fick föda vår son ostört i en pool i vår hall. Hand i hand med min sambo följde jag min kropp och lyssnade inåt. Efter bara två timmars intensiva värkar kunde jag börja krysta och det var som att hela världen stannade. All smärta som hade funnits där bara sekunder innan var som bortblåst. Att själv känna med fingrarna hur bebis kom längre och längre ner, och att få krysta precis som min kropp ville var det mest befriande jag någonsin gjort. 6 krystvärkar sen var han här. Han skrek, vi grät och skrattade. Inga komplikationer, inte en enda bristning, inga onödiga interventioner - bara ett barn som föddes omgivet av kärlek, precis som det borde vara. Hoppas så innerligt att fler kan få uppleva det vi fick. Att hemförlossningar kan få vara tillgängliga för alla och att rätten att föda på våra egna villkor ska vara lika självklar som all annan vård! Att egentligen vilja föda oassisterat och få det Kleo's berättelse, @kleobartilssonillustrations Jag hade en rätt jobbig graviditet både fysiskt och mentalt. Jag hade börjat älta min första förlossning ganska mycket, en sjukhusförlossning. Jag började känna mer och mer att jag inte skulle kunna föda där igen. Men jag kände inte att jag hade råd med hemfödsel, så jag slog undan den tanken. Men tillslut var jag ändå tvungen att lyssna på vad hela mitt väsen ville. Det skulle bli assisterad hemfödsel! Det blev inte riktigt som vi tänkt. Vi visste att födseln kunde gå fort, och det gjorde den också. Barnmorskorna hade långt att köra. När de hoppat in i bilen och var påväg så hade jag redan krystvärkar. Lilla Vendela kom ut med raketfart och hennes pappa tog emot henne. Det var bara han och jag där. Det var helt perfekt. Det var den mest magiska stunden jag varit med om. Vendela var så rosig och gjorde några små skrik så vi var aldrig oroliga att hon inte mådde bra. En halvtimme senare kom barnmorskorna och vi ringde hem vår femåring med min syster och hennes sambo. Vår son fick hjälpa till att klippa navelsträngen. Alla samlades i sängen, det var så fint och lugnt. Lyssna på dig själv om du vill föda hemma, lyssna inåt och ta till dig det du får höra. Det är så lätt att ta in vad andra tycker och vill. Men det är du som ska föda och inte dom! Jag tror att jag egentligen ville föda oassisterat men inte vågade lyssna, men sen blev det ändå så. Min kropp tog beslutet åt mig och födde innan någon annan hann dit. Det var dock skönt att barnmorskorna kom efteråt och kollade att vi mådde bra. Om jag skulle föda igen skulle jag vilja ha det exakt så. Vill tipsa om Doulapodden och födelsehuset.se som folkbildare och inspiration. Det svenska systemet Therese berättelse. Jag födde mitt första barn, i oktober månad 2020, hemma i vårt vardagsrum i en förlossningspool. Jag födde utan smärtlindring (förutom massage och varmt vatten förstås) i min egen takt och av egen kraft och jag sprack absolut ingenting. Mitt förlossningsteam bestod av en erfaren doula och en frilansande barnmorska, min partner samt mina föräldrar. Det var fantastiskt att få lov att ta flertalet av de första värkarna ute i naturen, på vår gård tillsammans med min partner. Helt utan stress. Vi skulle ingenstans. Förlossningsteamet kom till mig, där jag var, i min trygga bubbla. Jag behövde aldrig byta miljö. Jag behövde inte ens öppna mina ögon. Jag visste att min dotter i magen låg i rätt läge och att hon mådde bra. Likaså visste jag att min kropp var stark. Jag hade fått en undersökning av min läkare ett par dagar innan förlossningen och kände mig därför helt säker och lugn och kunde därmed hänge mig ännu mer till förlossningskrafterna. Det var också helt fantastiskt att inte behöva flytta på mig efter förlossningen. Vi kunde bara gå in och sova i vår egen säng. Nu sov jag inget den första natten, då jag låg och bara försökte förstå att jag nu hade en dotter i min famn, men ändå... Att vakna upp hemma och låta barnmorskan komma för att väga, mäta och mer noggrant undersöka vårt barn i lugn och ro dagen efter kändes mycket mer som om det var på mina och barnets premisser. Att föda hemma var en alltigenom fantastisk upplevelse både för mig och min partner och jag är helt övertygad om att det också var en otroligt fin och harmonisk start i livet för vår dotter. Jag är så otroligt stolt över mig själv för att jag