Asabea Britton
Asabea är barnmorskan som tagit Instagram med storm! Genom sina folkbildande stories berättar hon allt du inte visste att du behövde veta om kvinnokroppen. Hon reder ut allt från bristningar till kejsarfödsel och lyfter ständigt viktiga frågor. I bloggen svarar hon varje vecka på läsarnas frågor och du får följa med i hennes vardag – från jobbet som barnmorska till fritiden med familj och vänner.
Annons

En långsam kärlek


Ni som har äldre barn än vad jag har, tycker ni kärleken peakar någon gång? Eller fortsätter den växa sig starkare hela tiden? Det är olika för alla antar jag.

För mig så har kärleken till min son växt fram ganska långsamt.

Annons
Annons

Eller såhär, jag älskade honom redan när han låg i magen och när han var född kände jag en stark känsla av att vi hör ihop, att jag ska göra allt för att skydda honom, att han är mitt viktigaste fokus. Så kärleken och anknytningen fanns där men det var på en väldigt grundläggande, nästan djurisk nivå skulle jag säga. En instinktiv kärlek.

Jag är glad att jag var barnmorska då och visste att de där sprudlande känslorna som folk pratar om inte behöver komma direkt. Vissa blir ju störtförälskade direkt och känner att livet har fått mening så fort de ser sitt nyfödda barn. Men långt ifrån alla.

Annons

Kärleken växte sig starkare för varje dag men efter att det gått några månader och jag kommit in i min nya roll som mamma alltmer så började jag undra när jag skulle känna det där stora som andra föräldrar kunde beskriva. Den där överväldigande, pirrande, obeskrivliga, ofattbara kärleken. Men så någon gång innan hans ettårsdag tittade jag på honom och kände att NU förstår jag vad alla pratar om. Jag var förälskad, en kärlek jag aldrig tidigare känt och som jag inte kan beskriva i ord infann sig. Det var så skönt att få känna det och jag är glad att jag inte stressade över att det tog lite tid.

Nu när han närmar sig sin tvåårsdag undrar jag hur mycket kärlek mitt hjärta egentligen rymmer. Ju mer jag lär känna honom ju kärare blir jag. I skrivandes stund sitter jag på tunnelbanan påväg att hämta honom på förskolan och det är sällan jag längtar så mycket som i de här stunderna när jag snart ska få träffa honom igen. Känns som att känslorna för honom växer varje dag fortfarande och det är så fint. Jag är så nyfiken på hur länge det kommer fortsätta så. Och hur det kommer bli att få en till person att älska på det här ofattbara sättet.

28 kommentarer till “En långsam kärlek”

  1. Maria skriver: 23 februari, 2020

    Så fint att läsa! Har en 14-månaders och känner verkligen igen mig i det du skriver.


  2. Hej skriver: 24 februari, 2020

    Mitt barn är 2,5 och jag känner fortfarande inte de där känslorna. Jag fick en förlossningsdepression när hon föddes och det tog ett bra tag att hämta mig från det. Jag känner ju att jag älskar mitt barn men är så avundsjuk på folk som känner den där pirrande förälskelsen. Antar och hoppas att det kommer med tiden, men känner mig liksom lite snuvad på en av de härligaste grejerna som kommer med barn. Väntar mitt andra barn nu och är, tvärtemot vad alla andra verkar känna, orolig för att jag ska älska mitt andra barn mer än mitt första. Om anknytningen går lättare och snabbare och förutsättningarna är bättre.
    Vi får väl se, men fint att du skriver om att det kan ta tid, så viktigt att folk får veta det!


    1. asabea skriver: 24 februari, 2020

      Jag kan verkligen tänka mig hur en förlossningsdepression kan göra att de där känslorna kommer ännu långsammare. Så svårt när ens dåliga mående är så starkt kopplat till ens barn på ett sätt. Jag hoppas du ska få uppleva det en dag och att du får revansch med nästa barn.


