Nu kommer en ganska lång berättelse om en födsel jag var med på i veckan, ur mitt perspektiv som stöd åt den som födde. Vad den upplevelsen gav mig för insikter om mig själv och mitt eget arbete. Men först några disclaimers för att mota missförstånd. Det här är mina personliga åsikter och min egna uppfattning av vad som hände. Andra parter kan säkerligen uppfattat saker på ett annat sätt. Jag har fått tillåtelse från den som födde att dela berättelsen och bilderna.Det här är en berättelse av många. Den är alltså anekdotisk och kan i sig själv inte säga hur saker är och inte är i förlossningsvården. Det säger inte heller något om hur specifika individer eller kliniker arbetar. Det är bara en pusselbit bland mina erfarenheter som skapat min personliga uppfattning. En uppfattning man såklart inte behöver hålla med om. Jag förespråkar inte ett visst sätt att föda på. Jag vet dock hur den personen jag berättar om ville föda och det var i samklang med hur jag själv velat föda. Att andra vill föda på andra sätt och hittar trygghet i andra saker förstår jag helt och förminskar jag inte. Tvärtom, förespråkar jag att anpassa handling efter individ. Jag förstår att olika situationer även kräver olika åtgärder. Likaså vet jag att hemfödsel inte är eller bör vara ett alternativ för alla. Det är inte det jag önskar eller förespråkar. Hade jag fått drömma fritt däremot hade det varit ett alternativ för fler som vill det. Jag hade velat att det fanns fler möjligheter att kunna anpassa vårdnivån efter behov och önskemål. Att det inte skulle vara ett val enbart för de privilegierade. Att sjukhusfödsel inte var det enda alternativet för den stora majoriteten. Inte heller att privat hemfödsel eller sjukhusfödsel är de enda alternativen. Jag hade önskat ett mellanting också med mindre, hemlika, barnmorskeledda födelsehus i hela landet. Och i brist på det hade jag önskat en anpassningsförmåga hos sjukhusen att bevara födandet ostört om situationen tillåter det och den födande önskar det. Jag önskar att man på riktigt värnar om alla födandes autonomi, alltså deras självbestämmande, deras rättigheter och deras lagliga rätt till delaktighet. Jag önskar att det fanns en större kunskap bland alla som arbetar med födande om det fysiologiska födandet och dess otroligt känsliga dynamik. En dynamik som rör sig långt bortom siffror, kurvor och tidsbegränsningar. Att man kunde lägga grunden för att gå bortom de snäva riktlinjerna genom att göra relationsbaserad vård till normen under graviditet, födsel och post partum. Ingen kritik är riktad till vårdpersonalen som vi mötte under födseln. Jag inser att de gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och alla vi träffade uppfattade jag som trevliga med en ambition att vara respektfulla. Kritiken ligger absolut inte på individer utan på ett betydligt djupare plan; min kritik riktas åt systemet, politiken runt förlossningsvården, synen på den födande kroppen som defekt och den rådande förlossningskulturen.Jag avser aldrig att skrämma någon som ska föda men jag tycker att jag behöver väga det mot att också lyfta brister till ytan. Är man inte öppen med vad som kan förbättras så kommer ingen förändring ske i längden. Ni som läser detta som är gravida kom ihåg att det är fullt möjligt att få en fantastisk födsel även på sjukhus och att en positiv födsel kan se ut på många olika sätt. Det ni kan göra är att förbereda er och era stödpersoner så gott det går. Med det kan ni påverka mycket av det som sker inom er och därmed er upplevelse av hela födseln. Anledningen till att jag förespråkar förberedelse så mycket är just för att det är mycket runtomkring som kan störa ens intuitiva flow. Och om det är så att det rubbas så är inte det för att du gjort något fel. Okej då kan jag börja. Jag fick äran att vara stöd vid en födsel häromdagen. Personen som skulle föda hade önskat en hemfödsel men inte fått tag i en tillgänglig hembarnmorska. Jag känner mig inte trygg eller erfaren nog att bistå en födsel som ensam barnmorska i hemmet. Jag har dessutom inte kontakt med någon läkare som kan ordinera de läkemedel som behövs för att göra en hemfödsel säker. Även om