Asabea Britton
Asabea är barnmorskan som tagit Instagram med storm! Genom sina folkbildande stories berättar hon allt du inte visste att du behövde veta om kvinnokroppen. Hon reder ut allt från bristningar till kejsarfödsel och lyfter ständigt viktiga frågor. I bloggen svarar hon varje vecka på läsarnas frågor och du får följa med i hennes vardag – från jobbet som barnmorska till fritiden med familj och vänner.
Annons

Läsarfråga om oönskade pekpinnar och råd

Jag har fått en läsarfråga som jag vill dela med er. Den är ganska långt men läs gärna, särkilt om du har erfarenhet av att få oönskade råd om ditt föräldraskap. Frågan lyder:

Hej Asabea! Jag kommer med ett förslag/önskeinlägg för dina läsare och dig diskutera och utbyta erfarenheter. Du får gärna ta upp detta som ett inlägg om du tycker det är en bra idé.

Annons

Jag har en tvåmånaders bebis hemma och livet är u n d e r b a r t, men insåg igår att jag får en del ångest när jag ska träffa svärföräldrarna och andra släktingar pga alla pekpinnar, råd och åsikter som kommer utan att man ber om det. Jag vill vara noga med att framföra att alla är genomsnälla och vill bara väl, MEN det ger mig ändå ont i magen och känsla av otillräcklighet som förälder när mitt föräldraskap ifrågasätts.

Annons

Här är några exempel:

1. Bebis gillar inte vagnen, så jag har slutat släpa med vagnen på våra promenader, utan tar henne i sjalen och vi är nöjda och glada. Svärmor och bebis gammelfarmor säger alltid: men du måste försöka vänja henne vid vagnen, du kan inte ha det så när hon blir större pga hon blir för stor osv. (Ofta med en blick som säger: detta är inte hållbart förstår du väl!)

2. Jag har min bebis mycket i famnen och vet att hon vaknar när jag lägger ner henne. Så fort vi är iväg och hälsar på så räcker det att gå innanför dörren så hör jag: var ska du lägga ner henne? Har ni med vagnen så du kan lägga henne där? Här är en filt på golvet du kan lägga henne! Jag försöker då säga att jag kan ha henne i famnen sovandes (att jag sitter med henne och får äta med en hand går ju bara ut över mig själv?!?), men det insisteras på att jag ska lägga ner henne och jag ger vika (dumt!) och hon hinner ligga i vagnen i en sekund innan hon vaknar och sedan inte kan somna om på resten av kvällen (precis som jag förutspådde).

Annons

3. Svärmor m.fl. frågar hur det går att sova på nätterna. Säger som det är; hon har det senaste haft lite svårt att sova i sitt babynest och därför sovit på mig. Rektionerna låter inte vänta på sig: Du måste låta henne sova i sin egen säng! Vi lät vår äldsta skrika sig till sömns i sin spjälsäng. Det tog två veckor och barnet somnade ståendes, men sedan somnade han ensam utan gnäll. Eller klassikerna: det kommer bli så jobbigt att avvänja henne från att sova med er sen. Tänk på hur du kommer ångra dig.

4. Jag kan amma henne och så vill folk hålla, vilket går bra tills hon blir missnöjd och inte tröstas med nappen eller mys hos mig/pappan. Då ammar jag igen och får direkt kommentarer: Men hon har ju precis ätit, kan väl inte vara hungrig igen? Ska hon redan äta? Hur ofta ammar hon egentligen? Låt henne inte använda dig som napp!!! Du måste ha ett liv!

Jag förstår att det ligger på mig att säga ifrån och vara tydlig med att vi gör på vårt sätt, MEN det är särskilt svårt när människorna som säger allt detta menar väl. Hur ska man säga ifrån utan att uppfattas som otrevlig?

