Vi hade varit i Ghana i två-tre veckor ungefär när jag började känna mig ovanligt trött och yr. Någonting var bekant med den här känslan, men det kunde väl inte vara det. Eller. Jag förstod nog ganska snabbt att det var en tidig graviditet som skapade yrsel och trötthet men jag vågade inte riktigt tro det, ifall att jag skulle bli besviken. För även fast det inte alls var planerat den här gången så kände jag direkt att det var nåt jag ville när jag anade vad som hänt. Jag berättade inte om mina misstankar för nån utan bestämde mig för att vänta och se om mensen kom, gjorde den inte det skulle jag ta ett gravtest. När min annars rätt så punktliga mens inte visade några tecken på att dyka upp tre dagar efter den var beräknad så bad jag min kusin som vi bodde hos att köpa en gravtest åt mig. Jag tog testet morgonen efter för att få morgonurinet. Medans jag väntade skrev jag till min äldsta syster. Jag vågade knappt kolla för jag kände alltmer hur besviken jag skulle bli om det inte var som jag trodde. Men med min syster i telefonen så vågade jag och när jag vände på stickan såg jag två tydliga streck. Min hand flög automatisk mot min mun när jag släppte fram ett litet skrik. Jag var gravid med mitt andra barn. På nedervåningen var min 1.5 åring, min syster och min kille som inte hade nån aning. Även min andra graviditet var enkel bortsett från början när jag var väldigt trött och ganska nedstämd. Det var dessutom mycket jobbigare att vara gravid och samtidigt ha hand om ett litet barn såklart. Det gick i alla fall fort för jag hann aldrig riktigt stanna upp. Min andra son föddes i vårt badkar under omständigheter som jag bara drömt om innan. Han är helt olik sin bror både till utseende och till sättet. Han ser ut som mig men har än så länge sin pappas lugna temperament. Hans skrik är sällsynt och litet. Han är nöjd för det mesta och är han inte det så är det lätt att förstå varför. Han ammar mycket mer sällan än hans storebror, det är en stor skillnad för mig då jag i princip ammade mig igenom de sex första månaderna av min äldstas liv. Han gillar att vara i sjalen men trivs lika bra i vagnen. Han kan va i sin pappas famn, eller min. Han är nöjd vilket som. En helt ny värld för mig som bara haft en bebis som alltid valt mig och min närhet i sjalen. Jag tror min första öppnade upp mitt hjärta och att det därför är lättare för mig att känna den där sprudlande kärleken för min minsta redan nu. Jag anar vad som komma skall. Han är drygt två månader och jag är så nyfiken på vem han ska bli. Kommer hans lugna sätt fortsätta eller kommer det en vändning snart. Kommer han likna sin bror alls eller blir de varandras motvikt. Vad kommer han lära mig. Jag vet i alla fall vad han givit mig hittills. Han har fulländat mig på ett sätt, hjälpt mig hitta min plats. Låt mig skriva mer om hur jag upplever tvåbarnslivet i ett annat inlägg.