insisterade på att lyssna på mitt hjärta och därmed kämpade för att kunna föda hemma. Jag har därigenom också fött fram en helt ny respekt för mig själv och min fantastiska kvinnokropp. Min dröm gick i uppfyllelse. Om jag blir gravid igen och om den graviditeten också blir komplikationsfri och om min hälsa tillåter så kommer jag definitivt att välja hemförlossning igen, med doula, barnmorska och familj. Om varför jag valde hemförlossning : Efter att ha spenderat största delen av mitt vuxenliv i Danmark, flyttade jag tillbaka till Sverige för tre år sedan. Skillnaderna mellan Danmark och Sverige är många. Dock var jag faktiskt chockerad över hur långt ifrån varandra länderna står i förhållande till praxis gällande graviditeter och förlossningar. Jag hade alltid visualiserat min framtida förlossning som en lugn hemförlossning. Det är väldigt vanligt i Danmark och 90 % av mina danska vänner har även valt att föda hemma. Det var därför en stor sorg för mig att upptäcka att Sverige inte kunde leva upp till mina förväntningar och min önskan. Men nu var jag i Sverige och beslutade mig för att göra allt i min makt för att lyckas genomföra en naturlig hemförlossning här. Det var sannerligen en kamp. Särskilt också då jag var förstagångsföderska. Ibland kändes det även som om det svenska systemet gjorde allt i sin makt för att förhindra att min önskan gick i uppfyllelse. Systemet gör det inte lätt för frilansande barnmorskor. Systemet gynnar inte heller den gravida kvinnans självkännedom och därmed hennes självförtroende. Min upplevelse var dessvärre att det svenska systemet (jag väljer att skriva systemet och inte personalen ) inte helt och fullt respekterar, backar upp omkring eller bejakar hur känslig process det faktiskt är för en kvinna att bära ett barn. Det är heller inte ett system som ger näring till eller aktivt stöder transformationen som det innebär för en kvinna att föda fram ett nytt liv. Barnets fysiska hälsa är uttalat i fokus. Likaså erbjudandet av medicinsk smärtlindring till kvinnan. Låt mig kort stanna upp och skriva ett par rader om detta. Det förundrade mig nämligen hur mycket fokus systemet lägger på att informera mig som gravid om medicinsk bedövning - särskilt då annan väsentlig information, som hade kunnat stärka mig som snart födande, dessvärre lyste med sin frånvaro. Jag vill poängtera att jag givetvis anser det vara bra att barnet är i fokus - dock tycker jag att det är synd att systemet inte erkänner hur viktigt kvinnans välbefinnande under förlossningsarbetet är, och hur det kan påverka barnets hälsa. Det är som om att det svenska systemet inte litar på kvinnokroppens förmåga och därför vill att jag som födande kvinnan ska överlämna all makt och all kontroll till de maskiner, de rutiner och de åtgärder som sjukväsendet idag använder sig av och som ”systemet” (jag väljer att skriva systemet och inte personalen då jag också mött fantastiska barnmorskor och läkare inom den svenska sjukvården) menar är den mest ansvarsfulla och enda rätta vägen att gå. Konsekvensen av dessa upplevelser blev att jag, trots att jag i stort sett vuxit upp i sjukhusmiljö (på grund av att flertalet i min familj arbetar inom sjukvården), blev rädd för att föda på sjukhus i Sverige. Jag blev rädd för att bli negligerad. Jag blev rädd för att förlora mitt självförtroende och bli fråntagen min bestämmanderätt. Droppen som fick bägaren att rinna över var när restriktioner infördes i och med covid-19. Skräcken av att lämnas ensam i en förlossningssal utan min partner, under några viktiga timmar av förlossningsarbetet blev helt enkelt för stor. För mig fanns det inte längre några andra alternativ än att föda hemma, på mina villkor. Som tur var så hjälpte min kära mor mig med att finna och ta kontakt med den enda doulan i Småland! Och när jag väl gjorde det (i min tredje trimester), då med gråten i halsen, spänning i mina axlar och en desperat ton i min röst - så fick jag ett ovärderligt och direkt stöd i min kamp. Vilken kvinna! Min tacksamhet går inte att beskriva i ord. Men kortfattat så var det denna doula som hjälpte mig att planera och genomföra min hemförlossning. Hon kom in i mitt liv med sitt stora varma hjärta, en förlossningspool, diverse fantastiska tyska oljor, fysiska övningar, samt råd som stärkte