Del 1 i serien berättelser om önskade hemfödslar som jag skrivit om här. Enjoy! En hemfödsel fast på sjukhus Anna Wilsby Frisk's berättelse. Barnmorskan bakom Annas profylax. Jag hade planerat att föda hemma efter en snabb andra förlossning där jag höll på att föda i Eugeniatunneln på Essingeleden… Alla kliniker var fulla och vi blev hänvisade till SöS där det ”kanske” skulle bli en plats ledig. Jag kallar det för ”Stockholmsmodellen”… Morr. När jag inte kunde bli garanterad plats inför tredje bestämde jag mig för en hemförlossning. Två barnmorskor, Marietta Thunberg och Ann Petrén, skulle vara med mig och vi hade några möten innan. Ann's stora erfarenhet av många egna förlossningar gjorde att jag kände mig extra trygg. Tro det eller ej, men INGEN av dem kunde när det väl var dags! Marietta hade fallit av en häst och brutit nyckelbenet och Ann satt fast på en skärgårdsö någonstans. När jag ringde in till förlossningen hade jag den enorma turen att Gudrun Abascal var i tjänst. Jag hade några veckor innan intervjuat henne och hon visste om att jag ville föda hemma. Intervjun var urmysig och vi hade skämtat om att ”det hade ju varit roligt att föda tillsammans”. När hon hörde att jag var i telefon kom hon till luren och sa: ”Anna, du ska få din hemförlossning fast här på Danderyd.” I ett rum längst bort i korridoren fick jag och min man ett rum. Dämpad belysning, all apparatur dold. Då och då kom Gudrun in och lyssnade på bebisen med dopplern eller med trätrattten. Hon satt ofta länge vid sidan av sängen med händerna i knät och bara signalerade trygghet och självförtroende, att hon trodde på MIG. För första gången kände jag att jag verkligen kunde gå in i mig själv. Att jag inte behövde ta hänsyn till någon annans behov än mina egna. Jag var kär i Gudrun länge och för alltid tacksam för att jag fick föda på mina villkor. En önskad hemfödsel blev en sjukhusfödsel och vistelse på neonatalen Ella's berättelse. Jag hade planerat att föda hemma i mitt lilla badkar med 3 st barnmorskor på jour som jag hade träffat, men min dotter kom 7v tidigt. Jag åkte in till KS Solna i v. 33 pga förvärkar i ca 2 dygn. Efter att vi varit där i ca 45 min så gick mitt vatten som en kanon nästan i ansiktet på läkaren och sen 7 min senare var hon ute. Snopen över att jag inte fick föda hemma och istället fick spendera 2 veckor på neonatal (hatar sjukhus) men allt gick ändå väldigt bra och hoppas på att nästa unge får födas hemma 🤞🏼 kanske inte behöver betala själv då heller hoppas jag om ert fenomenala upprop hörs och leder framåt.. 🙌🏼 Tack! Vill du berätta varför du ville föda hemma? Och hur det kändes att det inte blev så? Absolut! Ville föda hemma för att det kändes tryggast för mig. Jag ville inte ha en okänd barnmorska eller andra personer i rummet samt inga onödiga interventioner för att störa mitt ”flow”. Känner mig tryggast hemma med min partner och hund. Bor också 6 min från sjukhus om man skulle märkt att något var galet. En annan anledning var att jag inte ville uppleva stressen av att bli hemskickad om det inte fanns plats på förlossningen och behöva förflytta sig under värkarbetet. Det var tråkigt att jag inte fick uppleva det, fick inte behålla moderkakan som jag tänkt, då den skulle skickas på analys pga för tidig födsel. Fick inte vara med min dotter första timmen, då hon fick sitta hud-mot-hud med pappan istället, eftersom hon skulle tas till Neo direkt och jag behövde sys med några stygn. Födseln gick dock jättebra och även om hon hade fötts hemma vid den tidpunkten så skulle det troligen gått lika bra :) Eftersom födseln gick så snabbt så hann jag inte tänka så mkt på personalen och yttre omständigheterna, så det gick ändå