Jag fortsätter läsa Rachel Reeds bok Childbirth as a rite of passage. En bok som väcker många tankar hos mig. Tycker den är otroligt bra på att nyansera och visa vad det verkligen innebär att sätta den man bistår först. Vad det är att vara en sann MID-WIFE (med kvinnan). En återkommande grej hon tar upp är att personalen I mödra- och förlossningsvården (kan förstås appliceras på annan vård med) måste sluta ta ett emotionellt ansvar för de beslut gravida/födande tar. Alltså, att vårat sanna uppdrag är att framföra saklig och evidensbaserad information om för och nackdelar inför ett beslut. När vi vet att personen tagit till sig informationen samt hört vad vi som vårdpersonal rekommenderar så är det helt och hållet dennes ansvar att fatta ett beslut utifrån de valmöjligheter som finns. Efter beslutet tagits bör vi fortsätta ge bästa möjliga vård utifrån de förutsättningar som finns, oavsett om valet är i linje med våra egna rekommendationer eller inte. Reed menar att i dagsläget är det snarare så att många upplever att de dels inte får all tillgänglig information, att den inte alltid är grundad på evidens eller uppdaterad kunskap och inte sällan grumlas av vårdgivarens personliga åsikter. Att mer eller mindre subtil skrämsel och hot används för att övertala fram ett ”samtycke”. Att vårdgivarens eller institutionens egna åsikter helt enkelt väger tyngst. Så pass tungt att ett beslut som anses vara fel, eller för riskfyllt, inte accepteras. Eller accepteras men inte utan att skuldbeläggas. Vårdpersonalen motiverar sedan detta med att de önskar göra det som är säkrast för den gravida och barnet. Alternativt kastar upp händerna och undrar vad de ens behövs för om de inte får fatta beslut utifrån sin expertis. Det Reed menar att man missar är att det är den gravida/födande som är experten på sin kropp, sin historia, sin upplevelse. Experten på vad som är viktigt för just henne och vilka risker som är rimliga för just henne att ta. Reed har genomgående många utläggningar om detta i boken, det vävs in i ett berättande om födandets historia och hur vi ser på födande idag. Jag rekommenderar alla som är intresserade att läsa den i sin helhet (finns även som ljudbok). Oavsett om du håller med eller inte, det som är spännande är just att man får reflektera. Mycket i boken är för mig tankeväckande och kräver flera vändor av reflektion. Jag tar mig därför igenom boken långsamt. Jag behöver stanna upp och rannsaka mig själv, mina egna agendor, mitt tillvägagångssätt, min syn på födande. Det är svårt men nyttigt. Resonemanget ovan är ett jag har tänkt mycket på. Jag har numera målet att möta alla jag vårdar på detta sätt men det är absolut inte en moralisk lätt sak att ”låta” någon fatta ett beslut som man anser vara det sämre valet för denna och eventuellt för dennes ofödda barn. Jag har absolut varit skyldig till att tro på min egna auktoritet och förminska intuitionen av den jag vårdar. Särskilt svårt är det förstås när man inte jobbar för sig själv utan för en institution som har starka åsikter om vad som är rätt eller fel beslut. Att gå emot det är att ta risker för sig själv, sitt arbete och synen på en som en kompetent medarbetare. Som vårdgivare ska vi värna om autonomin hos de vi vårdar. Det är något man talar väldigt mycket om på sjuksköterskeutbildningen. Det talas mycket om för det är inte helt lätt att göra i en kultur där medicinen som konstform anses vara räddningen och vårdgivaren är experten på denna konstform. Det verkar vara särskilt svårt när det gäller gamla människor och personer med barn i magen. Det blir lätt ett moraliskt dilemma när man vårdar en gravid och ett ofött barn samtidigt. Även om man vet att autonomin finns oavsett om man växer liv i sig eller ej så kan det bli särskilt svårt att inte bli emotionellt investerad i den gravidas beslut. Vid en födsel påverkar sannolikt också att den som föder befinner sig i en annan dimension, påverkad av det intensiva arbete det är att föda, då kan önskemål tyvärr lätt viftas bort som irrationella. Samt att det finns en syn att experten på födandet är de som jobbar med det och de bör ta det slutgiltiga beslutet.Frågor jag nu ställer mig och vrider och vänder på är: Vårdtagaren ska få vara delaktig och ska ge sitt samtycke när det är möjligt (vilket det oftast är) men finns det en gräns? Var går i så fall den gränsen? Vem bestämmer den? Hur påverkar mina egna åsikter när jag lägger fram alternativ inför ett beslut? Accepterar jag svaret oavsett vad det är? Hur mycket får man försöka övertala/motivera? Bör man vara alls emotionellt investerad i valet som den man vårdar gör? Vem är experten?Jag börjar landa i mina svar på dessa frågor men ska vrida på det lite till. Jag vill gärna höra vad ni tänker. Har du blivit övertalad till ett beslut du inte ville ta av någon i vården? Eller har du övertalat/tvingat någon du vårdat att ta ett beslut de inte velat ta? Hur tänker du kring det idag?
