Asabea Britton
Asabea är barnmorskan som tagit Instagram med storm! Genom sina folkbildande stories berättar hon allt du inte visste att du behövde veta om kvinnokroppen. Hon reder ut allt från bristningar till kejsarfödsel och lyfter ständigt viktiga frågor. I bloggen svarar hon varje vecka på läsarnas frågor och du får följa med i hennes vardag – från jobbet som barnmorska till fritiden med familj och vänner.
Annons

Tankar om jämställt föräldraskap

Jämställt föräldraskap. Vad innebär det för mig och är det viktigt. Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Kanske för att jag känner att jag i min egen relation har landat i vad jag skulle säga är just det, jämställt.

Annons

Men det har tagit lite tid och gått upp och ner.

Annons

Jämställdhet innebär inte för mig att man delar prick lika på allting. Det är ju en omöjlighet när man har små barn, lever i en hetrorelation och man som jag önskar att helamma den första tiden. Amningen är då enbart min del och det är en del som också tar mycket tid och energi de första månaderna i barnets liv. Men jag tycker inte nödvändigt det hämmar möjligheten till jämställdheten. Jag vet att vissa inte håller med om det utan anser att det nästan är ett krav att dela på matning för att man ska kunna vara jämställda. För mig handlar det snarare om att båda anstränger sig lika mycket för att underlätta för den andre i vardagen kring föräldraskapet.

Bara för att den ena parten inte ammar innebär det inte att partnern har en otroligt stor roll i att underlätta amningen och annat runtomkring. Stöd är så viktigt. Jag är hundra på att min amningsresa sett annorlunda ut, varit svårare och troligen inte lika lång utan min killes stöd. Att han har försvarat mina val, underlättat för mig att kunna amma var och när jag vill och tagit merparten av hushållsarbetet när jag ammat som mest har varit så hjälpsamt.

Sen tycker jag det varit betydligt lättare att ha ett jämställt föräldraskap nu när vi är två barn på två föräldrar än när vi var en på två. Jag undrar hur det är med tre eller fler på två? För nu faller det sig naturligt att vi oftast har hand om ett barn var även om jag oftare har båda barnen själv i och med att jag är föräldraledig och det är en begränsad tid man får ha barnen på förskola då.

Annons

När min äldsta son var bebis så hade han ett väldigt stort behov av min närhet och jag hade ett nästan lika stort behov av hans. Han var även en stormasten, NBB (nothing but Boob) gällde så att säga. Jag gav honom allt mitt fokus och hela mig för han behövde det, och jag behövde det. Det tog emot att lämna ifrån mig honom även till hans pappa ibland, en rå beskyddarinstinkt som inte alltid var helt sund men ändå logisk tog över. Jag hade svårare att släppa kontrollen och överlåta ansvar som ny mamma jämfört med nu. Allt var så nytt och jag hade fått en känslig lite pojke dessutom.

Nu är det två som behöver mig på olika sätt och jag har från starten tvingats lämna över ansvar till min kille för att kunna ge en del av mig själv till var och en. Det har varit väldigt nyttigt för mig. Även för mina barns relation till deras pappa, och hans relation till dem. Min kille tar fortfarande ansvar för lite mer i hemmet, han lämnar alltid på förskolan och står för merparten av matlagning, disk och tvätt. Det går ändå rätt jämt ut eftersom jag fortfarande helammar och behöver lägga mycket tid och energi på det. Jag skulle säga att det numera landar på TYP 50/50 och det känns väldigt nice. Inte att jag går och tänker på det jämt att det ska vara så lika som möjligt men det faller sig ganska naturligt att vi försöker ge tid och hjälp till den andre och att båda tar emot det också. Så skönt tbh.

Jag kände där ett tag att jag tog så himla mycket ansvar för familjen men på grund av mitt kontrollbehov hade jag ingen förmåga att göra nåt åt det. Der blev i längden ganska dränerande och inte kul för någon part. Samtidigt som jag kände att jag behövde det just då. Behövde gå all in i min nya stora roll.

Annons

Aja jag babblar. Vet inte vad jag vill säga med det här. Jo men jag är väl nyfiken på hur andra tänker, vad innebär jämställt föräldraskap för er, är det viktigt och i så fall hur gör ni för att (försöka) åstadkomma det?

Annons

4 kommentarer till “Tankar om jämställt föräldraskap”

  1. Nastasja skriver: 17 januari, 2021

    Så intressant och bra läsning! Vi väntar vårt första barn och jag relaterar så till det du skriver om kontrollbehovet. Jag kan se mig själv hamna där, att liksom behöva lämna över ansvar istället för att lita 100% på att det blir lika bra när min kille gör något. Tror absolut att min kille kommer ta mer av hushållssysslorna men han kan också slappna av mer i att skita i saker så tror att vi kommer ha många diskussioner kring vad som är måsten och vad som är okej att skita i tills vi kommer in i en rutin. Haha, ännu svårare att inte babbla när man inte ens har bebisen här än! Tack för allt du delar med dig av.