mycket bättre att föda på sjukhus än vad jag hade förväntat mig. Hoppas ändå på att eventuella syskon kan få födas hemma. Det som oroat med att föda på sjukhus slapp ske Anonym's berättelse Jag planerade för hemfödsel med mitt första barnet men blev inlagd lite mer än en månad tidigare pga av att jag hade urinvärksinfektion (skillnad när man är gravid) så jag blev inlagd på sjukhuset och födde min dotter 4 dagar senare utan igångsättning. Så jag åkte hiss ner till förlossningen i min sjukhussäng och hade en bra förlossning . En av anledningarna till att jag ville föda hemma var att jag inte ville åka bil under värkarna och/eller behöva åka till ett annat län för att jag inte skulle få plats någonstans. Så när jag bestämde mig för att föda hemma slapp jag den stressen och ångesten, men födde ändå på sjukhus utan att behöva uppleva det jag var orolig för! Så är så tacksam för det. Till sjukhus för smärtlindring Anonym's berättelse Hej! Vår bebis född 7/7 kl 22:01 i Göteborg 2 dagar innan BF. Förstföderska, vattnet gick kl 01 5/7, efter 30 min kom värkarna igång och eftersom vi hade planerat hemförlossning så smsade vi vår underbara hembarnmorska Johanna från Barnmorsketeamet, men att värkarna var oregelbundna. Vi hade fått veta dagen innan att hon skulle åka bort över helgen och hänvisat oss till en annan BM. Men svarade att hon skyndar sig hem och kommer senast till natten vara hemma igen. Under söndagen fortsatte vi hålla kontakten och värkarna varierade i täthet och styrka. På måndag morgon kom 2 bm för min man som är läkare hade svårt att avgöra hur mycket jag hade öppnat mig. Då var jag 4 cm öppen och vid nästa besök på kvällen 6 cm. Tisdag morgon 7/7 så började jag bli trött på att ha ont och hade inte fått sova, bm kommer igen och vi kör övningar som ska göra så att bebisen lägger sig rätt, för hon ligger snett och med ansiktet uppåt. Timmarna går och framåt eftermiddagen så börjar värkarna komma väldigt tätt så fastän jag ligger i badet så hinner jag inte vila mellan värkarna nu. Jag är väldigt trött och orkar till slut inte mer. Jag ville verkligen inte föda på sjukhus pga rädsla att inte få vara delaktig i besluten, men behövde smärtlindring. Barnmorskan ringde till sina fd kollegor och vi blev körda till förlossningen 10 min bort. Jag fick lustgas och 3 timmar senare (69 timmar från att vattnet gått) kom en flicka på 3980g och 51 cm. Jag sprack inget alls så behövde inte heller sys. Bemötandet från förlossningen var dåligt från första stund. Jag fick bl.a inte välja förlossningsställning. Den unga barnmorskan fick inte ctg:n att sitta bra och kunde inte skilja på min puls och bebisens och frågar läkaren. Det började med att läkaren i princip innan hon ens hunnit presentera sig meddelade att hon skulle sätta vätskedropp för annars skadar jag bebisen. Jag gillar inte nålar så min man undrade varför, för att jag skulle få förstå och vara delaktig. Då säger hon att det är för jag är uttorkad, jag undrar då om jag kanske får slippa droppet om jag dricker på bra. Läkaren blir arg, ställer sig med armarna i kors och går med på det till slut. En liten stund senare kommer hon in och ser till att droppet sätts utan att jag sagt att det är okej och samtidigt gör vaginal undersökning utan att jag blivit tillfrågad. När min man märker att läkare bara kör på och nu både tar laktatprov och sätter skalpelektrod utan att fråga/informera eller kunna motivera så blir han arg och ber henne gå ut ur rummet. Hon meddelar igen att jag skadar bebisen och vill sätta oxytocindropp. Nu gick nästa skift på med en äldre bm som kunde säga ifrån och trodde på mig för jag kände att bebisen var på väg och ville krysta, så då fick läkaren gå ut och jag kunde fokusera på föda. 