    2. Linda skriver: 25 februari, 2020

      Tror det är vanligare än man tror. Men att många inte vågar berätta hur de känner. Därför försöker jag vara extra öppen med hur jag kände och känner.

      Den där starka kärleken kan ta tid. Och det får den också göra. Det kan ta flera år!

      Jag hade en lättare förlossningsdepression med första barnet. Tog lång tid innan jag kände såndär sprudlande glädje och kärlek. Nu är hon närmre 3 år och jag känner verkligen såååååå mycket kärlek för henne. Det tog iaf över 2,5 år för mig att känna så. Självklart har jag saknat henne när jag varit på jobbresor, men nu har jag saknat henne efter bara någon timme på förskolan. Och då är vi ändå inne på treårstrots just nu och har många konflikter.

      När mitt andra barn föddes tyckte min man att jag tog till mig henne lättare och fortare. Men jag har också accepterat att det tar tid att lära känna varandra och känna kärlek.

      Jag tror att min förstfödda lärde mig att älska, så det är därför det gick lite fortare med lillasyster. 🙂


    3. Linnea skriver: 25 februari, 2020

      Jag känner likadant, min dotter är snart 2. Jag hade ett missfall innan henne och försökte emotionellt skärma av mig när jag var gravid och tror att jag gjorde det för mycket. Älskar henne, men det tog ett par månader innan jag kunde säga det, och det är fortfarande inte sådär som folk beskriver. Är rädd för samma sak om vi får fler barn, för då kommer jag att öppna alla fönster direkt. Tack för igenkänning


    4. Lisa skriver: 25 februari, 2020

      Om så sker tänker jag att det också är okej. Så länge man gör sitt bästa för att inte göra skillnad och behandlar dem så rättvist man bara kan. Väntar mitt fjärde barn och är livrädd för att jag inte skall kunna ta till mig detta barn. Mitt mellanbarn dog för två år sedan och efter det har jag svårt med känslorna för mina två andra barn. Det är en enorm sorg att känna att man inte älskar sina barn fullt ut, hoppas innerligt att den förmågan återkommer. Har haft förlossningsdepression med samtliga och har älskat de tre tidigare på olika sätt med varierande styrka i olika perioder, äldsta är 16 år nu. När jag är deprimerad, har återkommande depressioner sedan tonåren, och knappt orkar med mig själv är det för min del lätt att se familjen som ett fruktansvärt hårt arbete som slukar all energi och det är verkligen inte kul att känna så men det är inte ett normaltillstånd. Det går att komma ur. Om man jämför relationen till barnen med hur man känner för sina närmaste vänner, partner och övrig familj så upplever jag att de är viktiga och betydelsefulla för en på olika sätt. Jag uppskattar olika sidor hos dem och de kan vara precis lika mycket värda för en ändå. Vissa människor klickar man bättre med än andra och det är svårt att tvinga fram känslor man inte har. Om jag tänker på relationerna i min egen syskonskara tex så är jag bästis med ett av mina syskon, vi har samma humor och delar många intressen, ett av syskonen har vi knappt kontakt med pga så olika intressen och familjesituation men vi finns alltid där för varandra om det krisar. Hoppas att du kommer gå en ljusare bebistid till mötes denna gång och får uppleva den där förälskelsen så småningom.


      1. asabea skriver: 26 februari, 2020

        Fint att du delar med dig.


  3. Lotta skriver: 24 februari, 2020

    Vad fint skrivet, och lugnande för oss kommande mammor! <3


  4. Frida skriver: 25 februari, 2020

    Så sant! Trodde innan jag fick min son att när bebisen kommer ut hamnar man automatiskt på små rosa moln och är alldeles nykär. Men det blev inte så, precis som du skriver så var det någon tillhörighetskärlek men ingen pirrande känsla. Nu (sedan ett par år) kan jag kolla på min femåring och bli alldeles i extas över hur mycket jag älskar honom. Får liksom hindra mig från att inte äta upp honom och känner mig som nykär (nästan! Haha) hela tiden. När han sover, saknar jag honom och när han är på fsk så kan jag dagdrömma om honom. (Inte sagt att det inte ibland suger att vara förälder?). Men det växer verkligen fram och blir starkare och starkare!