Annons

En ytterligare aspekt är att alla kommentarer ALLTID riktas till mig och inte till bebis pappa (som dessutom är barn respektive barnbarn till de personer som kommentarerna kommer från). Det är liksom JAG som gör fel och får alla pekpinnar. Tycker det är så jobbigt pga tillslut börjar jag ifrågasätta mitt/vårt föräldraskap och kommentarerna etsar sig fast. Tror det hänger ihop med att kommentarerna av ovanstående slag ALDRIG kommer i ett sammanhang där vi får beröm över hur bra föräldrar vi är, att vi tar väl hand om vårt barn, hur trygg hon är hos mig eller liknande. Då är det snarare: ja för tillfället är mamma bäst pga hon har bröstmjölk, men det kommer ändra sig och någon annan vara favoriten…

Kan tänka mig att jag inte är ensam. Har ni andra upplevt liknande situationer? Hur har ni gjort för att hantera det utan att skapa dålig stämning? Eller är det nödvändigt att skapa dålig stämning? Tips på vad man kan säga/göra för att inte ta åt sig eller få slut på kommentarerna helt och hållet? Eller på att det alltid riktas till mamman?

Massa kramar till alla krigande mammor där ute!!”

Annons

 

Tack så mycket för din fråga! Jag känner igen mig så mycket! Min äldsta son var precis som du beskriver att ditt barn är nu och jag känner igen många av kommentarerna som du fått. Som nybliven mamma var jag väldigt känslig och stundtals väldigt osäker, som jag tror de flesta är. Jag tror kanske det blir extra känsligt när man har ett barn som är lite mer krävande än normen och när man anammar ett föräldraskap som går utanför normen, som i mitt fall då jag inte använde vagn utan enbart bar i sjal, samsov, ammade fritt och långt över det första året etc. Jag hade till en början svårt att fullt ut stå upp för mina beslut även om jag kunde känna instinktivt, och veta kunskapsmässigt, att det var vad som passade oss bäst.

Nåt som var väldigt viktigt för mig i hanteringen av det var stödet jag fick från de i min närhet som litade på mig och mina beslut i mitt föräldraskap; min kille och mina systrar. De kunde försvara mina val när jag själv inte orkade/vågade. Så det är mitt främsta råd till dig som skrev frågan, att be de du står närmast att öppet stötta dig i dina beslut, jag tänker att det i detta fall är pappan till barnet som behöver vara ett stöd, särskilt eftersom det är hans föräldrar som är några av dem som kommer med de oönskade kommentarerna.

Annons

Nu med mitt andra barn känner jag mig mer självsäker och vågar stå upp för mina beslut. Jag vet vad som funkar bäst för vår familj och nåt jag verkligen lärt mig de senaste åren är att lyssna på mina instinkter, inte andras. Jag kan såklart också behöva hjälp med olika saker och kan absolut be om och ta emot råd men jag är väldigt selektiv när det kommer till vem jag tar råd ifrån. Folk säger ju så mycket som de inte har någon aning om, ofta baserat på förlegad och felaktig kunskap. Hittills har jag inte fått så många oönskade råd dock. Kanske det är mer lockande att ge råd till en förstagångsförälder. Men några saker har ändå slunkit ur mina välmenande släktingar och vänner. Som att jag borde se över vad jag äter eftersom min son var skrikig på kvällarna under en period. Jag förklarade för den personen vad kvällsoro var och att det finns en hel del myter kring mat och amning, att de allra flesta som ammar kan äta precis vad de vill. Personen verkade inte tro mig men nämnde det inte igen. En annan äldre släkting beklagade sig över att det såg så fruktansvärt trångt ut för min son i sjalen. Jag svarade med ett leende att det var trångt och skönt som i livmodern, därför gillar han det. Jag tycker inte det är otrevligt att inte hålla med någon eller att inte göra som andra säger när det kommer till mitt barn, jag känner mig väldigt trygg i att jag vet vad som är bäst för oss och vågar stå för det. Men det har tagit lite tid för mig att komma dit. Jag var som sagt inte alls lika självsäker som alldeles nybliven mamma, så jag förstår verkligen dilemmat här. Jag tror på att öva på att säga ifrån och att be personer runt omkring dig om hjälp när du inte känner att du klarar det själv.

Har ni erfarenheter av det här? Några tips på hur man bäst hanterar det? 