min tillit till mig själv och min kapacitet. Men framförallt var det hon som hittade en barnmorska som kunde ta sig an uppdraget. Frilansande barnmorskor växer ju dessvärre inte på träd här i Sverige. Tacksamheten till min barnmorska och att hon valt att arbeta som frilansande barnmorska på hemförlossningar är därför enorm. Allt sammantaget resulterade i att jag till slut fick uppleva min drömförlossning och min önskan om att ge min dotter den bästa möjliga start i livet gick i uppfyllelse. Faktum är att hela processen och ”kampen” var med till att förbättra kontakten till min intention och mitt inre styrsystem då jag fattade beslut baserat på min egen inre sanning. Jag är tacksam för att jag lyssnade på min inre röst och stod på mig så att jag lyckades med att föda hemma. Jag är också givetvis tacksam att min graviditet och att mitt och min dotters fysiska tillstånd tillät en hemförlossning (jag hade aldrig valt att föda hemma om det funnits kända hälsorisker). Jag är tacksam för att jag inte behövde sätta mig i en bil, mitt under förlossningen, och bli stressad av transport och nya miljöer. Jag är tacksam att det var ett och samma team under hela förlossningen och att teamet kom till mig, där jag var, både fysiskt men också mentalt och emotionellt. Jag är tacksam för att jag aldrig behövde vara orolig för att ta delar av förlossningsarbetet ensam, i ett okänt rum, utan min partner. Jag är tacksam för att jag lyckades att helhjärtat säga JA till upplevelsen, smärtan och transformationen. Jag är tacksam för att jag litade på min kropp och att jag lät den styra. Jag är tacksam för att jag lyckades att känna mig så som jag hade önskat mig, nämligen som en ren naturkraft. Min dansk-mexikanska jordemor sa till mig ”att föda är att vara i en slags kosmisk service”. Nu efteråt kan jag bara hålla med - precis så skulle jag vilja beskriva processen att föda. När en kvinna föder så ställer hon hela sitt väsen och faktiskt även sitt liv till förfogande och hon öppnar sig, fysiskt och emotionellt, för att bli en kärleksfull portal för en ny själ här på jorden. Större kan det nästan inte bli. Det önskar jag att fler erkände och hyllade. Den födande kvinnan förtjänar verkligen all respekt och all omsorg. Utdrag från mitt förlossningsbrev: ” Jag föder hemma i hopp om att föda på mina premisser. Som födande kvinna önskar jag en så naturlig, lugn och holistisk födsel som möjligt. Att föda så naturligt som möjligt betyder att jag låter barnet och min kropp styra processen. Och såvida det inte finns en hälsorisk, vill jag låta barnet och min kropp föda i egen takt och av egen kraft. Min dotter och jag föder tillsammans - det är ett samarbete. Ni som är närvarande stöttar mig och barnet i denna process. Jag ser födandet som en naturlig helig ceremoni som kommer att vara en upplevelse för livet.” / Therese Willstedt En hemfödsel efter kejsarsnitt Sandra's berättelse, @the.viking.woman. Jag födde vår dotter Astrid den 22 augusti 2020 i vår lägenhet i Bondi Beach, Australien. Tills jag var 37 veckor var det planerat att jag skulle föda på sjukhuset. Men efter ett riktigt obehagligt möte med en läkare på sjukhuset beslöt jag mig att föda hemma med två barnmorskor och en doula. Och det var det bästa beslut jag någonsin har fattat. Jag hade alltid drömt om att ha en hemfödsel men min första son Bodhi låg med fötterna före så jag var tvungen att ha ett kejsarsnitt, vilket var helt förståeligt såklart. Under min andra graviditet visste jag att jag var, vad sjukhuset kallar, högrisk, eftersom jag var över 40, hade haft en tidigare kejsarsnitt och hade också något höjt blodtryck i slutet av min första graviditet. Så jag visste att de inte skulle låta mig föda hemma. När jag fick reda på att min lilla tjej var i en bra position och huvudet nedåt blev jag jätteglad och bestämde mig för att föda på förlossningscentret som är en avdelning på The Royal Hospital for Women i Sydney. Du kan föda i förlossningscentret om du planerar en naturlig födelse utan smärtlindring. Förlossningscentret har ett stort bad och en mycket finare och lugnare atmosfär och du föder bara med dina barnmorskor precis vad jag ville. Jag hade gjort mycket research och jag visste att om du försökte föda vaginalt efter kejsarsnitt med läkare får du inte mycket chanser