de läkemedel oftast inte används i hemmet ska självklart beredskap finnas att behandla det oväntade. Så vi kom överens om att jag skulle vara hennes doula med målet att vara hemma så länge som möjligt och avsluta födseln tillsammans på sjukhus. Det var hennes andra födsel. Första gången födde hon i ett annat europeiskt land på ett sjukhus med ett helt annat förhållningssätt en det vi är vana vid i Sverige. Ett förhållningssätt som är främmande för mig i sjukhusmiljö. Eftersom allt var normalt och komplikationsfritt under den första födseln och hon önskade hålla interventionerna till ett minimum så gjorde man helt enkelt så gott som inga interventioner eller rutinmässiga åtgärder. Barnmorskan, som hon kände sedan innan, fanns bara där som ett stöd. Observerade att det fortsatte vara okomplicerat och hade tillit till processen. Hon födde ett friskt barn och fick en stärkande upplevelse som bar in henne i föräldraskapet. Denna gång var det annorlunda. Hon skulle föda sitt andra barn i Sverige. Önskemålet var som sagt en hemfödsel men det näst bästa alternativet var att göra så mycket som möjligt av födseln hemma och sen avsluta så ostört som möjligt på sjukhuset. Hemma var allting lugnt och tryggt. Hon låg i sängen helt stilla när jag kom. Ögonbindel över ögon och öronproppar i öronen. Allt för att bevara sin bubbla och inte komma av sig. För att kunna ta varje tillfälle till återhämtning. För att orka hantera det som skedde inom henne så lugnt och smärtfritt som möjligt. Jag kom dit strax efter kl. 11 och la mina händer på henne, för att visa att jag var här nu. Hon låg kvar i sin stillhet och behövde inte säga ett ord. Inte röra sig en millimeter. Jag visste att hon visste att jag var där och såg att hon hanterade allting utan min hjälp. Att jag skulle kunna se när hon behövde mig mer. Där hade hon legat hela natten sedan födseln satt igång kvällen innan. Där låg hon tills vi lämnade hemmet flera timmar senare, bortsett från att gå upp för att gå på toaletten eller ta något att äta och dricka då och då. Jag märkte hur det gick sakta framåt. Oregelbundna, förhållandevis glesa sammandragningar men som ändrade karaktär med tiden. Det hade varit omöjligt att märka om inte rummet varit så tyst, om jag inte hade haft möjlighet att vara nära hela tiden. För det som avslöjade när födseln la in en ny växel var enbart små skillnader i hennes andningens nyans. Allt var fortfarande mjukt och stilla men man hörde att mer och mer fokus krävdes för att hantera det som hände. Det enda som inte var helt normalt var att hon hade haft feber kvällen innan och hade förkylningssymtom sedan någon dag tillbaka. Men nu när hon tog alvedon regelbundet hölls febern nere så det var inget orosmoment för oss. Om febern inte hade gått att stävja så hade jag velat ha bättre koll på att hennes ökade kroppstemperatur inte stressade barnet. Jag hade även dragit öronen åt mig om hon fått feber utan tydlig infektionskälla men nu kunde man förmoda att det var kopplat till förkylningen. Vid kl. 20 ringde vi och undrade om vi kunde få komma in. Vi hade kunnat vara hemma längre, för hon var bekväm där. Jag med. Men den andra stödpersonen som var med påtalade att det ju kan gå fort på slutet eftersom hon är omföderska och vi vill hinna fram i tid. Vilket förstås stämmer. Anledningen till att jag drog mig från att vi skulle åka var dels att det kändes tryggt för den födande men också att jag visste att det skulle bli svårt att uppfylla hennes önskemål om en ostörd födsel när vi kom in. Ju kortare tid vi var där, desto större chans till att få föda så som hon önskade. Särskilt då hon inte följde mallen av hur en aktiv födsel ”ska” se ut.Sammandragningarna kom fortfarande oregelbundet och relativt glest. Hon fick aldrig tre värkar på tio minuter. Som mest var det en var femte minut men ofta var pauserna längre än så. Jag oroade mig dock inte för att det inte gick framåt för det märktes på hur hon lät, andades, rörde sig, hur hon gick allt djupare in i sig själv att det visst gick framåt. Hon sa det också själv och jag litade på hennes omdöme. Men jag visste att på sjukhuset finns tidsbegränsningar och ett behov av att