Jag bad de som följer mig på Instagram som har erfarenhet av ofrivillig barnlöshet att dela med sig av sina tankar och känslor kring det. Jag fick många svar, lite för många att dela alla i en story så jag tänker att jag delar de längre svaren här för de som vill läsa. Jag numrerar dem så de blir lättare att hitta då jag kommer dela inledningen av vissa i story och sen hänvisa hit om man vill läsa hela. Tack till alla som delat med sig så generöst. Jag tycker det är så fint att dela sådana här erfarenheter då jag är övertygad om att det kan ge lärdomar till oss som inte har erfarenheten och en känsla av gemenskap till de som har den. --- 1 Efter 2,5 års längtan fick vi vår son via IVF. Jag minns sorgen och rädslan rent intellektuellt, men han har suddat bort den fysiska smärtan. Jag minns att det värsta var just rädslan. Rädslan för att ha ett tyst, rent och tomt hem. Jag kan ibland skratta högt när jag hör hans små fötter springa omkring med en dragleksak skramlandes efter sig, tänk att det fick bli så fint? Nu funderar vi och småförsöker få ett syskon och jag är återigen livrädd. Inte för att det inte ska gå - även om det såklart kan bli så - utan för hur jag ska må under tiden. Jag vill ALDRIG mer må som jag gjorde då och kan inte slukas upp av att försöka, samtidigt som jag tror att det till sist gick för att jag gjorde allt för att det skulle gå. Och det orkar jag inte igen. Den största tryggheten är ändå att vad som än händer är jag redan någons mamma, och det är allt jag önskat mig ❤️ 2 Psykosocial utredning, blodprov, medicin, kö, samtal, sprutor, inseminationer och slutligen IVF. Väntade i nästan tre år på vår son, väntan var eländig och tanken på att få barn var något som kändes så overkligt och ouppnåeligt. Det gjorde så ont i hela kroppen och slet på mig och min fru. Idag är vår son sex månader, och har precis börjat säga mamma. Allt var värt det, all väntan, allt det jobbiga. Han är här ❤️ 3 Vi lyckades bli gravida förra veckan efter 1,5 års försök genom insemination, men fick missfall 5 dagar efter. Bottenlös sorg nu. Känner stor orättvisa då mina 7 andra vänner lyckats bli gravida på 1:a eller 2:a försöket. Trots min bitterhet och avundsjuka så tänker jag att det inte är deras fel att de haft det lätt och är därför glad för deras skull. När jag har bittra och mörka tankar så försöker jag tänka att jag inte är mina tankar utan försöker distanserar mig från tankarna, det hjälper lite. 4 Vi kämpade i 4 år, två missfall, fyra insemineringar och två ivf försök. Det var vidrigt, sådan känsla av hopplöshet och sorg varje gång mensen kom. Nu har vi en treåring som är världens yrväder. Att vara förälder är världens äventyr. Men under åren av sorg började jag verkligen fundera på om det skulle vara värt det. Vi hade nästan gett upp och beslutat oss om att bli ett barnlöst par med massor av hundar och katter istället, så det embryotransfer som blev vårt barn såg vi som vårt sista. Jag vet att vi aldrig hade kunnat ge upp tanken på barn, men det var verkligen en vidrig period. 5 Tog oss 8 år, men nu är han här tack vare att en fin okänd kvinna gick genom processen att donera sitt ägg. Tänk för att jag fick gåvan att bli mamma till ett underbart litet barn. Evigt tacksam #äd 6 Min partner och jag försökte bli med barn i fem år. Vi gjorde två IVF-behandlingar. Fertilitetskliniken vägrade göra ett tredje försök då båda var en total katastrof. Jag fick knappt ut några ägg och läkaren sa att mina ägg är fula och att jag inte kommer få egna barn. Jag var 29 år och helt förkrossat. Min man trodde alltid att vi skulle få barn och så rätt han hade. Två år efter läkarens ”diagnos” om fula ägg födde jag ett friskt barn och 2,5 år senare ett till. Helt naturligt gjorde vi de två. Båda är väldigt fina dessutom så jag undrar verkligen