  5. Carolininana skriver: 25 februari, 2020

    Känner igen mig på pricken! Kände också en lejoninnainstinkt över mina barn från första stunden men de här förälskelsekänslorna kom runt 8- 10 månader med båda mina döttrar och sen har känslorna liksom fördjupats sedan dess. De är nu snart 5 & 7 år gamla ?? bra att du delar detta, då många förväntar sig den här känslostormen som långt från alla känner!
    Det är ju i min mening ändå ganska ”normalt” att förälskelsen kommer i takt med att vi lär känna våra barn. Vi blir ju inte kära i alla vi stöter på och barnet är ju en ”främling” för oss när hen först föds…
    stor kram och tack för en fin blogg och IG!


    1. asabea skriver: 26 februari, 2020

      Precis! Det behöver inte alltid vara kärlek vid första ögonkastet. Kram!


  6. Vendela skriver: 25 februari, 2020

    Alltså så känner jag på pricken! Så skönt att känna att man inte är ensam om att inte bli överväldigad direkt utan att det tar tid. Men min stora är nu 2når och jag känner ibland att det är överväldigande. Att ingen kan älska sina barn som jag älskar mina, haha! Trots att jag vet att de flesta föräldrar känner så!!


  7. Jen skriver: 25 februari, 2020

    TACK för det här inlägget!!! Det kom i rättan tid

    Började nyligen kolla Netflix ”babies” där inledande avsnitt var om anknytning och en mamma som fick bebis på bröstet och tyckte att hon nu visste vad kärlek var. Fick sån grov ångest så fick stänga av. Jag visste att kärlek in ta tid, men nu är mitt barn 9månader och jag älskar han, precis som du skriver, instinktivt men inte sådär sprudlande.

    Trodde nått var fel på mig. Att jag sabbat anknytningen. Älskar jag inte mitt barn på rätt sätt? Så därför tack för inlägg i rättan tid! Nu stressar jag ner igen ☺️


    1. asabea skriver: 26 februari, 2020

      Ja stressa ner! Det kommer komma ❤️


  8. Kristin skriver: 25 februari, 2020

    Jag känner igen mig precis. Visste med mig att jag inte är en så känslostormande person och tänkte att jag nog inte skulle bli rädd om det inte kändes starkt på en gång. Mitt barn hade kolik och det gjorde inte saken bättre… men precis som du – jag kände mig som ett djur som skulle ha skyddat med livet som insats utan att blinka. Nu är mitt första barn 5 och för varje år får kärleken fler dimensioner, skulle jag säga. På senare tid har jag börjat känna en ny känsla, att jag är hans borg när han ska utforska världen, att jag älskar honom för alla hans nya sätt att möta och utforska världen.


    1. asabea skriver: 26 februari, 2020

      ❤️❤️❤️


  9. Maria skriver: 25 februari, 2020

    Kände precis samma sak med min nu fyraåring. Så sjukt att det pirrar i hjärtat mest hela tiden så att ibland undrar jag om jag kommer att orka. Den tar liksom andan ur mig. Skämtar alltid att det är Stockholmssyndromet, att kommer in och kidnappar ens liv och tillslut sånär det väl vunnit en över så är det kört. Har även en 1,5åring och med henne så har det varit ungefär liknande men nu får jag även se dem två förälska sig i varandra och det är fan det största ever! Sitter fan och bölar var och varannan sekund för att de är så fina tillsammans.


    1. asabea skriver: 26 februari, 2020

      Åååh längtar till syskonkärleken som jag förhoppningsvis ska få va med om!


