I denna snabba tid när en nyhet sällan lever längre än någon dag så kommer denna text på tok för sent. Jag skrev den i helgen och hade initialt velat att den publicerats i ett större forum än detta men nu blev det inte så utan den får leva här på gamla goa bloggen istället. För jag tycker det är viktigt att den får leva någonstans. För att minska förekomsten av farliga myter som frodas och skadar. Den 23 november publicerades en artikel i DN som lyfte sjuksköterskan Zainab Jones och hennes engagemang som lett till en ändring av riktlinjer för hur man använder bedövningsplåster på barn. Det finns nämligen en djupt rotad och felaktig uppfattning bland förvånansvärt många som arbetar inom vården: den att svarta har tjockare och/eller mer svårgenomtränglig hud än vita. Trots att man inte sett några skillnader i tillslagstid när man studerat användningen av EMLA bedövningsplåster på olika hudtyper (Riendeau, et al. 1999), ledde den uppfattningen till att vissa kliniker hade riktlinjen att ”mörka” barn ordinerades bedövningsplåster längre inför nålstick än vita barn. Detta utifrån resonemanget att man behöver ta i mer för att kunna sticka den mer svårgenomträngliga huden.Hanne Kjöller, sjuksköterska och skribent för DN, valde att kommentera artikeln på Twitter: ”Jag har ingen erfarenhet av plåster. Däremot av att sticka personer av alla hudfärger. Och det är definitivt skillnad. Svart hud är svårare att komma igenom.” Jag känner ett behov av att bemöta kommentaren då den basuneras ut på en stor plattform av en person som bör vara medicinskt kunnig. För att den göder en seglivad myt som kan ha allvarliga konsekvenser. Jag som själv är sjuksköterska i grunden och numera barnmorska har också stuckit många personer med olika hudfärger. Jag delar inte Kjöllers upplevelse. Jag har aldrig upplevt att hudfärg har påverkat hur svårt det varit att sticka någon. Även om jag hade gjort det hade jag förhoppningsvis inte använt min enskilda erfarenhet som bevismaterial mot både andra kollegors motsatta erfarenhet och den stora mängd vetenskapliga studier som pekar på motsatsen. Om jag presenterades med välgrundade motargument hade jag sannolikt antagit att min erfarenhet grundade sig i att jag helt enkelt inte var särskilt skicklig på att sticka. Hade jag ödmjukt funderat ännu närmare på vad min övertygelse berodde på kanske jag hade kunnat härleda den till en mer eller mindre undermedvetet generaliserande syn på svarta människor. Som lite mer robusta, mer tåliga och bokstavligt talat mer hårdhudade. Den uppfattningen är inte unik utan går hand i hand med myter som att svarta människor har mindre känsliga nervändar, har blod som koagulerar lättare och är mer smärttåliga än vita människor. I en amerikans studie (Hoffman et al. 2016) svarade 40 procent av läkarestudenter att de trodde på någon av dessa myter. Inga liknande svenska studier har gjorts, vad jag vet, men jag vore inte det minsta förvånad om liknande missuppfattningar var utbredda även här. I Sverige har vi sett exempel på hur allvarliga sjukdomstillstånd avfärdats som ”kulturella svimningar” (DN 15 mars 2021). Vi vet att utlandsfödda, särskilt de födda söder om Sahara, löper betydligt större risk för mödradöd än de födda i Europa och att det inte kan förklaras med enbart obstetriska och socioekonomiska faktorer utan på vårdens kvalitet (Esscher, 2014). Personliga föreställningar som kanske kan verka oskyldiga för dem de inte berör kan alltså ha allvarliga konsekvenser i form av undermålig och felaktig behandling av svarta personer. När Kjöller fått kritik för sin kommentar har hon hänvisat till en artikel i Läkartidningen av Maria Bradley och Amna Elyas. I den står dock ingenting som styrker hennes påstående. För att citera författarna själva när jag bad dem om en kommentar: ”Vår artikel i Läkartidningen beskriver bara hur vissa hudsjukdomar ter sig i melaninrik hud och möjliga förklaringar till det”.Att våga vara ödmjuk inför sina egna brister, kunna ta konstruktiv kritik och ha en ambition att utvecklas är några av de viktigaste egenskaperna vårdpersonal kan ha. Ingen av oss är felfria, alla bär vi på fördomar och stereotypa föreställningar. Det kan vara svårt att lyfta dem till ytan och jobba med dem men vi måste om vi inte ska vara en fara för dem vi är där för att vårda.