skynda på om man faller utanför standardmallen. Jag visste även att hennes flow kunde komma att störas och att födsel därav kunde komma att försvåras eller förlängas. Men jag vet också att alla i rummet påverkar en födsel och om en av stödpersonerna känner sig otrygg med att vi fortsätter att vara hemma så är det inte heller gynnsamt för förloppet. Så beslutet togs att ringa in och se om det finns plats på det önskade sjukhuset och i så fall haffa den eftersom man inte vet när det skulle bli fullt igen. Om det inte fanns plats skulle vi avvakta lite till. Eftersom jag visste att hon inte mötte kriterierna av en aktiv födsel i och med att hon inte hade regelbundna sammandragningar och inte heller betedde sig på ett sätt som lätt kunde tolkas som någon i aktiv fas så drog jag en vit lögn och sa att värkarna kom tätare än vad de gjorde. Jag tryckte även på att hon haft feber kvällen innan. Det tillsammans med de faktum att hon hållt på hemma i ett dygn gjorde att vi fick komma in. ”Vi får se till att lösa ett rum åt er” sa en uppgiven röst i telefonen. Att vara koordinator på en förlossningsklinik i Stockholm är inte en lätt sak, jag hade nog också låtit uppgiven om jag var hon. Taxifärden var smidig. Chauffören höll sig tyst till allas stora glädje (jag hade inte samma tur när jag tog taxi till förlossningen med min första). Hon hade ögonbindeln på fortfarande. Öronproppar i. I sin bubbla. Fullt fokus. Innan vi satte oss i bilen behövde hon ställa sig på alla fyra för att hantera en sammandragning. Utanför entrén till förlossningen tog hon en till på knä. Tydligt tecken på progress tänkte jag. Vi möttes av en barnmorska som jag arbetat med förr. Tryggt med ett bekant ansikte. Men klockan var 20.30 så hon skulle snart avsluta sitt pass och nattpersonalen skulle ta efter. Den födande hade även vid denna födsel önskemål om så få interventioner som möjligt för hon litade på kroppen och visste att hon lätt kunde bli störd. Jag hade varnat för att en första CTG-kurva när vi kom till förlossningen kunde vara svårt att tacka nej till. Även om man lagligt och teoretiskt sett har rätt att tacka nej till all vård som erbjuds så vet jag att det är vissa saker som förlossningsvården håller hårt i handen och CTG är en av dem. Jag tror det hade skapat för mycket oro hos dem att inte få göra det, vilket skulle påverka processen negativt. Dessutom hade hon haft feber och det kunde finnas ett värde i det av den anledningen. Hon var helt med på det och en kurva kördes. Den såg fin ut. Hon ber om att få ta bort den för den är obekväm och hon vill röra sig fritt. ”Okej men då kommer vi behöva komma in och lyssna på hjärtat var 20e minut”. Okej svarade jag åt hennes vägnar. Hon var djupt inne i sig själv och hade bett om att få prata så lite som möjligt. Hon hade skrivit det i hennes genomtänkta förlossningbrev som alla som kom in i rummet fick läsa. Vaginala undersökningar var också något hon bett om att få undvika om det inte var absolut nödvändigt. Återigen för att inte störa processen och för att inte fokusera på centimetrar eller tid i onödan. En till sak som jag förvarnat att det kunde bli svårt för vårdpersonalen att acceptera men som absolut inte är en nödvändighet under en fysiologisk okomplicerad födsel så jag skulle göra mitt bästa att förmedla det önskemålet. Sinnessjukt egentligen. Att man inte blankt kan tacka nej till att någon rutinmässigt stoppar fingrarna i en om man inte vill det.Och det stämde, det var svårt för dem att acceptera. Hon fick frågan, eller snarare blev hon informerad om att en vaginal undersökning skulle göras. Jag dubbelkollade om det kändes okej. ”Ja, om de lämnar mig i fred sen”. 5 cm öppen. Godkänt av vården. Inget behov av att skynda på i nuläget. Vi fick vara ensamma en kort stund sen, innan de skulle komma in och lyssna på hjärtljuden igen. Där någonstans märkte jag att bubblan började krackelera av allt brus. Hon orkade inte få så många frågor, bli tilltalad hela tiden, förväntas svara, bli ombedd att ta av sin ögonmask för att se barnmorskan i ögonen, bli ombedd att sänka ljudet av vågorna i högtalaren, ändra position för att CTG skulle sitta rätt. Hon behövde lägga all energi på att föda men fick inte utrymme till det. Hon tappade det. Röt till ”gör bara det ni behöver göra och lämna mig i fred!”