50 kommentarer till “Läsarfråga om oönskade pekpinnar och råd”

  1. Lina skriver: 12 oktober, 2020

    Det är väldigt svårt tycker jag.
    Jag har dels fått oönskade råd från min svärmor som jag helt enkelt låter min man svara på (ofta genom att säga ”X, hur skulle du säga att vi tänkt?”). Vi har en lite svajig relation sedan tidigare så min man har vant sig vid att få hoppa in.
    Jag har också fått en del kommentarer från vad jag skulle kalla ”medvetna föräldrar” och de uppfattar jag att jag får för att de personerna antar att vi uppfostrar våra barn lika. Det är inte så att någon säger att jag gör fel, utan pratar snarare snack om att vi som samsover eller introducerar mat med BLW eller bär i sjal får utstå kommentarer trots att vi vet att vi gör rätt. Sen gör jag inte de sakerna och då kan det bli lite stel stämning när det framgår. Men jag brukar anta att de personerna också är osäkra på saker och att vi alla sitter i samma båt.


  2. Emma skriver: 12 oktober, 2020

    Känner igen mig så väl! Tack för att detta tas upp. Jag är förstagångsmamma till en 6-veckorsbebis. Jag tycker också det är fruktansvärt svårt vad man ska säga. Jag får framförallt kommentarer kring amningen och från nära släktingar. Ifrågasättanden lindas in i frågor vilket gärna poängteras som ”ja jag undrar bara, jag vet ju inte men det känns bara så konstigt.. du blir ju så himla låst om du ska amma HELA tiden..” Jag blir helt ställd och säger inte så mycket dessvärre. Bryter ihop efteråt istället och får ont i magen bara av tanken på att behöva träffa personen igen. Så dessvärre inga tips på att hantera liknande kommentarer. MEN som förälder känner man sitt barn bäst och ska lita på en själv. Heja alla oss som kämpar för våra små❤️


  3. Lisa skriver: 12 oktober, 2020

    Åh det är som om jag själv hade skrivit varenda ord av det där! Precis varenda punkt upplevde jag med min första dotter, jag hade redan från början svårt att släppa ifrån mig henne till andra än hennes pappa. Det späddes också på av att svärmor varenda gång vi sågs tog henne ur famnen på mig så fort vi kom innan för dörren. Hade ångest varenda gång vi skulle träffa dom.

    MEN det blev bättre, det tog mig nästan ett år innan jag vågade börja säga ifrån och då kändes det mycket bättre, även om det fortsatte ett tag till.
    Nu med min andra dotter var det annorlunda, fick inte lika mycket pekpinnar alls men främst att jag sa ifrån när jag inte höll med och svarade i princip alltid ”okej, tack för tipset men vi gör såhär för det är det som funkar för oss” när det väl slank igenom något litet råd.

    Stå på dig! Och DU är den bästa mamman till ditt. Ingen, INGEN annan vet bättre vad som funkar för er än ni!


  4. Linda skriver: 12 oktober, 2020

    Jag känner jättemycket igen mig! Tycker tipset att be andra som är nära dig att backa dig är bra. Jag pratade mycket med min man om att jag ville att han skulle besvara de kommentarer som kom (riktade mot mig). Ibland kunde jag ge vika när någon i (svär)familjen sa ”men gud lägg henne på en filt så får du äta ifred”, men sa alltid ”visst kan vi testa det, men hon brukar inte gilla det”. Så testade vi så fick de se med egna ögon att det inte är kul för så små bebisar att ligga ensamma på filtar… försökte också tänka att vi hade koll på läget och att de som kom med ”goda råd” måste helt enkelt att glömt bort hur nyfödda bebisar är och hur skör man som nybliven förälder är. Allt nyblivna föräldrar behöver är ju uppmuntran egentligen. Så till frågeställaren vill jag säga: vad mysigt att ditt barn gillar att bli buren, så härligt med mycket närhet! Lite jobbigt för dig att inte få äta med två händer, men det går över fort, snart sitter din bebis i en egen liten stol och tuggar på majskrok när du äter. Du är grym och kämpa på!