  10. Linda Levin skriver: 25 februari, 2020

    När man har ett barn så undrar man kanske hur man ska kunna älska nästa barn lika mycket. Kanske tror man att det inte kommer att gå. Men sen kommer det där andra barnet och då öppnas en ny dörr i ens hjärta och man kan älska det andra barnet lika mycket. Och sen kommer det tredje. Och sen det fjärde och ja, det går. Det går att älska fyra barn lika mycket. Och en sak till…det tar inte slut. Det bara fortsätter fast barnen är både 30 och 40.


    1. asabea skriver: 26 februari, 2020

      Fint ❤️


  11. Kristina skriver: 25 februari, 2020

    Så fint inlägg! Mitt första barn föddes ungefär samtidigt som ditt (jag följde dig under graviditeten) och jag har slagits av de här känslorna med kraft bara de senaste veckorna. Precis som du skriver har jag alltid älskat honom, det har aldrig skavt, men det är först nu som känslorna vuxit sig riktigt starka. Jag kommer på mig själv med att cykla så fort jag kan till förskolehämtningen, för att jag verkligen vill vara med honom. Häftigt att läsa att du känner samma sak när ditt barn är i precis samma ålder! Det är ju en fruktansvärt rolig ålder och jag tror att det för min del också handlar om att jag känner mig tryggare hela tiden, jag har mer av ett lugn i hur jag hanterar situationer med honom idag än tidigare.


    1. asabea skriver: 26 februari, 2020

      Exakt så!


  12. Sandra skriver: 25 februari, 2020

    Så fint skrivet och viktig ämne. Tror alla känner olika typer av oro och osäkerhet i sina föräldrarskap och skönt att kunna prata om att alla är annorlunda.


  13. Malin skriver: 25 februari, 2020

    Jag minns inte den första tiden som kärleksfull på det sättet heller. Jag älskade absolut mitt barn från start, men mådde psykiskt dåligt och det mesta kändes jobbigt. Allt från omställningen från att vara en självständig individ till att bli någons mamma där barnet har stort behov av ens fysiska och psykiska närvaro, till att inte få sova bra på 3 år. Men nu, när barnet är 7, är kärleken helt enorm! Den har varit det ett tag (tack och lov), men den blir verkligen större och större ju mer person barnet blir tycker jag. Jag kan titta på hen och nästan explodera av kärlek och stolthet. Ser så mycket framemot att få växa och utvecklas tillsammans med mitt barn ❤️


    1. asabea skriver: 26 februari, 2020

      Så fint ❤️


  14. Cecilia skriver: 25 februari, 2020

    Jag känner igen mig i det du skriver. Hur man kan känna sig så himlastormande förälskad och bara vilja vara nära sitt barn. Titta, känna, lukta på. Idag har jag tyvärr upplevt det omvända, när han har haft en av sina trotsigaste och otrevligaste dagar hittills. Han har skrikit, kämpat emot alla beslut, slagit sin lillasyster upprepade gånger, slagit mig och pappan, smällt i dörrar och varit en liten retsticka. Jag har känt att han har betett sig så illa så att jag inte vill vara nära honom. Precis så som man inte vill umgås med otrevliga vuxna. Lika underbart som det är att känna den där förälskelsen, lika fruktansvärt känns det att (förmår jag ens skriva det?) inte tycka om sitt barn. Då försöker jag trösta mig med att både grundkärleken finns kvar och den där känslan av att vara nyförälskad kommer att komma tillbaka. Sannolikt redan imorgon bitti när han är nyvaken, mätt på välling och utvilad. Det är minst sagt höga toppar och djupa dalar att leva med barn.


    1. Nathalie Kallus skriver: 26 februari, 2020

      Relaterar relaterar relaterar! Har en högt älskad men viljestark 4 åring här hemma som jag vissa dagar knappt vill veta av ?. Men som du säger, grundkärleken finns där!


    2. asabea skriver: 26 februari, 2020

      Jag känner absolut igen mig i de känslorna mer. I vissa perioder tar de över mer men just nu är vi i en harmonisk period. All styrka till dig!


Dela på:
Annons
Laddar
https://asabeabritton.motherhood.se/barn/3x-frukost/