Så olika två barn kan vara. Det är ju inte konstigt egentligen, varför skulle bebisar vara lika varann bara för de är bebisar. Det känns ibland som vi tror att alla bebisar ska följa samma mall, det märks ju när man jämför barn på olika sätt. När man förvånas över storlek, att en ligger högt på viktkurvan och en annan lågt, att en börjar prata tidigt och gå sent och att det är tvärtom för en annan. Klart det är så, ingen människa är ju den andra helt lik vare sig det är ett barn eller en vuxen. Ändå så är det svårt att föreställa sig nåt annat än det man är van vid när man väntar sitt andra barn tyckte jag. Min äldsta son har sedan dag ett krävt min maximalt av närhet, som alla barn så behöver han det, men vissa barn kanske behöver det ännu lite mer, en sån var och är han till stor del fortfarande. De första månaderna kunde jag inte lägga ner honom utan att han skrek, inte mer än några minuter. När han skrek skrek han högre än jag hört nåt barn skrika, på kvällarna de första veckorna var han ofta otröstlig vad vi än gjorde. Han ammade ofta, minimum en gång i timmen dygnet runt men ofta mer, han somnade alltid med bröstet i mun och var väldigt lättväckt, försökte jag smyga bort bröstet vaknade han oftast. Han tog aldrig napp eller flaska trots många försök. Pappa dög ofta inte utan det var jag och och mina bröst som gällde. Vagnen försökte vi med i några veckor, även att han skulle sova i babynest i sängen. Som jag skrivit om flera gånger tidigare så var det nåt av det mest befriande jag varit med om när jag förlikade mig med hans behov av närhet och bara gav honom det, skippade vagnen och samsov. Det underlättade så mycket för oss båda. Hur som helst, det jag försöker måla upp är att han var och är ett barn som kräver mycket av mig. Det älskar jag honom för, även fast det givetvis är tufft ibland. Han har lärt mig så mycket. Så mycket om mig själv och min kapacitet, om mina brister och mina styrkor. Han har lärt mig vad kärlek och tålamod är och det är jag så tacksam för. Han har gjort mig till en mer ödmjuk person och mamma. Det tar jag med mig nu när jag har fått en son som (hittills) verkar tycka det är rätt skönt att sova själv, som till och med somnat av sig själv några gånger, som tar napp och flaska på första försöket, som är överlag rätt lugn och harmonisk. Det är nåt helt annat, inte bättre eller sämre direkt, lättare absolut, men mest bara nåt annat. Jag är glad för båda erfarenheter och att de kom i den ordning de kom. Det ska bli så spännande att se hur min minsta fortsätter att utvecklas som person.