hur fula mina ägg kan vara? 7 Min barnlängtan har varat i ganska många år, och jag är nu 31 år. Jag har ingen partner, så förra året bestämde jag mig för att bli mamma på egen hand med hjälp av donator. Jag tog kontakt med en privatklinik i Sverige, och just nu ligger lille skrutten och sprattlar i livmodern och jag bara läääängtar tills hans ankomst! Vill peppa alla självstående kvinnor där ute med barnlängtan, det finns många vägar att gå om en kan tänka sig bli självstående mamma 🥰 8 Ofrivilligt barnlös i tre år, lyckades äntligen bli gravid och hade 9 månader helvete med HG och foglossning. Trots det så hann vi knappt komma hem från bb innan omgivningen började tjata om när nästa skulle komma. Vi har snart försökt aktivt i ett år nu. Ett år av konstant påminnelse från omgivningen att jag inte är gravid. Ett år kantat av negativa grav-test och fullständig sorg och den egna kritiken mot kroppen som inte kan leverera ett plus på stickan. Den konstanta känslan av att vara fullständigt värdelös och gråta av känslan för att det aldrig kommer hända. Varje gång man gråtit klart så kommer det en ny påminnelse när någon frågar mig/sambon om när (inte om) nästa barn ska komma. Hatar verkligen den frågan. Det skär i hjärtat. 9 Vi var ofrivilligt barnlösa under ett par år. Nog den jobbigaste perioden i mitt liv. Genomgick IVF som var jobbig. Men tuffast var nog ensamheten och skammen. Och den vilda avundsjukan (som ibland gränsande till hat) mot alla gravida och "lyckliga" föräldrar. Jag förmådde inte prata om det och höll IVF:n hemlig. De som försökte prata med mig sköt jag bort. Om det är något jag lärt mig är det att inte hålla svåra saker inom mig. Negativa känslor växer då okontrollerat. Hitta åtminstone någon (förutom din partner) att ta stöd av. Gå med i stödgrupp, gråt ut hos din bästis/mamma/kollega. Och det är helt ok att inte glädjas åt andras graviditeter! Betyder inte att du är en dålig människa, bara att du har det svårt nu. Idag är jag 3-barnsmor och vill bara resa tillbaka i tiden och ge mig själv en stor kram. 10 Jag å min man försökte få barn i 2år innan de gick. Under den tiden hinner man hitta många djupa mörka tankar.. De värsta tyckte jag va folks totala ignorans, hände mer än både en å två gånger att folk skulle stå och "övertyga mig" om hur fantastiskt det är med barn, helt ovetandes om min situation.. Mitt värsta mörker va när min syster blev gravid och ringde mig när jag va på semester å berättade. Jag bröt ihop totalt.. va så ledsen, avundsjuk och kände mig så värdelös.. Under samma tid hade vi börjat utredning på fertilitetsklinik. Men senare blev jag gravid naturligt under processen. I skrivandets stund ligger jag och ammar min absolut perfekta pojke. ❤️ Skulle vilja avsluta med att de vi gått igenom stärkt mig eller liknande, men det har det inte.. de är ett sår som fortfarande läker, jag känner sån otrolig tacksamhet att jag tillslut fick min son och får uppleva detta (vet att visa inte har den turen) och att vara mamma är det bästa jag vet. ❤️ 11 Våran äldsta dotter på 4 år kom till utan någon som helst ansträngning. När vi sedan skulle skaffa syskon vilken kändes så självklart att hon skulle få gick det inte. När vi väl blev gravida fick jag MA och var så fruktansvärt att se ett livlöst foster på skärmen. Blev åter gravid och hade mycket symtom så kändes verkligen som att det skulle gå den här gången men visade sig vara en tvillinggraviditet som också slutade med MA som tog lång tid innan kroppen stötte ut dom (valde ej medicinering då jag valde det första gången men en hemsk upplevelse). Kände sån hopplöshet och kändes som att jag svek min dotter som längtade efter syskon. Kände också skam över att jag upplevandes ”otacksam” som redan hade en dotter. 