😊 Förlossningen skrev även en orosanmälan pga vi planerat hemförlossning som sedan socialtjänsten la ner direkt. Så nu jobbar min man på att skriva ihop en IVO-anmälan till följd av förlossningens agerande. Det gör mig ledsen att jag klassas som en misslyckad hemförlossning med komplikationer, när det enda orsaken var att jag var trött och hade värkar utan pauser, men hoppas jag får i framtiden uppleva en (hem)förlossning till ❤️ Ett eget beslut att omvärdera och föda på sjukhus Anonym's berättelse Hej hej! Jag ville ha en hemförlossning inför när min dotter föddes i oktober. Jag är själv sjuksköterska och för mig är sjukhuset för mycket en arbetsplats. Jag ville heller inte vara patient; jag var inte sjuk, jag skulle föda barn. Jag ville helt enkelt ha en så naturlig och lugn förlossning som möjligt och det trodde jag inte jag kunde få på sjukhus. Min man var skeptisk från början, men för honom tror jag mest det var den ekonomiska biten (”Förlossning på sjukhus är ju gratis!”). Jag tror kanske också han såg framför sig att barnmorskan skulle vara en förlegad hippie som bara dög till att tända rökelse och samtal med Moder Jord, typ. Men när barnmorskorna jag tog kontakt med visade sig också jobba deltid på Förlossningen, och när han väl fick träffa dem, var han 100 % med på noterna. Hans inställning var dock hela tiden att jag skulle föda barnet, jag fick bestämma. I slutändan blev det tyvärr ändå sjukhusförlossning för min del. Mitt blodtryck var lite högt och bebisen åt det mindre hållet så vi fattade beslut själva i förväg för att kunna ställa in oss på sjukhus. Men den förlossningen blev precis så kaotisk och medicinsk som jag hade befarat så inför nästa förlossning är jag ännu mer taggad på hemförlossning! Förflyttning till sjukhus på grund av ett utdraget förlopp Anonym's berättelse Jag är 25, födde mitt första barn i september. Hade en planerad hemfödsel med @birthinharmony. Min man, min mamma och min svärmor var med. Nästan tjugo timmar höll vi på hemma, hade en förlossningspool som jag är så enormt tacksam över, otroligt vad man orkar ta värkar i vatten. Cia (hembarnmorskan) konstaterade efter nästan tjugo timmar att mina krystvärkar var väldigt glesa och inte så starka. Livmodern var trött helt enkelt. Så vi fick åka in. Enda sorgen var att jag bara fick ta med en person pga corona. Min man blev nästan sjuk av utmattning under natten och av att han blev alldeles för nedkyld av förlossningspoolen så han kunde inte följa med utan det blev Cia - visade sig vara det absolut bästa i situationen. När hon sa att vi behövde åka in gav jag typ upp mentalt, jag var så himla trött och sjukhuset kändes som ett nederlag. I två timmar låg jag och andades lustgas tills de började prata om att det kanske behövdes sugklocka, helt enkelt för att det inte hände så mycket. Då gav jag upp helt. Var så ledsen och hade ont och jag VILLE verkligen inte sugklocka. Men Cia peppade mig. "Lovisa, nu får vi ut det här barnet" sa hon. Och medan min bm på förlossningen var på lunch hjälpte Cia mig att ta värkar ordentligt, så när alla kom tillbaka var plötsligt inte sugklocka relevant längre. Var totalt inne på förlossningen i fyra timmar innan han kom ut. Hade full doss värkstimulerande som knappt gjorde nåt, men jag var så bestämd och taggad på att min bebis skulle ut. Hade en förlossningsläkare som hjälpte mig hålla upp ena benet och världens underbaraste undersköterska som höll i andra, och Cia höll i mig medan jag tryckte som bara den med varje värk. Hade släppt lustgasen vid det laget. tappade bara fokus. Kan inte minnas ens att det fanns någon smärta. Och sen kom han bara ut. Lillskiten ❤️ Sprack grad två, tappade 1,2 liter blod senare på kvällen för de kollade mig inte riktigt och han fick ligga på neo med c-pap ett dygn och var kvar för observation ett par dygn till. Minns ändå min förlossning som helt magisk. Nästa gång (om det blir) blir hemma utan tvekan. Med Cia ❤️ Magiska kvinna! Barnmorskor är heliga Hemfödsel som flyttades till sjukhus på grund av sätesbjudning Niina’s berättelse. Vi hade planerat en hemförlossning, köpt en pool och hade en erfaren barnmorska som skulle vara med. Allt hade sett bra ut under hela graviditeten, jag hade aldrig mått så bra som då och jag var ytterst påläst och gick på gravid yoga där vi övande mycket på andningen under värkarna. 5 dagar innan BF vaknade jag av att vattnet gick mellan kl 04 och 05 någon gång. Jag blev så exalterad och upprymd att jag inte kunde sova mera. Jag ringde till barnmorskan för att berätta att förlossningen var igång. Hon sa att jag skulle försöka vila och sova så mycket jag kunde, det kunde dröja länge. Jag hade svaga och oregelbundna värkar under hela dagen, vi försökte kolla på film och tänka på annat, men det var omöjligt. Mitt barn skulle ju födas nu! Vi gick en liten promenad på eftermiddagen, för varje värk var jag tvungen att stanna till och hålla i mig och andas. På kvällen kom värkarna med 5 minuters mellanrum och jag sjöng, hummade och lutade mig framåt medans jag höll i mig under varje värk. Jag kände mig helt fokuserad, avslappnad och i samklang med min kropp. Jag var så lycklig och kände att jag klarade av trycket mot nedre ryggen bra, värkarna kändes som ett tryck, det var absolut inte smärtsamt på något sätt. Vi hade kontakt med barnmorskan under hela dagen men jag ville helst vara själv så jag sa att hon inte behövde komma ännu. Sedan framåt 12 på kvällen så ville hon ändå komma för att se hur det gick. Jag hade varit naken och vi hade släcka ljus hela dagen och kvällen för att skapa en lugn och rofylld atmosfär. När barnmorskan kom så kändes det inte så avslappnat länge, satte på mig en klänning men fortsatte att fokusera och gå inåt för varje värk, de kom fortfarande med ca 5 minuters mellanrum, kanske 4 minuter. Barnmorskan undersökte mig och sa att jag var 7 cm öppen. Men hon såg lite bekymrad ut så jag frågade vad det var. Hon sa då att hon trodde det var en fot på väg, inte huvudet. Bebisen var alltså vänd åt fel håll och höll på att födas med ena foten först. Hon sa att jag tyvärr inte hade rätt till hjälpa mig med en sådan förlossning, hon kändes stressad och blev orolig. Jag bröt ihop. Jag hade så gärna velat ha en hemförlossning. Min sambo hade redan fyllt poolen med varmt vatten och vi var båda så bra förberedda. Min sambo och barnmorska tröstade mig och sa att jag kommer klara det ändå, även om det blir på sjukhuset. Så jag bestämde då, att jag ändå ville ha en så naturlig förlossning som möjligt, en vaginal förlossning utan smärtlindring. Värkarna hade avtagit under barnmorskans undersökning och när jag bröt ihop, men när jag fick tillbaka känslan att jag klarar det, kom de tillbaka. Klockan var mellan 1 och 2 på natten, så barnmorskan ringde runt till alla sjukhus i staden (det var i Wien), och frågade om det fanns någon läkare som var i tjänst just då som kunde tänka sig att hjälpa mig att föda naturligt med sätesbjudning. Tydligen är det standard att få kejsarsnitt när barnet ligger fel vid förlossningen, speciellt om det är första barnet. Men hon hittade en läkare som var villig att hjälpa mig, så då ringde hon efter en ambulans som kom kort därpå. I ambulansen var jag tvungen att lägga mig ner fastän jag helst ville sitta, och min sambo fick inte följa med, bara barnmorskan. Min sambo tog en taxi