Ni som har äldre barn än vad jag har, tycker ni kärleken peakar någon gång? Eller fortsätter den växa sig starkare hela tiden? Det är olika för alla antar jag. För mig så har kärleken till min son växt fram ganska långsamt. Eller såhär, jag älskade honom redan när han låg i magen och när han var född kände jag en stark känsla av att vi hör ihop, att jag ska göra allt för att skydda honom, att han är mitt viktigaste fokus. Så kärleken och anknytningen fanns där men det var på en väldigt grundläggande, nästan djurisk nivå skulle jag säga. En instinktiv kärlek. Jag är glad att jag var barnmorska då och visste att de där sprudlande känslorna som folk pratar om inte behöver komma direkt. Vissa blir ju störtförälskade direkt och känner att livet har fått mening så fort de ser sitt nyfödda barn. Men långt ifrån alla. Kärleken växte sig starkare för varje dag men efter att det gått några månader och jag kommit in i min nya roll som mamma alltmer så började jag undra när jag skulle känna det där stora som andra föräldrar kunde beskriva. Den där överväldigande, pirrande, obeskrivliga, ofattbara kärleken. Men så någon gång innan hans ettårsdag tittade jag på honom och kände att NU förstår jag vad alla pratar om. Jag var förälskad, en kärlek jag aldrig tidigare känt och som jag inte kan beskriva i ord infann sig. Det var så skönt att få känna det och jag är glad att jag inte stressade över att det tog lite tid. Nu när han närmar sig sin tvåårsdag undrar jag hur mycket kärlek mitt hjärta egentligen rymmer. Ju mer jag lär känna honom ju kärare blir jag. I skrivandes stund sitter jag på tunnelbanan påväg att hämta honom på förskolan och det är sällan jag längtar så mycket som i de här stunderna när jag snart ska få träffa honom igen. Känns som att känslorna för honom växer varje dag fortfarande och det är så fint. Jag är så nyfiken på hur länge det kommer fortsätta så. Och hur det kommer bli att få en till person att älska på det här ofattbara sättet.
