Jag sitter just nu i ett nedsläckt föderum på BB Stockholm. För snart ett dygn sedan kom jag hem till paret jag skulle doula. Några timmar efter kom hennes två ansvariga barnmorskor. Två veteraner i hemfödsel-gamet som jag ser upp till. Det var alltså en planerad hemfödsel som konverterades till sjukhus. Skälet var, att hon som föder behövde med smärtlindring. Det är hennes första barn och just behovet av mer smärtlindring är ett av de vanligaste skälen till förflyttning från planerade hemfödslar till sjukhus, särskilt när det gäller förstföderskor. Att förflytta hemifrån till sjukhus är verkligen inget nederlag. Tanken är inte att vara hemma till varje pris och det bör inte finnas någon prestige i det hela. Man är hemma så länge man vill och det känns som det tryggaste/säkraste platsen. När det inte känns så längre är det läge att ändra vårdnivån. Visst är det trist när det inte blir som man önskat men jag tycker samtidigt förflyttning och anpassad vårdnivå är ett bevis på ett fungerande system. I hemmet när allt man behöver finns där, till sjukhus när man behöver det sjukhuset erbjuder. Det är ju det fina, att man kan omvärdera och tänka om. Nu vilar hela familjen äntligen och laddar ny kraft inför finalen. Förhoppningvis får vi träffa bebis om inte alltför länge.