istället. Det kändes väldigt stressigt och ambulans personalen var inte alls tillmötesgående vilket gjorde hela situationen jobbigare än vad den redan var. Väl framme på sjukhuset tog de mig och barnmorskan till ett rum för undersökning och där ville de ge mig antibiotika, bara för säkerhets skull. Jag började diskutera med sjukhusets barnmorska där, för att jag inte ville ha antibiotika. Min sambo kom och pratade också med dem, var det verkligen nödvändigt att få antibiotika på rutin? Hela bemötandet och situationen var oerhört påfrestande och stressande, speciellt när en barnmorska där sa att nu handlar det inte längre om vad jag vill, det handlar bara om bebisen. Det kändes förnedrande, som om jag bara var en behållare som fick anpassa mig efter deras omdömen och rutiner. Sedan kom en annan barnmorska som var väldigt vänlig och som förstod hur jobbigt allt det här var för mig, hon hade haft en hemförlossning så hon förstod att jag kände mig vilsen och besviken. Hon sa att tyvärr måste jag anpassa mig en del efter deras sjukhus rutiner, annars skulle de inte kunna hjälpa mig. Sedan kom vi in i ett annat rum som vi hade för oss själva, och då kunde jag slappna av igen och fokusera på värkarna. Enligt reglerna på sjukhuset fick jag bara ha en person med mig under förlossningen. Min barnmorska var väldigt stressad och kändes inte som ett tryggt stöd för mig, så jag bad min sambo stanna istället för henne. Min barnmorska och läkaren som skulle vara där under min förlossning, bråkade högljutt i korridoren ett tag efter vi kommit dit, läkaren tyckte min barnmorska hade handlar oansvarigt och hon försökte förklara sig. När barnmorskan hade gått blev det äntligen lugn på avdelningen och det var inga andra pågående förlossningar den natten, så jag kunde röra mig fritt i korridoren och hade rummet med pool helt för mig själv under hela resten av natten. Läkaren och en läkarstudent, samt en barnmorska som var med mig den natten undersökte mig med jämna mellanrum, ibland utan att ens fråga om lov först vilket gjorde speciellt min sambo väldigt upprörd. Jag var för fokuserad och inne i mig under värkarna att jag inte orkade fråga och argumentera. Precis efter vi hade kommit till sjukhuset och blivit undersökt, fick jag värkstimulerande dropp eftersom de tyckte det gick för långsamt fram. Jag kommer ihåg att jag sa till läkaren vid något tillfälle att jag inte tyckte värkarna gjorde ont, han såg ytterst missnöjd ut. Jag var glad och kände mig lugn och trygg i mig själv, jag följde med i värkarna som kom i vågor med 2-3 minuters mellanrum. Värkstimulerande dropped gjorde att värkarna blev mycket starkare och att de kom med kortare mellanrum, men jag hängav mig helt åt den kraften och gav ifrån mig mycket öppnande ljud för att hjälpa mig att klara av varje värk. Pauserna mellan värkarna var himmelska, helt lugna och där kunde jag prata och skratta som vanligt. Under varje värk gick jag inåt. Min sambo var hela tiden med mig, masserade min korsrygg, jag hängde runt hans hals under värkarna, han fick mig att skratta och påminde mig att slappna av i käken och pannan. Ett tag fick vi vara i poolen med släckta ljus, det var fantastiskt och värkarna blev ännu starkare. Sedan vid 6 tiden var det skiftbyte och en annan barsk men vänlig barnmorska som luktade cigarettrök tog över. Hon undersökte mig och jag var då 8 cm öppen. Läkaren undersökte också mig, och en eller 2 läkarstudenter. Studenten frågade läkaren varför jag inte hade fått någon smärtlindring ännu. Läkaren svarade att jag inte ville ha det. Det blev många (obehagliga) undersökningar och läkaren sa vid kl 07, att om bebisen inte är fött om 2 timmar, så blir det kejsarsnitt. Foten