3 månader efter sista missfallet blev jag åter gravid men missfallen innan förstörde hela graviditeten, jag hade fruktansvärda katastroftankar som upptog all min vakna tid.. 12 Var ofrivilligt barnlösa i ca 5 år innan vi gjorde utredning och ivf. Det var väldigt jobbigt att månad efter månad få sin mens. Det var jobbigt för förhållandet och vårt sexliv blev ett måste och gnistan försvann helt. Efter ca 5 år tog vi mod till oss och gjorde en utredning där vi tillslut fick göra ivf. Det är jobbigt att få höra ”ska inte ni skaffa barn snart” ”vill inte ni ha nå barn” ”har ni vart tillsammans SÅ länge och har inga barn än?!”. Genom ivf fick vi en son, men jag hade väldigt svårt att ta till mig graviditeten och var livrädd hela tiden att han skulle dö. Nu i efterhand så har jag förstått att jag mådde väldigt dålig när han var född och att jag nog egentligen hade behövt mer stöd från BVC än vad jag fick. Nu i efterhand när jag har min efterlängtade son så känns det självklart att det var just han vi väntade på och längtade efter alla dessa år. 13 Jag var ofrivilligt barnlös i åtta år och trots att jag nu har två tonåringar genom IVF så känner ännu en stor sorg över att inte kunna bli gravid och föda barn. De första åtta åren som ofrivilligt barnlös innan jag fick barn är jag glad över på det viset att de har gett mig en styrka, erfarenhet och kunskap om mycket (t ex min egen kropp) som jag aldrig hade kunnat få på annat sätt. Mitt hjärta har med åren fyllts av kärlek till många lånade barn och jag tänker att det av bl a praktiska skäl inte heller hade varit möjligt om jag inte hade fått kämpa så och fått just två egna barn. Med stor ödmjukhet inför andras längtan och erfarenheter. ❤️ 14 Var ofrivilligt barnlösa i 3 år innan vi fick vår son via IVF -18. För mig var det viktigt att fortsätta resa, äta vad jag ville, festa när jag ville, dricka bubbel med min man när jag ville. Kände då att jag inte vill se tillbaka och ha "missat" flera år av mitt liv. Något som hjälpte mig väldigt mycket var den fantastiska communityn på insta som finns för oss som kämpat/kämpar med att få barn. Där jag kunde dela alla känslor helt ofiltrerat 15 Jag och min sambo har kämpat med IVF i fyra år. Vi hann ett äggplock i landstingets regi, sedan fyllde jag 40 år och vi fick inte fortsätta (snävt åldersstreck tycker jag, 43 vore bättre!) Iaf, vi visste att mina ägg inte var så fräscha iom min ålder så vi vände oss utomlands direkt där det är tillåtet att screena embryon så att de är kromosomalt friska när de sätts in. (Ej tillåtet i Sverige, svensk vård gamblar istället med ditt psykiska mående och så får man hoppas att det inte blir missfall...mådde skit efter 2 missfall på landstingsförsöken.) I Ryssland på Olga Fertility Clinic hittade de ett embryo av totalt 11 som var friskt. Detta guldembryo fick vi tillbaka på Nobeldagen 2019, och den 21 augusti föddes vår högt efterlängtade dotter Nora! ❤🙏🥰 Tänk, ett embryo av 11 testade blev vår dotter!!! Vi har lagt säkert 500 000 kr på våra IVF:er...men så klart värt det!!! Men önskar att man kunde få PGT-A-testa i Sverige, så mycket lidande det skulle spara oss! 16 Jag är precis i början av ”processen”. Jag har endometrios och andra diagnoser som gjort att jag nu ska påbörja en fertilitetsutredning. Det känns som att jag står på en klippa, och jag kan välja att hoppa eller inte. Jag kan fortfarande välja att inte bli så investerad i det här, skita i det och inte vilja ha barn mer än litegrann. Men det blir samtidigt som att jag vill ha det jag inte kan få. Och jag märker att jag triggas mer och mer av allt från att andra omkring blir gravida till bilder på barn. Och jag är inte ens en barnkär person. Det psykiska är mycket värre än det fysiska för mig. Hoppar jag nu vet jag inte var jag hamnar sen om det inte går, men jag utgår från att det kommer