att föda naturligt och jag skulle sannolikt hamna i ett till kejsarsnitt. Jag kände mig väldigt stark och frisk i kroppen och jag hade inte haft några komplikationer alls under graviditeten så jag kände mig trygg med att försöka föda naturligt. Jag var tvungen att träffa en av förlossningsläkarna på sjukhuset, när jag var i 37e veckan, för att underteckna några papper för att föda på födelsecentret eftersom jag var i ‘högrisk gruppen’’. Några av mina val var att föda naturligt, inte vara ansluten till en bildskärm och föda i vatten. Mötet med läkaren var hemskt och han fick mig att känna mig otroligt obekväm. Han sa att jag satte mitt barn i fara och jag var tvungen att underteckna papper som avlöste sjukhuset från allt ansvar ifall något skulle hända. Men allt inne i mig bara skrek NEJ! Det är inte så här jag vill att mitt barn ska födas, inte i denna kalla okänsliga omgivningen. Senare på kvällen pratade jag med min doula om mitt möte med läkaren och hon föreslog en hemfödsel. Jag sa att jag inte trodde att de skulle tillåta mig det och hon sa att du kan göra vad du vill!!. Det är DIN förlossning! Så jag började researcha och ringde runt och samma dag hade jag anlitat en underbar barnmorska med 30 års erfarenhet av hemfödslar. Barnmorskan kom hem till oss och gjorde alla mina undersökningar hemma fram till födseln. Det var så skönt att bara ligga på min säng och bli undersökt. Det var så lugnt och fridfullt och min 3-åring fick alltid hjälpa till att kontrollera blodtrycket, vilket han älskade . När jag var 39 veckor och inte hade haft några förlossningssymtom ville jag dock börja sätta i gång förlossningent naturligt, så jag gjorde lite akupunktur på tisdag och torsdag samma vecka som jag födde min lilla tjej och jag åt också en speciell måltid som är känd för att just sätta igång förlossningar. Det är ett specifellt recept på Aubergine Parmagnia. Så jag åt denna på torsdagskvällen och till lunch på fredagen och sen på fredagskvällen gick mitt vatten. Jag tog värkarna själv över natten. Det var ganska lugnt, sammandragningarna var cirka 7 minuter i mellan. Jag använde Freya-appen för att kolla tiden mellan mina sammandragningar men också för att hjälpa till att slappna av emellan. Jag gillade verkligen den appen för just den tidiga förlossningsfasen. Runt 12 nästa dag började värkarna bli starkare och sen kom barnmorskan för att kolla mig runt klockan 14. Jag sa att jag inte ville veta hur långt jag gått eftersom jag kände att jag hade jobbat ganska hårt och ville inte bli besviken. Hon sa ok, jag säger bara att jag antingen stannar jag här eller så går jag på lunch. Och efter undersökningen sa hon att hon går på lunch. Så jag sa till mina två vänner som var där med mig: Jag måste vara 4 cm i alla fall. Men jag var bara en snäv 1!!! Sedan gick det väldigt snabbt. Sammandragningar blev väldigt starka och vi ringde min Doula. När hon kom var jag väldigt mycket i mitt eget space och kunde inte riktigt prata med någon. Och klockan 16 kände jag att jag började krysta så min doula ringde barnmorskan och hennes assisterande barnmorska och det var då jag gick i poolen. Jag krystade ett tag och min barnmorska bad mig gå på toaletten för att barnet behövde komma runt bäckenbenet, hon var för långt uppe. Så jag tog tre krystvärkar på toaletten och efter den fjärde kände jag att hon kom ner och runt. Sedan gick jag tillbaka till poolen och gjorde ytterligare 3 krystningar tills hon var ute i min famn. Min barnmorska lyfte upp henne så att jag kunde fånga henne, och när hon tog henne till mig sväjade hon henne långsamt genom vattnet så övergången från vatten till luft skulle bli så skonsam som möjligt. Det var såååå fint tycker jag hur hon gjorde det så mjukt och fridfullt för henne. Och där var hon min äskade Astrid. Hon sa inte mycket när hon kom utan bara stirrade djupt in i mina ögon och jag var helt förälskad från den första stunden jag såg henne. Efter att hon föddes flyttades jag över till vår soffa med min lilla tjej och lät henne amma och sedan föddes jag moderkakan där. Jag blödde inte alls mycket men jag var tvungen att ha några stygn så de gjorde det också i soffan. Super snabbt och enkelt. Sen städade mina barnmorskor och doula upp allt och gav mig lite mat och sedan duschade jag och gick jag