var nästan helt ute redan och att de gav mig detta ultimatum gjorde mig stressad. Men barnmorskan såg att jag ville föda vaginalt så hon föreslog att hon skulle hjälpa mig att öppna upp de 2 sista centimeterna genom att massera livmodertappen med eteriska oljor. Jag hade inte så mycket val, så jag gick med på det. Under den närmaste timmen så tryckte hon under varje värk mot livmodertappen med eteriska oljor så att den skulle öppna sig mer, det var smärtsamt och nästan outhärdligt att få det extra trycket under varje värk, som ni var väldigt starka. Men till sist var jag öppen 10 cm och hela foten var ute ca en timme innan resten av kroppen kom ut. Sedan kom den andra foten ut, och då kom läktaren, läkarstudenten, flera barnmorskor och andra som jag inte riktigt vet vilka de var. Allt var en aning suddig och jag har 100% fokuserad på värkarna, och den barnmorskan som var närmast mig. Jag hade ont och var utmattad, ville helst bara sova och att allt skulle vara över. Min sambo var inte länge ett stöd för mig, han stod inte ut med att se hur ont jag hade och hur obehagligt alla undersökningar var. Fram tills nu hade jag stått på alla fyra under värkarna, hållit mig fast i sängen och ljudat mycket. Barnmorskan närmast mig sa att jag skulle lägga mig på rygg och dra benen till mig, jag visste att det inte var den bästa positionen att föda på, men orkade inte argumentera mer. Hela rummet var fullt med folk. Jag darrade av utmattning. Under en värk tryckte de in båda bebisens ben, och sedan föddes hela överkroppen ut, jag kände inget starkt behov av att pressa under krystfasen, så jag tryckte på när barnmorskan sa det. När överkroppen var ute sa de att de skulle klippa en bit, så att huvudet kunde komma ut. Det skrämde mig, men när värken kom och de klippte kände jag inget av det. Sedan har hela bebisen ute och jag fick honom på mitt bröst. Jag var så otroligt lycklig, utmattningen var som bortblåst och jag var så exalterad och stolt. Jag sa till läkaren, jag klarade det! Titta jag klarade det! Det var ofantligt stort. Min bebis var frisk och blev kort undersökt och vägd efter att min sambo fick klippa navelsträngen. Han började amma efter en stund och det kändes så underbart. Vi ville helst åka hem på en gång men var tvungna att vänta 12 timmar för att han skulle få någon spruta 12 timmar efter (kommer inte ihåg varför). Vi fick en säng i ett rum med andra mammor och jag ammade nästan hela tiden, han var en lugn bebis, och väldigt trött, så han sov mest den första dagen medans jag hade honom mot mitt bröst. Han föddes kl 09.09 på morgonen, två timmar efter läkarens hot om kejsarsnitt. Min sambo somnade på en gång när vi fick vår säng, men inte jag, jag var alldeles för upprymd av hela förlossningsupplevelsen. Några barnmorskor som hade varit med under förlossningen kom under dagen för att titta till oss, de hade aldrig upplevt något liknande och sa att jag och min sambo hade varit ett väldigt bra team och samarbetat så bra. På eftermiddagen åkte min sambo hem för att plocka undan poolen och göra i ordning hemma. Han somnade men jag lyckades väcka honom efter kl 21 för att säga att han kunde hämta oss. Efter sprutan kunde vi lämna sjukhuset men jag hade blivit sytt och kunde inte sitta i taxin, så vi tog tunnelbanan hem. Väl hemma somnade vi alla tre nästan på en gång. Nästa dag kom min barnmorska hem till oss för att se hur vi hade det. Hon var också otroligt stolt över att jag klarat att få igenom den förlossning jag velat ha. Det kändes fantastiskt bra. Förlossningen tog nästan 30 timmar från att vattnet hade gått. Glädje över att planera för att få den födsel man vill, även om det inte blir som man tänkt Jag hade en