Jag utlyste frågan om erfarenheter av negativa känslor som nybliven förälder på min instagram och jag fick massor med svar. Syftet med att be om andras erfarenheter är att personer som befinner sig i liknande situation eller har gjort det ska känna sig mindre ensamma. Syftet är inte att skrämma upp nån. Alla vittnesmål jag har läst hittills har gemensamt att det blir bättre med tiden. Jag tänkte lägga ut svaren jag fått under dagen men först ska jag dela med mig om mina egna tankar på ämnet. Jag har gjort det flera gånger förut men det tåls att skriva om igen. Jag ser tillbaka på första året med barn i ett överlag positivt ljus men det är absolut den tid som har varit svårast för mig hittills i föräldraskapet. Den tid då svackorna varit som djupast och tankarna som mörkast. Inte så konstigt egentligen när hela ens värld förändras över en natt. Ens relation, om man har en sådan, blir plötsligt något annat när man behöver förhålla sig till en tredje part. Frågor om jämställdhet i relationen ställs på sin spets. Relationen till den egna kroppen och vem den tillhör. Att vara så behövd. Att göra det som känns rätt i allt brus av råd och rekommendationer. Hormonerna som svallade efter en lång graviditet och utdragen förlossning. Min son som krävde att vi skulle fortsätta sitta ihop, som inte ville ha något substitut till mig, ingen annan person eller sak. Jag minns några dagar efter vi kommit hem från BB, när ruset efter förlossningen lagt sig och baby bluesen börjat. Jag har konstant gråten i halsen. Jag tänker mycket mörka och ibland irrationella tankar om mitt barn och föräldraskapet. Mycket handlade om att jag hade så otroligt dåligt samvete att jag fött honom, för hans skull alltså. Typ att vem är jag att bestämma att han nu måste leva i den här tuffa världen. I några svåra stunder kände jag att jag ångrat mig, jag vill inte alls ha barn. Mitt liv, är det förstört nu? De tankarna följdes snabbt av skam. Så får man ju inte tänka, det är för sent att tänka så. Det är ju jag som bestämt det här. Den allra mörkaste perioden varade inte länge och jag kunde koppla den ganska tydligt till klassisk baby blues. Något som dock dröjde lång tid för mig var att känna de där enormt kärleksfulla känslorna mot mitt barn som jag hört så många föräldrar beskriva. Att man är så kär så kär. Jag älskade honom på ett djurisk och beskyddande sätt men jag kände mig inte sådär pirrigt förälskad. Jag kunde som tur var tänka logiskt kring det, att det är normalt att det inte är kärlek vid första ögonkastet för alla utan att kärleken växer i takt med att vi lär känna varann. Jag väntade otåligt på det under det första året när känslorna långsamt växte sig starkare och starkare. Det tog några månader för mig. Nu, snart tre år in, finns känslorna där med råge och jag fattar inte hur jag kan känna så mycket kärlek för en person. Villkorslöst och rått är det. Det mäktigaste jag någonsin känt. Det häftiga är att det känns som min förstfödde öppnade upp mitt hjärta när han gjorde mig till mamma att jag därför hade så lätt att ta in hans lillebror. Min första gjorde mig mjuk. Jag är så tacksam nu för allt han krävde av mig och för mig underlättade det så när jag bara började lyssna på hans behov fullt ut och förlika mig med dem, då var vi alla mer glada och utvilade. Han fick somna med bröstet som han ville, amma när han ville sova nära mig hela natten, han slapp vagnen som han hatade det första halvåret, jag bar honom nära mig jämt. Vi lärde känna varann och blev tryggare med varann på det sättet. Håll utkik på min instagram idag om ni vill läsa om andras erfarenheter. Jag kommer spara dem i höjdpunkter sen. [caption id="attachment_10409" align="alignnone" width="1440"] Foto Wilma Orr/Studio Emma Svensson[/caption]
