Snart tre veckor sen ni hörde ett knyst från mig här. Dåligt! Nej men ni vet hur det är när man har små barn, dagarna bara går och går utan att man riktigt hinner stanna upp. Det är någonting hela tiden. Jag älskar det men det kan nästan vara skrämmande hur snabbt tiden går, det blir ju så påtagligt när man har en mini-bebis för det är nåt nytt som sker hos honom nästan varje dag. På ett ögonblick går de från att knappt vara vakna till att krypa runt. Apropå det så satt han själv utan stöd för första gången idag. En riktig milstolpe ju! Märktes att han var glad för det också. Tänk vilken frihet. Vi har varit förkylda i veckan och O har haft feber, inatt var han uppe en del för ovanlighetens skull. I vanliga fall halvsover jag vidare om han vaknar en stund men nu var han klarvaken och jag med så jag tände och satte mig upp med honom får att låta våra bihålor vila lite och snoret rinna. Tänker att det kanske var en lite stökigare natt än vanligt för han var påväg att lära sig nåt stort. Ah men så är det, jag har inget jättebra skäl till att jag inte hunnit, eller prioriterat att blogga, det är bara livet och barnen som tagit mig tid. Rimliga skäl ändå? Hoppas ni mår bra!