. ”Vi måste lyssna på hjärtat”Jag påminde om att hon faktiskt inte måste någonting utan har rätt att tacka nej. ”Ja självklart men det är för hennes skull”. ”Men jag vill inte”. Hjärtljuden avlyssnades och var fina. När de gått frågade hon mig om något var fel med barnet. Nej svarade jag, hon verkar må hur bra som helst. ”Då vill jag inte att de lyssnar mer”. ”Okej jag ska försöka förmedla det”.Här kände jag hur min egen oro kom fram. Inte oro för henne eller barnet. Inte alls. Utan för att komma på fel fot med personalen, med mina kollegor. För att de inte skulle acceptera ett nej. Att behöva förklara, vara bestämd men samtidigt respektfull åt alla parter. Jag klarade inte det perfekt känner jag i efterhand. Jag borde stått upp för henne ännu mer. Borde sagt ifrån ännu mer. Borde vaktat hennes space ännu mer. En svårighet med att vara barnmorska och doula samtidigt kände jag var att jag ändå har en viss djupt liggande lojalitet till det system jag själv blivit upplärd i. Till mina kollegor. En vilja att inte försvåra eller ifrågasätta deras arbete. Men nu hade jag doulahatten på och det var den födande jag först och främst var lojal till. Jag gjorde mitt bästa i stunden. Men hade jag gjort om det hade jag tagit det steget längre och vågat vara mer obekväm. Men man lever och man lär. Framförallt känner jag att jag har mycket ”unlearning” att göra. Som förväntat mottogs inte önskemålet med lätthet direkt. Jag förklarade att hon blivit informerad om potentiella risker med att tacka nej och gör nu ett medvetet och informerat val. Jag sa att de kan gärna notera det i journalen. Jag förstår att de behöver ha ryggen fria. Barnmorskan var respektfull och accepterade det, på ett trevligt sätt. Några minuter efter hon lämnat kommer en läkare in på rummet. Jag förstår varför hon är där. Hon försöker prata med den födande som gör allt i sin makt nu för att försöka behålla sin bubbla men den är redan trasig. När läkaren sätter sig mittemot henne och mitt under en värk försöker få hennes uppmärksamhet då brister den helt. Hon får ont nu, skriker att hon inte kan slappna av. Lugnet är borta. Här gör jag nästa misstag. I välvilja försöker jag tala för henne, förklara för läkaren vad vi kommit överens om och att hon inte orkar prata. Då måste hon ryta ifrån igen att vi ska prata någon annanstans, att hon inte kan koncentrera sig. Jag skäms. Jag och den andra stödpersonen pratar i omgångar med läkaren utanför rummet. Hon vill förstå vad den födande vill ha för hjälp av dem. Hon vill kunna säga till om hon behöver någon er hjälp svarar jag, att personalen är där vid framförandet, att de hjälper till om det tillstöter någon komplikation. Jag får förklarat för mig att man _måste_ ha CTG under krystskedet för barnets skull. ”Det är självklart frivilligt men…”Får även förklarat att de behöver kunna kontrollera födselns progress genom att göra fler vaginala undersökningar ”annars vet vi inte om det går framåt och går det inte framåt behöver vi skynda på processen. Vi vet ju inte hur länge hon varit öppen 5 centimeter”. Jag förklarar igen hur dagen sett ut och att jag upplevt ett skifte kl. 19, då upplevde jag att födseln la in en annan växel. Enligt min bedömning gick hon då in i det aktiva skedet. Jag förklarar även att jag tydligt kan se en progress i hur hon låter nu. Jag tror att hon kan föda snart om vi slutar störa henne. Jag försöker samtidigt vara till lags och inte trampa på tårna. Läkaren har önskemål om att de får göra en vaginal undersökning om en timme och att de får göra CTG när hon krystar. Jag säger att jag ska försöka förmedla det. I mitt huvud tänker jag att jag bara vill gå in till henne nu. Jag undrar hur man kan oroa sig för progress nu. Hur man inte kan se det. Hur tankarna kan ligga på att man eventuellt kommer behöver skynda på det. Jag förundras av att vaginala undersökningar verkar anses vara det ultimata sättet att bedöma progress även vid en omföderskas fysiologisk födsel. Av hur man tappat förmågan eller möjligheten att