  2. Linnea skriver: 17 januari, 2021

    Det är jätteviktigt för mig! Men det betyder, som du skriver, inte att dela lika på allt. Jag har helammat ett barn (som också behövde mycket närhet, ville inte ligga själv osv) och helammar nu ett till barn (som är likadant).

    För mig är det viktigt att min partner möjliggör amning, tex genom att ta större ansvar för hus och hem samt nu ta större ansvar för stora barnet när lilla behöver mer av min tid.

    Att ge flaska för att kunna dela lika kan väl anses som jämställt om alla är med på det, men ska man ge flaska för pappans skull, för att han ska kunna mata, så är det ju varken rätt mot barnet eller mamman om det finns förutsättningar och vilja att amma. Sedan kan man förstås ge bröstmjölk i flaska också men det kräver ju en hel del av mamman ändå.

    Att möjliggöra för varandra och försöka se till så att ”arbetet” går någorlunda jämnt upp även om det innebär olika saker är det jag strävar efter. Och då menar jag inte att mannen ska byta däck och klippa gräset liksom utan ansvar för hem och barn.

    Det svåraste tycker jag är att få det osynliga arbetet jämställt. Jag upplever att jag har projektledarrollen med allt tankearbete, som att hålla koll på att barnen har kläder och skor i rätt storlek och för rätt säsong, att det finns nytt på lager, sortera ur, se till att det finns på fsk, se till att det finns tandkräm, duschkräm, mediciner osv till barnen, ha kontakt med bvc, förskola, försäkringsbolag, packa ryggsäck och skötväska, göra research inför köp som bilbarnstol osv osv…

    Det handlar ju inte bara om det praktiska, och mitt mål är att inte behöva vara den som håller koll och delegerar de praktiska momenten. Önskar att vi kunde vara lite jämställda där. Men det är ju svårt att lära någon att ta ansvar, och det är ju barnen som får lida om jag låter bli att göra det för att han ska ”lära sig”.

    Men vi pratar om det, och det går väl någotsånär i rätt riktning i alla fall.


  3. Lovisa skriver: 17 januari, 2021

    Tack för ett riktigt spännande inlägg! Vi väntar vårt första barn och har samma tankar som föregående kommentarer – planen är att jag helammar och det kommer att kräva att min partner tar en större roll i hushållningen. Men jag känner så väl igen mig i rollen som ”designated-projektledare” i vårt förhållande (nått jag, och vi, redan jobbar mycket med), men kan oroa mig för att jag inte kommer kunna släppa taget och tänka på mitt eget välbefinnande när babyn väl är ute.

    Det känns som att det är mer vanligt för kvinnor att naturligt ta på sig den rollen i ett (hetro)förhållande, varför blir det så? Att mannen instinktivt tänker utifrån sitt eget perspektiv primärt, och att kvinnan instinktivt tänker utifrån gruppens bästa först och främst, och sitt eget välmående sekundärt? Är det genetiskt kodat eller inlärt beteende, tror ni?


  4. Mathilda skriver: 18 januari, 2021

    Jag och min man har sedan vi började diskutera barn, pratat om att vi ville dela lika på föräldraledigheten. Det kan man ju göra på olika sätt, men efter att ha läst på i ämnet kom vi fram till att vi ville vara med vårt barn lika mycket i början och igenom allt istället för att dela upp de i två block. Särskilt bra känns det nu i coronatider. Så för oss blev det att vi var hemma tillsammans de första månaderna och nu delar vi 50/50 och jobbar varannan dag och det fungerar så bra för oss!

    Jag ammar men har sedan början inte varit förtjust i nattamningen så då får bebisen flaskan. De dagarna jag jobbar gör jag det hemifrån och pumpar. Jag har haft turen att få ut så att det räcker hela dagen, men annars hade han fått lite ersättning. När jag ammar sköter min man hushållet och den som har varit hemma med bebisen lagar oftast mat så den andra får gosa med bebisen efter jobbet.

    Det som är bra om jag jämför med en del föräldrar omkring mig är att det känns som min man har väldigt mycket mer koll än andra pappor och är mer engagerad. Han har tex varit lika ofta på BVC och har mer förståelse varför inget blir gjort när man är hemma själv en hel dag med en bebis, vilket jag kände innan att han inte riktigt gjorde även om han försökte.

    Tycker nästan att vårt upplägg har gjort vår relation mer jämställd än den var tidigare, vilket är häftigt!


Dela på:
Laddar
https://asabeabritton.motherhood.se/forlossning/att-vilja-foda-hemma-del-3-upplevelser-av-att-foda-i-hemmet/