hemfödsel med mitt första barn för tre veckor sedan, som avslutades på sjukhus (inget akut utan bara för att vi behövde extra hjälp på traven.) Jag visste redan innan jag blev gravid att jag ville föda hemma för det kändes absolut tryggast för mig. Jag ville föda ostört i min och bebisens takt tillsammans med människor jag är trygg med, som vet min historia samt har en helhetssyn, ett mer holistiskt perspektiv på födande som jag tycker saknas inom vården. Något annat kändes helt otänkbart. Min kille var enormt stöttande i beslutet redan från början. Till en början var födseln precis som jag önskat, i förlossningspoolen i vårat mysiga sovrum tillsammans med två fantastiska barnmorskor och en doula. Men den avslutande sjukhusupplevelsen kändes tyvärr inte alls bra och alla farhågor jag haft om att föda på sjukhus besannades. Blev väldigt störd och stressad i mitt födande pga sjukhusrutiner och tappade tilliten till min egen kropp. Jag hade förberett mig på ett eventuellt sjukhusscenario med förlossningsbrev osv men jag önskar nog att jag varit ännu mer förberedd så att jag hade kunnat stå upp mer för mig själv och kunnat vara kvar i min fulla kraft. Det kommer nog ta lite tid att bearbeta hur allt blev men samtidigt vill jag inte låta det kasta för mycket skugga på den otroliga upplevelsen det ändå var att föda mitt barn och att födas som mamma. Vill du berätta lite mer om varför förflyttning skedde och hur det gick till? Fick din barnmorska följa med? Barnmorskorna föreslog att åka till sjukhuset för att ta hål på hinnorna, det hade nämligen varit ett väldigt långdraget förlopp med värkar i en veckas tid som avstannade på oförutsägbara sätt, med starka värkar på natten som stannade av på dagarna (mina barnmorskor hade inte riktigt varit med om liknande och dom är väldigt erfarna). Eftersom det inte gick framåt ordentligt och hade varit en ökad risk för barnet ifall det skulle avstanna igen vid krystfasen så ville jag inte ta den risken. På sjukhuset blev det slutligen epidural och värkstimulerande, inte alls vad jag tänkt mig från början. Jag tänker att det inte går att planera en förlossning i detalj men det man kan göra är att se till att förutsättningarna är de bästa för att man ska få föda som man vill, och samtidigt vara öppen för att olika scenarier kan ske. Vara påläst om sina rättigheter, äga sin födsel. Jag är otroligt glad över att jag planerade och gjorde allt för att få den födsel jag ville, även om den avslutades på ett annat sätt än jag trott. Min ena barnmorska fick följa med till sjukhuset som doula. Det var enormt skönt att ha henne där. Förflyttning på grund av infektion Emma’s berättelse. Hej! Jag började föda hemma, planerat hemma med barnmorska och doula. Första barnet. Förlossningen började med att vattnet gick utan några värkar hade kommit igång de kom långsamt igång några timmar efter. Förlossningsteamet kom hem till mig. Jag och min partner var tätt tillsammans, jag använde mig av min röst och min andning, fick massage av doula, det kändes så bra! allt gick framåt, jag gick ned i poolen och sen började det liksom stå still, värkarna kändes som på repeat. 