observera nyanser och på så sätt lära sig att bedöma skedet och framförallt våga lita på det man ser och det kvinnan säger och visar. Det förvånansvärda i att man inte inser hur kontraproduktivt det vore att göra en vaginal undersökning på någon som inte vill. Inser vilken inverkan det kan ha på upplevelsen av hela födseln. Vi avslutar och jag går in igen. Några minuter efter att jag kommit in i rummet igen så går hennes vattnet. Jag föreslår till den födande att vi kallar på barnmorska så de kan få lyssna på hjärtljuden. Det var något vi talat om tidigare, att det kan vara klokt att lyssna efter vattnet gått. Personalen kommer in. Vid det här laget har bubblan som sagt brustit redan men jag gör det jag kan för att hon ska hitta tillbaka. Hon sa i efterhand att hon här tappat sina affirmationer, visualiseringen och andningen som hon haft med sig hela tiden. Att alla störningsmoment gjorde att hon kom av sig. Att hon kände sig otrygg och ofokuserad. Det fick henne att tappa fotfästet. Hon skriker till och jag tittar ner. Med sjukhusets nättrosor fortfarande på syns ett huvud som är ute. Fetal ejection reflex skedde trots att flowet rubbats. Av med trosor. Sen kommer kroppen. Kl. 22.55 är hon född. Dryga två timmar efter vi kommit in. Tio minuter efter att jag stått och dividerat om vaginala undersökningar, CTG och progress i korridoren. Jag tar emot bebis, mamman behövde några minuter att blunda och pusta ut innan hon kunde ta emot henne från mig. Hon pustar ut en kort stund. Nu börjar nästa grej som fick det att vrida sig i magen på mig. Inte att personalen gjorde fel eller var otrevliga på något sätt. Tvärtom. Det är inte de det är fel på, de gör det de har lärt sig och följer sitt protokoll. Det är synen på födandet som är skevt enligt mig. Hur ovan man är vid en fysiologisk ostörd födsel att man inte kan lita på den. Att sjukhusets riktlinjer ofta står över den födandets autonomi. Att vården präglas av rädsla för stundande fara även när den inte finns där. Att det i sig i min mening skapar farliga situationer. Strax efter hon fött _behöver_ de få ut moderkakan. Trycka på magen och dra i navelsträngen. Det har gått drygt 20 minuter när detta sker för första gången. Det trycks hårt på magen och man drar i navelsträngen. Hon kvider av smärta. Blöder hon eller varför är det så bråttom undrar jag? Jag vet såklart varför, för det är rutin. Men jag frågar ändå för att försiktigt uppmärksamma det som jag anser vara absurt i situationen. ”Nej hon blöder inte men den måste komma ut inom 5 minuter annars behöver hon få en spruta med Oxytocin”. Hon har alltså tackat nej till om det inte finns en tydlig indiktion att det behövs. Kan hon snälla få en ostörd stund först ber jag. ”Okej, men om fem minuter behöver jag kolla igen”. Jag blir rädd att den fysiska och mentala stress som pågår kommer skapa en akut situation. Att det kommer hämma det kroppsegna oxytocinet och göra att moderkakan inte kan släppa, att hon kommer börja blöda av den anledningen. Jag scannar rummet efter vad som kan bevara oxytocinet från att rymma. Släcker den skarpa lampan som tänts. Tar på ett lakan på hennes nakna kropp så hon inte ska frysa, filt finns tyvärr inte. Ger henne något att dricka. Lägger barnet så vägen till bröstet blir enkel. Flickan börjar direkt ta sig mot bröstet och strax börjar hon suga. Jag pustar ut för jag vet att amningen sannolikt kommer hjälpa moderkakan släppa. Ser mammans blick när hon tittar på sin dotter och där blir jag helt lugn. Jag kan nästan se oxytocinet som en sfär runt henne. Hur den lyser igenom den mest kärleksfulla av blickar. Fem minuter har gått och man trycker och drar igen. Moderkakan har släppt. Knappt någon blödning. Eventuell bristning ska undersökas. Ingenting behöver sys efter denna hands off, snabba födsel. Fint. Precis som den födande förutspått. Vi lämnas nu i fred och kan tala om det som skett. Vi är upprymda av det nya liv som kommit till världen. Jag är enormt imponerade över kvinnans kraft. Men hjärtat är också tungt. Jag är ledsen och besviken att hon behövde bli arg så många gånger på slutet. Att hon rubbades. Att hon behövde övertala, och upprepa sig istället