göra ont. 17 Ofrivillig barnlöshet enligt mig är en sån extremt stor existentiell psykologisk belastning där du inte vet när eller om det kommer ta slut. Kommer det bli ett barn? Om inte vem är jag då? Kommer vi älska varandra ändå? Vem är det ”fel” på? Om det är jag, vill han leva med mig även om jag inte kan ge honom ett barn. Svårigheterna med att hela tiden bära på dessa tankar och pendlingen mellan hopp och förtvivlan som sedan utmynnar i mens, minus, blod. Blod som är så förknippat med en dörr som stängs/dött. Utmaningen i att resa varandra upp gång på gång. Man plockar upp det där gravtestet ur papperskorgen för att det där dåraktiga mikrohoppet finns kvar. Att försöka hålla krampaktigt kvar i det och älska sin kropp så innerligt man bara kan, trots allt är mitt råd! För den gör allt den kan, du gör allt du kan. Och om det inte är kärlek då vet jag inte vad ❤️ men även försöka hitta andra genom sociala medier som kan förstå, peppa och trösta genom hela processen ❤️ 18 Vi kämpade i tio år innan jag födde vårt första barn. Efter många turer kändes det som vi kom vi en bit på väg men då mitt BMI låg över gränsen fick vi inte gå vidare i utredningen. Det ledde till depression, självmordstankar, tröstätande mm. När jag lyckats komma ner i vikt kunde maken utredas vidare, då jag var ”färdig”, då fick vi veta att han hade en kromosomavvikelse och inte hade några spermier alls. Detta tog ett tag att smälta. Beslutet om att gå med på donerade spermier var känsligt för honom länge. Sedan blev det stopp igen för att jag var menssvullen och vägde precis över gränsen igen. Jag bad om ny vägning vid senare tillfälle (ej mens) och då var det ok. Det gjordes en spolning av äggledare, senare konstaterades PCOS. Efter misslyckade insemineringar gjordes äggplock, många ägg, 2 blastocyster och 5 embryon. Blastocysterna är återförda början på 2016 & slutet på 2017, kände fysiskt när de fäste. Båda födda v 38+0. 19 Att leva i ofrivilligt barnlöshet blev framförallt någon slag outtröttlig sorg. En sorg där tiden inte läker sår, snarare blir såren större och större i takt med att tiden går.. 20 Kommer ihåg att det kändes som ett vakuum . Att jag inte kunde glädjas med andra som var gravida och fick barn. Att tiden var som bortslängda år. Att all ens tid gick ut på att göra rätt så man skulle lyckas bli gravid. Inte stressa, inte dricka för mycket eller alls, inget koffein, träna, meditera, äta rätt mat, inte ha för mycket sex, ha mycket sex, ha sex i rätt tid. Vårt sexliv lider fortfarande av detta trauma och jag kan inte minnas när jag hade sex för att jag var sugen. Sex blev så förknippat med att göra barn och eftersom det inte funkade så blev sex något jobbigt. IVF blev vår väg tillslut. 21 Det tog över 2 år innan jag blev gravid. Efter ett år tog jag kontakt med vården och fick reda på att jag har PCOS och att vi hade försökt så länge ”i onödan”. Fick då hjälp med hormonstimulering för ägglossning (letrozol) och på 10:e försöket, veckan innan vi skulle börja ivf-behandling, blev jag gravid och har nu en snart två-åring hemma. Jag blev dock mött av kommentaren ”varför har ni försökt i över 1 år när du har PCOS?!” på första besöket hos fertilitetsläkaren. Inte så kul kommentar, hade jag vetat om det hare vi gjort annorlunda såklart! Vi håller nu på att försöka få syskon och det går ungefär exakt lika trögt som första gången... Min bästa tanke att försöka hänga kvar vid under månaderna då vi försökte och varje dag kändes som en oändlighet var: ”den här tiden/de här månaderna känns bara oändligt långa just nu. När jag ser tillbaka på dem i efterhand kommer de att vara lika långa som vilka månader som helst.” Det hjälpte mig lite 22 Vi längtade och kämpade i flera år. Upprepade missfall och missed abortion. Men sjätte graviditeten gick hela