Jag längtade inte direkt efter barn. Faktum är att på en av våra första dejter sa jag till min kille att jag troligen inte ville ha barn alls. Jag var 23 år då och resonerade som så att det redan finns så många människor i världen och att det vore själviskt av mig att tillsätta fler personer bara för att tillfredsställa nåt behov av att föröka sig. När jag tänker på det nu känns det ganska självgott och naivt men det kom från en bra plats antar jag. Men tiden gick och jag blev kär. Med kärleken kom också en barnlängtan, eller en längtan efter att skapa ett ännu starkare band med mannen jag lever med. Jag påverkades nog också av mina systrar när deras familjer utökades, jag längtade efter att se våra barn leka tillsammans. Så vi bestämde oss för att försöka. Och det gick. Jag kan också såhär i efterhand se att jag nog längtade mer efter att få uppleva en graviditet och födseln än att faktiskt ha barn. Det var så svårt för mig att föreställa mig och ärligt talat tyckte jag inte det verkade SÅ kul. Jag älskade verkligen att vara gravid och även att föda barn. Ut kom min äldsta son och jag kände starkt för honom och kände att jag ville skydda honom men det pirrade inte i mig, det var inte det där som vissa beskriver som att man svävar på moln och nu känner sig komplett. Nej vi trivdes ihop och jag ville vara nära honom och han mig. Jag var nöjd så och litade på att de starka känslorna skulle komma. Jag visste att det kunde ta tid. Den vetskapen hjälpte mig även när det kom mörka tankar under den första veckan av baby blues och ett väldigt svårttröstat barn, när jag kände att jag ångrade hela grejen. Alla känslor är okej när man precis fått sitt första barn och hela ens värld blir nåt annat tänkte jag. Han blir 2.5 år nu i november men det känns som att han har varit med mig i en livstid. Det har han ju på ett sätt. Jag känner hur han funnits i mig föralltid. Kärleken, den där storslagna och pirrande den har infunnit sig, med råge. Han har lärt mig att ha tålamod, nåt jag inte har haft så mycket av i livet. Han har gjort mig mer ödmjuk och snäll. Mer barnkär även gentemot andras barn. Han har gjort mig mjukare. Han har visat mig vilken typ av förälder jag vill vara. Med hans stora behov av närhet, hans höga skrik som han dundrade fram så fort han behövde mer av mig den första tiden ledde mig in på ett nära föräldraskap som jag idag omfamnar även med min minsta som kräver lite mindre av mig. Jag skulle säga att det tog uppemot ett år innan de där riktigt sprudlande känslorna infann sig för mig, innan dess var det mer än grundläggande kärlek och vilja att skydda och vara nära. Men i takt med att vi lärde känna varann mer så växte känslorna. Nu har han hela mitt hjärta och lite till. Min andra graviditet var helt oplanerad men så väldigt välkommen. Jag längtade mer efter själva barnet andra gången för jag förstod vidden av vad jag skulle få. Låt mig berätta mer om min minsta i nästa inlägg. På vårt landställe någon vecka innan min första kom.