till sängs med min lilla tjej. Så perfekt alltså! På alla sätt och vis. Min barnmorska kom sedan tillbaka nästa dag och sedan två dagar efter det och sedan en gång i veckan i 6 veckor för att väga och kolla till mig och Astrid. Det var verkligen en drömfödsel. Jag menar det var super intensivt och svårt många gånger, speciellt under övergången eftersom det gick så snabbt så sammandragningarna var liksom ovanpå varandra och du kände dig ganska maktlös då. Men allt runt hemfödelsen var bara helt FANTASTISK. Jag vill nästan ha ett till barn bara så jag kan få uppleva hela hemfödseln igen haha. Det var så mycket jag älskade med hemfödseln. Värmen och lugnet som min dotter var född i, de fantastiska barnmorskorna och att bara kunna duscha och sova i din egen säng efteråt. Sådan lyx. Det är bara helt perfekt. Jag var också omgiven av några av mina bästa vänner och min man och jag hade skapat just den fridfulla spirituella atmosfären jag alltid drömt om att föda i. Några tips till dig som planerar en hemfödsel: Om jag skulle få en till bebis och göra hemfödsel skulle jag ordna ett värmesystem till poolen så att jag kunde använda det mer. Jag gick bara in i poolen i slutet när jag krystade och jag hade gärna använt den för den intensiva övergångsbiten också. Jag skulle också tagit en hypno-födelsekurs så att jag kunde fokusera lite mer på min andning. Eftersom det gick så snabbt kände jag att jag tappade kontrollen lite just med andningen och jag tror lite mer övning kunde verkligen hjälpt mig. Jag försökte också använda en TENS maskin men det gjorde det bara värre. Så poolen och det varma vattnet var verkligen den bästa smärtlindringen för mig. Jag försökte duscha också men för att jag var tvungen att vara på alla fyra för att ta värkarna fungerade det inte i vår lilla dusch haha. Poolen var bäst. Jag har tänkt en del på skillnaden mellan min son och min dotterns födslar just för de var så annorlunda som nyfödda. Bodhi skrek mycket och Astrid var cool lugn. Men det är ju faktiskt ganska förståligt om man tittar på hur de kom till världen. Och jag önskar så mycket att jag kunnat ge Bodhi vad Astrid fick 🙏🏼. Sådant fint sätt att födas ❤️ Sista bilden föreställer båda mina barn efter de fötts. Ett annat sätt att föda Sally's berättelse Här kommer berättelsen i tre delar. 1) Varför jag valde att föda hemma: Jag hade en jobbig första förlossning 2018 på SÖS. Vi var hemma länge pga platsbrist och när vi äntligen fick komma in var jag helt öppet men det tog tolv timmar till att föda min son ändå. Jag tror att det hade en stor del att göra med hur jag kände på sjukhuset. Jag bytte bm tre gånger och det kändes som den jag hade mot slutet lyssnade inte på mig, inte litade på min kropp och tittade mer på skärmen än på mig. Jag fick inte röra mig som jag ville pga av värkstimulerandedropp och skalpelektrod på barnets huvud. Jag krystade i två och halv timmar på rygg och det var hemskt. När jag blev gravid igen funderade jag på ett annan sätt att föda där jag kunde lita på och använda min kropp på ett annat sätt. Jag hade varit nyfiken på hemfödsel första graviditeten men vågade inte. Med Corona den här gången kändes det som en bra idé. Jag fick bra stöd från både min man och bm på MVC som trodde det var en bra val för mig som hade haft två normala graviditeter och en (så kallad) normal första förlossning. Jag fick extra kontroller för att se till att det här barnet var frisk, moderkakan var i bra plats, och att bebisen låg med huvudet nedåt. Jag hade ordnat att två hembarnmorskor kom hem till mig och hade hyrt en pool som jag hoppades på att föda i. Sen var det bara att vänta till födelsen... 2) Hur det gick till: Kl. 01:00 (40+3) vaknade jag med värkar. Jag hade känt mensvärk liknande känslor i typ tre veckor och de här var ganska lika. Så jag låg i sängen och tänkte jag skulle sova lite och se vad som hände. Men det gick inte. Kl. 01:20 gick jag till vardagsrummet, sms:ade min syster i USA ”contractions!” De började bli intensiva väldigt fort. Jag försökte att klocka de på en app kl. 02:00 men efter bara tre värkar sa appen- ”åk till sjukhuset.” 