vägen och idag har vi vår älskade dotter på två år ❤️ Det jobbigaste var inte missfallen/missed abortion i sig utan den stora längtan efter barn. En framtid som vi längtade så mycket efter och som rycktes bort varje gång... jag är i efterhand tacksam över att denna resa gjort mig och min sambo mycket starkare tillsammans och att vi inte gav upp ❤️ 23 Något jag tycker är viktigt för andra att känna till är att leva som ofrivilligt barnlös ofta är att leva i kris. Man sörjer liksom en hemsk livssituation man aldrig vet om man kommer ta sig ur. Jag är gravid i v 30 nu och hann aktivt försöka få barn i 2,5 år. Först två utomkveds vilket gjorde att vår enda chans är ivf. Det skulle gå lätt för oss på pappret men tog ett år med två ivf-försök och sex insättningar. Hann få två missfall innan denna i magen ville stanna. 2,5 år är inte så lång tid men fyfan vad jag minns tillbaka på det som en ocean av tid. I denna kris har liksom 2,5 år gått av att jag stått och stampat. Ej tagit mig framåt. Ej kunnat resa för att det kanske är insättning då och behövt ta avfölja vänner på sociala medier pga den sjuka avundsjuka man kände när någon outade sin graviditet och hållt det hemligt för en. Det värsta har varit hur exkluderad jag känt mig från ”vänner”. Dock känns det otroligt vackert nu när det är så otroligt många som längtar efter våran bebis och trots att den är ofödd är den älskad och längtad efter av så himla himla många! 24 När jag och min man försökte bli med barn så trodde jag att det var givet att bli gravid snabbt. Det tog år. Varje månad slutade med gråt och enorm sorg då längtan var så stor. Gjorde flera utredningar där det konstaterade pco, underfunktion i sköldkörtel. Vart förkrossad. Hade enorm sorg och depression över att kanske aldrig bli mamma. Blev gravid med pergotimekur, men slutade i utomkvedshavandeskap + opererade bort ena äggledare. Hamnar i depression, allt var tungt, varje gång någon frågade mig om " Ska ni inte ha barn nu?" så ville jag bara dö där på plats. Det var en svår tid för oss, men förde oss närmre, mig och min man. Men efter två ivf behandlingar fick vi två mirakel som är 6 år och 2 år. Och förra året blev jag gravid "naturligt" och blev välsignade med ett till mirakel 🙏🏾 Från år av sorg till nu en framtid av lycka och tacksamhet. Trots svårigheterna att bli gravid så tappade vi aldrig hoppet om en familj ❤ 25 Jag kämpade i 1 1/2 år för att få mitt första barn. INGEN fattade i min närhet och sa bara ta det lugnt, det kommer, tänk inte på det, gå ner i vikt osv. Sedan när hon äntligen kommit tog ser TRE år utan några preventivmedel innan lillasyster till slut kom med medicinsk hjälp. Det är en så stor sorg man bär på och när människor inte förstår eller verkar tro man inbillar sig går hjärtat i tusen bitar. 26 Sorg och maktlöshet. Besvikelse på min kropp, kände mig så okvinnlig fast att jag visste att kvinnlighet (vad är ens det) inte sitter i barnskaparförmåga. Kändes som att ingen, ingen, ingen förstod mig. Inte ens min partner alla gånger. Tre år av längtan som åt upp mig, samtidigt som jag försökte göra det bästa av situationen. Började dansa! Äta antidepressiva! Träffa vänner jämt jämt! Middagar och vin! På något sätt blev det också de bästa åren i mitt liv. Jag förändrade mitt liv och förstod att jag inte ville styras helt av sorgen. Efter tre år (regler i regionen jag bor i) fick vi genomgå vår första IVF. Nio månader senare kom HON. Min viktigaste person, mitt hjärta. Men hela den här processen har också lärt mig att barn inte är allt i livet. Livet kan vara alldeles glittrande vackert med vänner, kärlek, dans och massa god mat också! Ps. Idag plussade vi med det vi hoppas ska bli hennes syskon 💕Frysförsök nr 2, 40 000 kr senare. Man ska helst vara rik om man ska hålla på och vara infertil!