  5. Sandra skriver: 12 oktober, 2020

    Känner igen mig så väl. Min strategi var att när kommentarerna kom från folk ”från min sida” så lyssnade jag på råden när de kom och stängde ner konversationen med ett skämt eller liknande, och sedan skrev jag sms till personen och förklarade att jag förstår att de menar väl, men att jag på stappliga ben vill hitta vad som är vår grej – och att det är tungt att bli ifrågasatt eller få många olika oombedda råd från höger och vänster. Då tappar jag min egen kompass och tappar självförtroendet, vilket är dåligt för både mig, vår bebis och vår relation. Så jag skulle uppskatta om de kunde stå på min sida och uppmuntra, tills jag ber om råd. Resulterade enbart med ursäkter och inga fler råd.

    När det var folk från ”min sambos sida”, så bad jag honom att säga ifrån på ett trevligt sätt. Vilket oftast resulterade i ”och där stängde vi feedbacklådan för idag, tack för era bidrag” haha!

    Så gjorde vi i alla fall, jag ville aldrig skapa konflikter för det skulle gnaga i mig ännu mer än råden. Så jag var bara ärlig med hur tungt det kändes till de jag kände mig trygg att göra det med, det gjorde susen. De allra flesta vill en ju väl.

    Alla high fives till dig som skrev kommentaren, du gör ett fantastiskt jobb som håller din bebis trygg och omgiven av kärlek! Sluta aldrig göra er grej!


  6. Alexandra skriver: 12 oktober, 2020

    Något jag tänkt mycket på på sistone är denna kolossala paradox: i de många exempel där det är mor- och farföräldrar som strösslar med ifrågasättande kommentarer är samma personer som vill ha god kontakt med både barn och barnbarn (få och komma på regelbundna besök). Samtidigt verkar de inte förstå sambandet mellan sitt eget ifrågasättande och att deras vuxna barn börjar dra sig för besöken/är i anspänning när man ses osv. Sen jag insåg att det är DE som skapar dålig stämning in the first place genom att strössla negativitet och inget bejakande har det varit mycket lättare att påtala när deras beteende får mig att känna mig ifrågasatt – även fast det brukar bli lite stelt just då.


    1. Frida skriver: 14 oktober, 2020

      Upplever också att det är dem som kommer med råd med syfte att separera mamman och barn. Så de i sin tur kan komma emellan och få tid med barnet. Speciellt om saker som napp, amning, samsovning, vagga, osv. Där deras råd alltid är att undermedvetet skilja barn och mamman åt.


  7. Sandra skriver: 12 oktober, 2020

    Känner igen mig så väl. Min strategi var att när kommentarerna kom från folk ”från min sida” så lyssnade jag på råden när de kom och stängde ner konversationen med ett skämt eller liknande, och sedan skrev jag sms till personen och förklarade att jag förstår att de menar väl, men att jag på stappliga ben vill hitta vad som är vår grej – och att det är tungt att bli ifrågasatt eller få många olika oombedda råd från höger och vänster. Då tappar jag min egen kompass och tappar självförtroendet, vilket är dåligt för både mig, vår bebis och vår relation. Så jag skulle uppskatta om de kunde stå på min sida och uppmuntra, tills jag ber om råd. Typ alla köpte det rakt av.

    När det var folk från ”min sambos sida”, så bad jag honom att säga ifrån på ett trevligt sätt. Vilket oftast resulterade i ”och där stängde vi tipslådan för idag, tack för er medverkan” haha!

    Så gjorde vi i alla fall, jag ville aldrig skapa konflikter för det skulle gnaga i mig ännu mer än råden. Så jag var bara ärlig med hur tungt det kändes, det gjorde susen.


  8. Emilia Nilsson skriver: 12 oktober, 2020

    Nej men det här är så himla svårt. Men tillslut så sa jag faktiskt till min sambo att ”nu får du faktiskt börja svara även när frågorna är riktad till mig”. För alla beslut vi tog som föräldrar hade vi tagit tillsammans (plus att frågorna ofta (men inte alltid) kom från hans familj). Jag blev spontant döv när dumheterna haglade. Det var bra för att 1. Ingen trodde att han styrdes av ”moderskänslor” som gjorde honom svag och fick honom att ta känslomässiga beslut, utan att våra sätt var genomtänkta och grundade på information. Det här synsättet är vidrigt, men ofta så att dom som ställer den här typen av frågor har ju faktiskt den bakomliggande åsikten kring moderskap och de beslut som tas kring närhet. 2. Även om jag själv ibland tog kampen för min egen skull, så blev jag tryggare i våra beslut när jag hörde någon annan (min sambo) säga dom högt. ”Himla smart det där lät… men oj så gör ju jag” typ haha.? Mammor är fan bäst❤️