02:30 väckte jag min man. Han hade svårt att tro på vad hände men när jag sa att värkarna var redan varje andra minut och hur jag skrik under dem, började han vakna till! Han ringde barnmorskan som hade en timme att köra och började sätta upp poolen i vardagsrummet. Jag klev in i duschen och det hjälpte hantera värkarna men det var tufft att stå. Jag kunde känna att bebisen var på väg ner. När poolen var redo sjönk jag ner i vattnet. Det var så skönt men nästan på en gång kände jag att hinnblåsan bucklade mellan mina ben. Bm var inte där än och jag pressade mina ben tillsammans och försökt att inte krysta. Några minuter senare kom Sepideh. Klockan var 3:55. Min man spräng ner till farfar som väntade att ta emot storebror. Bm säger till mig ”Sally det är dags att krysta.” ”Jag vill vänta på Robin!” säger jag. Kl. 4:09 är Robin tillbaka- ”Kliv in i poolen och ta emot ditt barn” säger hon. ”Du har inte tid att ta av dig kläderna”. Han ser huvudet och hoppar i vattnet. Vi tittar på varandra och jag krysta ut huvudet. Vi väntar i en fin lugn stund till nästa värk. Jag krystar ut axlarna. Bebisen vänder på sig och tittar up mot oss under vattnet. Vi tar honom i en hand var och beundrar honom. Efter några sekunder börjar han komma up ur vattnet och jag lyfter honom till bröstet. Klockan är 4:11. Med tanke på hur snabbt allt gick, hade vi kanske inte hunnit till sjukhuset, eller kanske allt gick så snabbt för att vi var hemma, för att vi inte behövde åka nånstans. Oavsett var det väldigt skönt att vara hemma. Vi log på soffan och barnmorskor lämnade oss i lugn och ro när de skrev i journalen i köket. Vi fick en sen avnavling (2 timmar) och bebisen fick vara på min mage hela tiden. Han kröp upp till bröstet själv och ammade. Det var magiskt. 3) Tips till er som planerar hemfödslar: Fördelen med att föda på sjukhus är att det finns nån (i bästa fall) att ta hand om dig. Det finns mat, rena lakan och handdukar. Hemma är det lite kaotisk efter en födseln. Nån behöver städa upp, laga mat, kanske byta sängkläder och det kommer inte vara du! Om du har möjlighet att ha din mor/syster/bästa vän (eller alla tre!) så rekommenderar jag det. Min man är jätteduktigt på att fixa det praktiska men jag ville så mycket att han bara myste med mig och bebisen i sängen och önskar att vi hade vad hjälp med det praktiska. Speciellt när vår två åring kom hem dagen efter födseln! Om du inte känner någon du kan be om hjälp finns alltid postpartumdoular som är specialiserade på precis det här typen av vård! Det är värt ❤️ En hemfödsel på landsbygden i Jämtland Karin's berättelse. Jag födde hemma förra veckan. Det har varit en lång kamp att få till förlossningen som jag önskade, bor på landsbygden i Jämtland och har letat barnmorskor över hela Norrland utan framgång. Men istället hittade jag tre fantastiska doulor, varav en av dom också är läkare, plus min syster och såklart min kille. Förlossningen var lång, 48 h med värkar varav 10h i förlossningspool, men till slut föddes vår son i vatten, dagen innan julafton. Jag har behövt en vecka att processa allt jobbigt och all smärta, men jag känner mig idag så sjukt tacksam att jag landade i att våga följa mitt hjärta och att våga tro på min förmåga att föda barn och att jag i slutänden hittade precis det stöd jag behövde. Det var min andra, första födde jag på BB Sthlm för fyra år sedan, också i vatten. Det var en positiv upplevelse om än tuff och lång. Men det kändes så naturligt allt, att vara hemma, att ha de människor jag valt omkring mig, att få vara i nedsläckta rum med tända ljus och eld i kaminen. Hela natten snöade det och bäddade in huset och mitt i alla plågor så var det så tryggt. Det fanns ingen stund då jag tänkte att jag borde ha varit på BB även om det fanns en stund då jag saknade min förra BM Fatima, när jag började tänka att han satt fast. Men, i slutänden satt han nog mest fast i mitt huvud och det var jag som behövde komma dithän att tro och våga släppa ut honom. När han väl var ute var allt så lugnt och fint. Moderkakan dröjde nästan 1,5 timme och vi började överväga att jag skulle få syntonycin men sedan kom den. Nahuel(barnet) skrek på en gång han kom och började amma inom en timme och har sedan dess varit superlugn, sover och ammar. Hela graviditeten har jag satt mig in i förloppet och jag och min kille fick en förlossningsförberedande kurs av Xana de Silva för att vara förberedd vid komplikationer. Det upplevde jag som otroligt stärkande, att