En grej jag lärt mig under tiden med småbarn är hur allt går i perioder. När man har flyt och allt känns som det rullar på så försöker jag njuta av det för sen kommer sannolikt en tuffare period som lätt kan kännas som ett bakslag. Det sköna är att jag tycker de tuffa perioderna kommer allt mer sällan. De kan på ett sätt vara tuffare eftersom barnet blir äldre och problemen mer komplicerade. På ett annat sätt är det lättare för man lär känna sitt barn mer och mer, man är tryggare som förälder och barnet får allt bättre redskap för att kommunicera sina känslor. Just nu har vi en tuff period med L. Det påminner mig om när han nyss fyllt två, då jag tyckte han blev helt personlighetsförändrad. Det var utbrott var och varannan dag och minsta lilla snedsteg kunde leda till hysteri. Ni som har barn vet ju, man kan råka skära upp en korv åt "fel" håll och barnet får ett utbrott motsvarande om man själv hade blivit bedragen av sin bästa vän i tio års tid. Ah ni fattar. Det är inte lätt att vara nyss fyllda två när världen blir större hela tiden och känslolivet likaså utan att man har redskapen än att navigera i det. Det måste vara rätt läskigt och överväldigande. Det är inte lätt att stå bredvid som förälder alla gånger heller. Min strategi som jag försökt ha är att vara ett lugnt ankare i stormen. Att när utbrotten sker påminna mig själv om att det är mitt barns sätt att få utlopp för sina känslor, att han behöver det. Jag behöver inte alltid stoppa och avleda utan ibland kan jag bara låta det ske utan att själv gå in i hans känslor. Det har varit väldigt viktigt för mig, att inte gå in i de där känslorna som är på högvarv utan jag försöker vara den trygga lugna punkten bredvid. Som finns där nära när han är redo. Den som inte är rädd för känslorna eller blir upprörd själv. Jag lyckas ofta men absolut inte alltid. Mer sällan under den här senaste tuffa perioden. För nu är vi där igen där jag ser en förändring i personligheten. Utbrotten kommer tätt igen och humöret är väldigt svajigt. Ibland känns det som att gå på ett minfält. Min strategi att vara ett lugnt ankare i stormen funkar inte lika bra för det händer att han slåss och det kan jag inte acceptera. Jag har inte hittat ett optimalt sätt att hantera det. Jag har inte heller hittat ett optimalt sätt att hantera mina känslor, jag har svårt att inte slukas med nu. Det blir särskilt svårt när jag är trött eller stressad. Det är skönt att jag har Amat då, jag tycker vi är bra på att låta den som orkar mest göra mest. Det varierar vem det är såklart, ibland har jag hur mycket tålamod som helst ibland har jag inget alls. Men! Så skönt att veta att this too shall pass. Jag är övertygad om att hans värld håller på att vidgas ännu mer nu lagom till hans treårsdag om en månad och han behöver vår hjälp att navigera i det.
