Jämställt föräldraskap. Vad innebär det för mig och är det viktigt. Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Kanske för att jag känner att jag i min egen relation har landat i vad jag skulle säga är just det, jämställt. Men det har tagit lite tid och gått upp och ner. Jämställdhet innebär inte för mig att man delar prick lika på allting. Det är ju en omöjlighet när man har små barn, lever i en hetrorelation och man som jag önskar att helamma den första tiden. Amningen är då enbart min del och det är en del som också tar mycket tid och energi de första månaderna i barnets liv. Men jag tycker inte nödvändigt det hämmar möjligheten till jämställdheten. Jag vet att vissa inte håller med om det utan anser att det nästan är ett krav att dela på matning för att man ska kunna vara jämställda. För mig handlar det snarare om att båda anstränger sig lika mycket för att underlätta för den andre i vardagen kring föräldraskapet. Bara för att den ena parten inte ammar innebär det inte att partnern har en otroligt stor roll i att underlätta amningen och annat runtomkring. Stöd är så viktigt. Jag är hundra på att min amningsresa sett annorlunda ut, varit svårare och troligen inte lika lång utan min killes stöd. Att han har försvarat mina val, underlättat för mig att kunna amma var och när jag vill och tagit merparten av hushållsarbetet när jag ammat som mest har varit så hjälpsamt. Sen tycker jag det varit betydligt lättare att ha ett jämställt föräldraskap nu när vi är två barn på två föräldrar än när vi var en på två. Jag undrar hur det är med tre eller fler på två? För nu faller det sig naturligt att vi oftast har hand om ett barn var även om jag oftare har båda barnen själv i och med att jag är föräldraledig och det är en begränsad tid man får ha barnen på förskola då. När min äldsta son var bebis så hade han ett väldigt stort behov av min närhet och jag hade ett nästan lika stort behov av hans. Han var även en stormasten, NBB (nothing but Boob) gällde så att säga. Jag gav honom allt mitt fokus och hela mig för han behövde det, och jag behövde det. Det tog emot att lämna ifrån mig honom även till hans pappa ibland, en rå beskyddarinstinkt som inte alltid var helt sund men ändå logisk tog över. Jag hade svårare att släppa kontrollen och överlåta ansvar som ny mamma jämfört med nu. Allt var så nytt och jag hade fått en känslig lite pojke dessutom. Nu är det två som behöver mig på olika sätt och jag har från starten tvingats lämna över ansvar till min kille för att kunna ge en del av mig själv till var och en. Det har varit väldigt nyttigt för mig. Även för mina barns relation till deras pappa, och hans relation till dem. Min kille tar fortfarande ansvar för lite mer i hemmet, han lämnar alltid på förskolan och står för merparten av matlagning, disk och tvätt. Det går ändå rätt jämt ut eftersom jag fortfarande helammar och behöver lägga mycket tid och energi på det. Jag skulle säga att det numera landar på TYP 50/50 och det känns väldigt nice. Inte att jag går och tänker på det jämt att det ska vara så lika som möjligt men det faller sig ganska naturligt att vi försöker ge tid och hjälp till den andre och att båda tar emot det också. Så skönt tbh. Jag kände där ett tag att jag tog så himla mycket ansvar för familjen men på grund av mitt kontrollbehov hade jag ingen förmåga att göra nåt åt det. Der blev i längden ganska dränerande och inte kul för någon part. Samtidigt som jag kände att jag behövde det just då. Behövde gå all in i min nya stora roll. Aja jag babblar. Vet inte vad jag vill säga med det här. Jo men jag är väl nyfiken på hur andra tänker, vad innebär jämställt föräldraskap för er, är det viktigt och i så fall hur gör ni för att (försöka) åstadkomma det?