veta och förstå mer vad som händer känns lite som att ta makten tillbaka över min kropp och vad som händer med den. Tack för ditt konto och för den insats du gör för att folkbilda kring kvinnokroppen och förlossningar! Mvh Karin Vid tolvslaget drack vi skumpa och tittade på fyrverkerierna Marilda's berättelse, @osteopatmatilda Jag ville föda även mitt första barn hemma, men då (2017) fick man inte det via landstinget så vi valde sjukhus ändå. Jag tvivlade aldrig på att jag kunde föda mitt barn, så som jag ville. Tyvärr var det överfullt på alla förlossningar i Sthlm när vi skulle föda och tyvärr blev det väldigt tydligt för oss födande. Obstetrik våld, många många misstag, noll stöd av barnmorska mm mm. Listan kan göras väldigt lång på vad som gjordes fel och både jag och mitt barn led länge av följderna. Redan då bestämde vi oss för att aldrig mer föda på sjukhus om det inte fanns nån konkret anledning till det. När nästa barn var på g fick jag veta att projektet Min barnmorska skulle börja med hemförlossning. Jag var på inskrivning när halva graviditeten gått, fick veta att jag skulle få ingå i ett team på 4 bm varav två skulle vara med på en ev hemfödsel. I v 37 var jag på läkarbesök hos Karin Petterson som är förlossningsöverläkare för att gå igenom graviditeten och få godkänt att föda hemma. Jag tyckte det var stressande att gå nästan hela graviditeten utan att veta med säkerhet att jag fick föda hemma men försökte ladda upp för det ändå. Det var inte något problem att få det godkänt och då kände jag att jag kunde landa i det på riktigt. Bebis var beräknad den 28/12 och nu hade en dag passerat, jag hade en del förvärkar och jag hade förberett mig på många olika sätt i månader. Jag var redo. Jag hade kört mycket andningsövningar, hypnobirthing, affirmationer, poolen stod på högkant i sovrummet, jag masserade magen med ricinolja och drack en (liten) förlossningsdrink. Den 29/12 kl23 vaknade jag plötsligt av intensiva värkar. Gick upp och gick ner på nedervåningen för att inte väcka 3åringen. Pratade med den bm som hade jour och vår doula, vi beslutade att avvakta ett tag. Vid 2-3 tiden avtog det och jag gick och la mig igen. Natten efter vaknar jag samma tid av intensiva värkar igen, kraftigare än natten innan. Jag går upp, känner efter hur det känns och tar tid på värkarna som kommer tätt. Min barnmorska erbjuder alla hembesök under latensfasen och vi bestämmer att en bm ska komma hem till mig. Det visar sig att det krockar med en annan förlossning så det kommer en bm från ett annat team. Jag kontaktar vår doula igen, vi bestämmer att hon ska komma eftersom jag kände mig lite stressad över att det ska komma en bm som jag inte träffat förut. Även barnvakten till treåringen rings in. Bm konstaterar 4cm öppen och tappen nästan helt utplånad. Sen avtar det dock igen och bm åker hem och även doulan. Nyårsaftonsmorgon och värkarna är sporadiska och lätta. Barnvakten som sovit över tar med treåringen hem till sig efter frukosten. Jag och min partner vilar, myser, sover, jag kan duscha i lugn och ro länge, äter gott och laddar mentalt hela dagen. Kl 16 börjar det bli intensivt snabbt, jag har då kört med tens och gungat på pilatesboll och kört mina mantran / affirmationer ett tag. Runt kl 18 kommer första barnmorskan och vår doula ungefär samtidigt. Jag badar i mörkret och lyssnar på musik. Det är lugnt och harmoniskt, jag märker att dom kommer men öppnar inte ögonen och pratar väldigt lite. Jag hade sagt tvär-nej till vaginala undersökningar inför förlossningen men nu kände jag mig trygg med det och Bm undersökte mig när jag låg i poolen. 6cm öppen och i aktiv förlossning sa hon. Snart kom den andra barnmorskan och alla var på plats. Jag låg i poolen med stöd av min partner och vår doula tog jag värkarna utan att känna ett uns av panik-känslor. Barnmorskorna höll sig i bakgrunden men lyssnade på bebisen hjärtljud då och då. Plötsligt ville jag upp ur poolen då det blev för intensivt. Fick på tens, kroppen ville stå upp rakt och ta värkar genom att gunga sida till sida. Fick akupressur och hjälp att hålla fokus och använde rösten, hummade mig genom värkarna. Vid 21 tiden bad jag om akupunktur och ena bm satte nålar. Jag var otroligt trött i ryggen och ville egentligen bara lägga mig och vila men kroppen