Att få en vaginal bristning av någon form under en vaginal förlossning är väldigt vanligt, särskilt för dem som föder barn för första gången. Men det är stor skillnad på olika typer av bristningar, det kan vara allt från en rift i hud och slemhinna som bara kräver något stygn till en svårare bristning där flera muskler har tagit skada. Se tidigare inlägg i bristningsskolan för att läsa mer om de olika bristningsgraderna! Jag kan inte svara på exakt hur många som drabbas av vaginala bristningar generellt, för i Sverige förs bara statistik på klipp och bristningar Grad 3-4. Men jag kan säga att de ”enklare” formerna av bristningar (Grad 1-2) är vanliga och sys i regel på förlossningsrummet av en barnmorska. Men det händer också att man inte får nån bristning alls. Vad gäller förekomsten av klipp (mer om det i senare inlägg) så har de minskat mycket de senaste åren i Sverige. År 2016 utfördes klipp på 11,3% av förstföderskor och 2,4% av omföderskor under vaginala förlossningar i Sverige. Det är mer än en halvering jämfört med år 2000. Andelen registrerade sfinkterrupturer ökade mycket under tidiga 00-talet för att peaka 2004 när 4,2% av vaginalförlösta var drabbade. Skälet till ökningen kan man spekulera i, en av orsakerna är troligen att man blivit bättre på att identifiera och registrera skador jämfört med tidigare. Riskfaktorer för att drabbas av sfinkterskador har också förändrats över tid, förstföderskor är idag äldre, antalet instrumentella förlossningar har ökat och de nyfödda barnen väger mer. Mer om riskfaktorer i ett senare inlägg! [caption id="attachment_8115" align="alignnone" width="1280"] Såhär har det sett ut på Södersjukhuset där jag jobbar[/caption] Många förlossningskliniker arbetar nu aktivt för att minska antalet sfinkterrupturer och det verkar ha gett resultat för år 2017 var det 2,8% av alla vaginalförlösta som drabbats. Den mest omfattande formen av sfinkterskada (Grad 4) utgjorde ca. 10% av alla sfinkterskador. Precis som med klipp så skiljer sig antalet sfinkterskador sig åt mycket mellan olika kliniker. Det beror antagligen på skillnader i förebyggande åtgärder men också skillnader i diagnostisering av skador. Exempel på åtgärder som vissa kliniker har tagit till är att det om möjligt alltid ska vara två barnmorskor med vid framförandet av barnet, att man alltid är två som diagnostiserar en bristning, att man jobbar aktivt för ett långsamt framfödande av barnet och jobbar med upprätta förlossningsställningar. Referenser/Läs mer på: Bäckenbottenutbildning.se