  9. Filippa skriver: 12 oktober, 2020

    Inte mycket erfarenheter, men känner igen mig spot on på exakt alla punkter. Har en 2mån bebis som är på mig 24/7, avskyr vagnen, tar inte napp, äääälskar sjalen & väcks så FORT hon blir nerlagd nån annanstans än i någons famn. Jämför mig mkt med allt som syns i soc medier där bebisar hänger me på allt, sover tryggt i vagnen och tar flaska & lugnas av nappen…

    Så… inte är du ensam iallafall! Men jag försöker tänka så gott jag kan – jag måste ju bara lära mig bebis signaler & lyssna på henne. Mår hon bra & är nöjd så är ju vi föräldrar detsamma. Jag orkar då inte lägga ner henne i en ensam säng & stänga dörren o låta henne skrika till sömns!!! Det får väl ta lite tid. Så småningom vill hon säkert både sova själv o sitta i vagnen. Men inte ännu.
    Får tyvärr lite pekpinnar ibland me, typ ”vänj henne nu, annars blir de tufft sen”. Då får de väl fan bli tufft sen? Haha. Det är ju min familjs ensak 🙂

    Tack för underbart inlägg. Skönt att läsa att man ej är ensam! Tack också Asabea för en fantastisk & informativ blogg <3


    1. Filippa S skriver: 14 oktober, 2020

      Här vill jag bara inflika och stärka dig i att det inte alls blir tufft sedan. Min dotter behövde närhet 24/7 i ett år, och ofta dög ingen annan än jag. Min make och jag lät det bero. Ammade fritt och gjorde det tydligt att våra val som föräldrar inte skulle ifrågasättas. Ytterligare ett halvår, vid 12-18 månader, behövde hon min närvaro i rummet även om hon då hade mindre behov av konstant fysisk närhet. Sedan kom det helt plötsligt en dag då jag kunde gå hemifrån längre stunder utan gråt eller stress. Därifrån gick det jättesnabbt, hon blev fort väldigt modig och utforskande, betydligt mer än sina jämnåriga. Hon visste ju att hon alltid kunde komma tillbaka, att hon aldrig blev borttvingad av mig, så hon blev trygg med att göra sin grej. Idag är hon sex år gammal och älskar att sova över hos andra, klättra i de högsta träden, leka med nya barn, utforska nya ställen, knyta an till andra vuxna… men är rasande självständig och har mycket egna åsikter. Samtidigt är hon väldigt kelig och gosig med mig och maken, är fysiskt och verbalt tillgiven och tycker om att tanka närhet. Precis, exakt som jag hoppades och trodde när jag bar runt på henne hela dagarna som bebis. Det var så otroligt värt det.


      1. viktoria skriver: 18 oktober, 2020

        Så fantastiskt att läsa! Det stärker mig i att fortsätta ge så mycket närhet och kroppskontakt som min bebis vill ha även om det känns tufft ibland att bara jag och mina bröst duger. Tack!


  10. Lotten skriver: 12 oktober, 2020

    Kanske lite opedagogiskt men för mig har det funkat absolut bäst att bara säga det som kommer upp i huvudet, otrevligt, osammanhängande, smart, vad som! Häromveckan kommenterade en i familjen att vi behöver öva min son att sova själv i sin säng pga kommer bli jobbigt framåt annars (han är 9 månader och gått igenom separationsfasen så vill sova tätt tätt intill mig) – mitt spontana svar var ”Ja men vill du vara vaken hela natten med min son så varsågod! Annars kommer jag prioritera att få sova”. Med vänlig ton 🙂 funkade bra.

    Annars rekommenderar jag att ta efter Elaine Eksvärd och ha en av två saker:
    1. Klara svar på tal (kan vara lite pikande om man så vill) klara.
    2. Fråga nyfiket vad de menar. Med genuin nyfikenhet, så blir det inte otrevligt. Säger de att du måste lägga ner barnet så fråga genuint trevligt och undrande ”Hon sover inte så bra på egen hand, men menar du att jag ändå bör lägga ner? På vilket sätt? Hur tänker du då?” Motiverar de mer så fråga igen hur de tänker. Ofta framkommer då att de inte har belägg för sina åsikter/tankar och de ställer inte frågan igen.