för att få fokusera på att föda.”Jag förstår inte hur kvinnor klarar att föda såhär” sa hon. ”Jag är så lycklig för min första förlossning, att jag fick uppleva att föda ostört på sjukhus”. Hon var nöjd över helheten. Tiden hemma, färden till sjukhus och första timmen där. Men sen rann bägaren över och hon tappade det hon övat så mycket på. Hon blev för störd. Det sörjer jag men försöker fokusera på helheten. Precis som hon. Jag personligen tog med mig många lärdomar från den här födseln. Jag har insett igen att den vanliga svenska förlossningsvården generellt passar en viss typ av födsel. För den komplicerade, sjuka eller svåra födseln är de rigorösa kontrollerna och fyrkantigheten livräddare många gånger. Likaså för de personer som önskar en födsel med hängsle och livrem till hands. Som känner en trygghet i den typen av kontroll som generella rutiner, riktlinjer och interventioner ger. För de där interventioner eller starka läkemedel krävs eller önskas. Där kan denna typ av vård passa. Obs jag raljerar inte nu, jag förstår att för vissa är den typ av födsel en nödvändighet eller ett önskemål och det respekterar jag helt. Den vanliga förlossningsvården passar generellt inte sådana som mig själv, som är friska, bär friska barn i en normal graviditet, som önskar föda ostört och utan onödiga interventioner. Som har tillit till processen, som har tillit till den egna intuitionen. Som inte vill följa en mall baserad på gruppen utan vill utgå från den egna individen. För oss passar inte systemet. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur det hade blivit om jag behövt föda mitt andra barn på sjukhus. Med de önskemål om en ostörd födsel som jag hade. Jag är övertygad om att mitt fokus lätt hade rubbats. Endast tanken på att behöva förflytta mig från hemmet är ju svindlande. Att också få frågor, eventuellt bli ifrågasatt, kontrollerad det hade jag inte fixat tror jag. Trots gedigen förberedelse och alla förutsättningar tror jag inte det. Jag är för känslig, min process var för känslig. Det jag insett efter denna födsel är att systemet så som det är nu inte är något för mig. Vare sig att föda i eller att arbeta i. Det passar inte den barnmorska jag önskar vara. Det finns såklart en viss sorg i den insikten men även en lättnad. Jag har så länge velat kring om jag ska söka jobb på förlossningsavdelning eller inte, så det är skönt på ett sätt att landa i att svaret är nej. Det är inte för mig, inte i detta skede av mitt liv i alla fall, inte så som det ser ut nu. Jag kommer fortsätta jobba på eftervården och fokusera på att bistå födslar i hemmet som barnmorska två eller som doula. Där tror jag också att jag har mest att lära. Det är förövrigt ett starkt tips till er som studerar till barnmorskor eller för er läkare som planerar att arbeta inom obstetriken. Om ni har möjlighet att delta vid en eller flera hemfödslar så snälla ta chansen. För att se en ostörd födsel och allt det kan lära en. Det kommer garanterat gynna er i ert arbete. Once you see you can’t unsee som det heter. Helt ostörda (inklusive efterbörd) födslar kan förstås ske på sjukhus men det är inte vanligt. Framförallt inte för läkarna som ju oftast rycker in när en komplikation tillstöter. Med det i åtanke är det inte konstigt egentligen att de har fokus på potentiella komplikation hela tiden när det är det de får se allra mest av. Många obstetriker har nog i huvud taget aldrig varit med en längre stund vid en fysiologisk okomplicerad födsel. Och även om det går att i vara med på en fysiologisk födsel på sjukhus så skiljer sig en planerad hemfödsel i att den är helt ostörd. Jag räknar alltså förflyttning till sjukhus som ett störningsmoment. Att få se en fullständigt ostörd födsel är något som jag önskar att alla som jobbar eller vill jobba med födande hade kunnat vara med om. Att få stå bredvid en erfaren och trygg hembarnmorska när hon bistår en födsel i hemmet är bland det mest lärorika jag gjort. Allt kan och bör förändras så vem vet vad jag känner under tidens gång men just nu känns det här som vägen fram. Samtidigt är vi många som kämpar på för en förändring i systemet. Små steg ska leda oss fram.