ville inte ta värkar liggande eller i nån skön ställning för ryggen. Bm förslog då poolen igen, så bort med nålarna och ner i poolen. Direkt när jag la mig kom en kraftig värk och på slutet kände jag första kryst-känslan. Jag blev då förvånad för jag trodde det var längre kvar så jag utbrast ”vad händer nu??” Direkt fick bm mig lugn och tillbaka i fokus genom att säga ” låt det ske, lita på kroppen ” Satte mig på knä mot min partner, bm och doulan. Tänkte på mina affirmationer ”jag är inte rädd för smärtan”, ”jag kan föda mitt barn” osv om och om igen, tittade ner och såg när vattnet gick. Tänkte att jag borde kanske berätta för någon att vattnet gick, men var för fokuserad för att få fram nånting. Efter 15 min krystvärkar, kl 21.59, kom Dexter till oss, som en raket. Ett nytt typ av lugn la sig när jag la honom på bröstet och lutade mig tillbaka. Jag kände hela tiden att mitt team hade 100 % tillit till mig, stöttade, litade på mig, respekterade alla mina önskemål, vilken enorm kraft det ligger i det. 100% trygghet genom hela förlossningen. Det var så coolt att till fullo lyssna in och känna vad jag behövde. Jag hittade lugnet, fokuset och vilan mellan varje värk tack vare detta. Vid tolvslaget drack vi skumpa och tittade på fyrverkerierna ifrån fönstret i sovrummet allihopa, det kändes så fint. Freebirth Shannon's berättelse, @newmoon.birth. Foton av @siantinna. Att föda hemma och ta fullt ansvar över min förlossningsupplevelse är bland de bästa beslut jag tagit i mitt liv. Att få vara med om en helt och hållet ostörd, fysiologisk förlossning liknar ingenting annat. Jag kände mig så stark och oövervinnerlig efteråt och den positiva känslan följde med sen både postpartum och i mitt föräldraskap och färgar även resten av mitt liv och hur jag lever idag. Jag är så otroligt glad att min dotter fick ett så fint välkomnande och en sån bra start i livet! Jag kände mig så trygg och hade full koll på allting, ingenting/ingen distraherade mig och min kropp från att göra det den skulle. Jag valde att föda mitt andra barn hemma av en miljon anledningar. Jag födde mitt första barn på Södra BB och gillade verkligen inte sjukhusmiljön och att föda runt folk jag aldrig träffat förut och som inte kände mig och inte stöttade mig i mina val, inte lät mig vara ifred när jag behövde det och utförde olika interventioner utan mitt samtycke trots tydligt förlossningsbrev. Jag avskydde att känna mig iakttagen och bli störd hela tiden så jag tappade fokus. Jag visste egentligen redan då att jag hellre hade velat föda hemma men hittade inget stöd för det varken från min sambo eller mödravården. Med andra barnet behövde jag inget stöd utifrån utan hade 100% tillit till min kropp och min bebis och visste att vi skulle vara hur trygga som helst hemma. Det blev mitt livs bästa och mest stärkande upplevelse och jag hade inte bytt den upplevelsen mot någonting i världen! Sen dess har jag själv varit med på hemfödslar och känner många som fött hemma och jag vet ingen som ångrar det valet. Så till dig som är nyfiken på att föda hemma eller redan planerar det vill jag säga att du kan göra det! Din kropp och din bebis kan göra det! Lita på dig själv och din intuition. Du kommer inte att ångra det. Jag vet att du fött själv, oassisterat. Vill du berätta lite mer om det? Jag var väldigt sugen på att föda helt ensam och ostört, t o m utan min sambo närvarande, för att uppnå en helt ostörd fysiologisk födsel. Jag är väldigt lättdistraherad och tar in allas energier lätt och jag ville inte påverkas av någon öht. Jag hade faktiskt anlitat några hembarnmorskor men funderade under hela graviditeten vad jag ville ha för stöd av dem och kom hela tiden fram till att jag kände att jag inte behövde något stöd från dem under själva förlossningen. Däremot kändes det supertryggt att ha dem anlitade ifall att jag ändå hade velat ringa dit dem, men bebis föddes snabbt och min sambo hann inte heller vara med på mer än de tio sista minutrarna innan bebis var ute. Barnmorskorna hade aldrig hunnit i tid till födseln även om jag hade ringt dem så fort förlossningen började, så det var tur (och intuitivt) att jag planerade för att föda helt ensam. Ett enormt tack till alla som delat med sig så generöst. Det har varit en fröjd att ta del av era berättelser.