48 timmar efter vattenavgång så var jag 7 cm öppen (första vaginala undersökningen). BM sa att om jag var helt öppen om 2 timmar kunde vi stanna hemma men annars fick vi åka in till förlossningen för jag behövde få antibiotika intravenöst pga infektionsrisken från den tidiga vattenavgången. Två timmar gick och vi fick åka in. Det var så fantastiskt och se himlen och solen på väg till förlossningen! Väl framme visade det sig att jag fått hög feber plus crp på typ 90! Fick antibiotika och panodil för febern. Min partner ställde fram batteridrivna ljus i rummet och vi försökte göra det mysigt. Krystvärkar kom och gick. Vi provade spinningbabies och akupunktur. Min feber och Crp förblev höga, mer antibiotika. Efter x antal timmar frågade min bm om jag kunde tänka mig värkstimulerande dropp, jag ville inte och vi fortsätta som vi gjort ngn timme till. Tillsist tackar jag ja till droppet ( ville ju helst föda utan det!!) det var som en gåva! Äntligen riktiga krystvärkar som inte alls var mer smärtsamma än utan droppet. Det var kul helt plötsligt för nu hände det grejer!!! Efter 3 timmar med dropp föddes min lilla bebis! Med så kort navelsträng att han bara kom upp till höften på mig :). I efterhand har jag känt mig besviken som ”inte klarade” att föda naturligt, att föda hemma. Men som min kloka bm Sandra Martin som var med oss i över 24 timmar sa ”man kan faktiskt inte välja om man får en infektion eller inte” när jag ältat vad jag hade kunnat göra annorlunda. Det försöker jag tänka nu även om jag fortfarande känner mig ledsen och besviken hur det blev 6 månader senare. Själva förflyttningen fungerade bra då jag kunde behålla min hemmabarnmorskq, vill inte ens tänka på hur det skulle känts om jag varit tvungen att byta! Inget minne av smärta Lovisa’s berättelse. Okej vill skriva lite längre haha. Jag är 25, födde mitt första barn i september. Hade en planerad hemfödsel med @birthinharmony. Min man, min mamma och min svärmor var med. Nästan tjugo timmar höll vi på hemma, hade en förlossningspool som jag är så enormt tacksam över, otroligt vad man orkar ta värkar i vatten. Cia (hembarnmorskan) konstaterade efter nästan tjugo timmar att mina krystvärkar var väldigt glesa och inte så starka. Livmodern var trött helt enkelt. Så vi fick åka in. Enda sorgen var att jag bara fick ta med en person pga corona. Min man blev nästan sjuk av utmattning under natten och av att han blev alldeles för nedkyld av förlossningspoolen så han kunde inte följa med utan det blev Cia - visade sig vara det absolut bästa i situationen. När hon sa att vi behövde åka in gav jag typ upp mentalt, jag var så himla trött och sjukhuset kändes som ett nederlag. I två timmar låg jag och andades lustgas tills de började prata om att det kanske behövdes sugklocka, helt enkelt för att det inte hände så mycket. Då gav jag upp helt. Var så ledsen och hade ont och jag VILLE verkligen inte sugklocka. Men Cia peppade mig. "Lovisa, nu får vi ut det här barnet" sa hon. Och medan min bm på förlossningen var på lunch hjälpte Cia mig att ta värkar ordentligt, så när alla kom tillbaka var plötsligt inte sugklocka relevant längre. Var totalt inne på förlossningen i fyra timmar innan han kom ut. Hade full doss värkstimulerande som knappt gjorde nåt, men jag var så bestämd och taggad på att min bebis skulle ut. Hade en förlossningsläkare som hjälpte mig hålla upp ena benet och världens underbaraste undersköterska som höll i andra, och Cia höll i mig medan jag tryckte som bara den med varje värk. Hade släppt lustgasen vid det laget, tappade bara fokus. Kan inte minnas ens att det fanns någon smärta. Och sen kom han bara ut. Lillskiten ❤️ Sprack grad två, tappade 1,2 liter blod senare på kvällen för de kollade mig inte riktigt och han fick ligga på neo med c-pap ett dygn och var kvar för observation ett par dygn till. Minns ändå min förlossning som helt magisk. Nästa gång (om det blir) blir hemma utan tvekan. Med Cia ❤️ Magiska kvinna! Barnmorskor är heliga. Tack till alla som delat med sig av sina berättelser. Jag kan komma att uppdatera detta inlägg med tiden om fler berättelser kommer in. I del två av denna serie om hemfödslar ska vi ta del av berättelser från partners till personer som valt att föda hemma.