  11. Moa skriver: 12 oktober, 2020

    Mitt barn är 22 månader och jag kan fortfarande bli så besviken och irriterad när jag tänker tillbaks på hur familjen betedde sig. Min egen och min killes.
    Det var både tips och ett oskönt uppförande som sårade mig så mycket. Sen trodde jag verkligen att min mamma och svärmor skulle ha större respekt över min smärta men de verkade inte kunna relatera till det alls.

    Som du nämner är det så fruktansvärt jobbigt eftersom alla alltid menar väl…ändå har jag inte känt mig så bortglömd som jag gjorde den där första tiden med min dotter. Noll förståelse för att man har ont, är känslig och är ”ny” som förälder och behöver få tid att läka och bara följa den rytm man själv VET funkar bäst.

    Jag önskar att jag kunde prata mer öppet om hur jag kände. Jag bet ihop och pratade inte riktigt om det.

    Nu väntar jag mitt andra barn och skulle jag uppleva samma sak ska jag säga till på en gång. Försöka behålla lugnet så ingen tar illa upp.


  12. Mj skriver: 12 oktober, 2020

    Jag brukade oftast svara men en enstaka mening, tex gällande Samsovning/amning: ja jag tror inte att en 17åring vill samsova/amma så det löser nog sig självt. Ibland när jag orkade kunde jag ge lite mer utbildande kommentarer. Ofta sa jag: ja men det går så snabbt och innan man vet ordet av det har barnet flyttat hemifrån. Det sistnämnda kunde alla med vuxna barn hålla med om ?

    Mitt bästa tips är alltså att inte gå in i någon diskussion men bara säga enstaka meningar till ditt försvar. Snart har de som kommenterar insett att du vet vad du gör.


  13. Lovis skriver: 12 oktober, 2020

    Känner igen mig i allt ni skriver. Jag kände mig väldigt säker på hur jag ville vara som förälder med mitt första barn och det kändes väldigt bra de första dagarna. Sen när vi började umgås med andra så blev kommentarerna för mycket för mig, jag blev nedstämd och var oerhört känslig för vad andra sa. Jag stod på mig men andras åsikter var det absolut jobbigaste med att bli mamma och förstörde den första tiden med mitt barn. Jag är så glad att jag ändå litade på mina instinkter, mitt barn utvecklas fint, känns så oerhört tryggt och jag känner mig stärkt av mig själv. Jag får sällan kommentarer längre men det kommer säkert om jag får fler barn antar jag..


  14. Alexis skriver: 12 oktober, 2020

    Som jag känner igen mig!! Min dotter ville amma jämt de tre första månaderna och fick kommentarer både från min mamma och pappas sambo att sådär mycket ska man inte amma och det är dags att komma upp nu? Ska hon äta igen? Ska du trösta med amning? Det satte verkligen hjärnspöken för mig att jag skrev ner varje gång hon ammade och försökte stretcha tiden. Så dränerande på energi. Fick kontakta Amningshjälpen, BVC och mammatillmamma då jag blev nedstämd då jag trodde det var något fel på hur jag hanterade mammarollen och fel på mitt barn som bara ville amma. Fick otroligt fin pepp från dem och lite perspektiv.

    Om jag får ett till barn kommer jag verkligen inte acceptera alla dessa råd. Fick mig att känna mig som så dålig mamma när jag egentligen bara gjorde som passade mig och mitt barn.


  15. Elin skriver: 12 oktober, 2020

    Ojojoj vad jag känner igen mej. Hade lika gärna varit jag, förutom att jag inte hade formulerat mej så väl som personen som skrivit frågan. I mitt fall är det min egen mormor som kommit med flest pekpinnar. Tråkigt då vi innan stått varandra väldigt nära. Nu är sonen över ett år och jag kan ibland tycka det känns jobbigt att träffa min mormor fortfarande för det är alltid kommentarer om vad/hur han äter/dricker osv. Orkar ibland säga ifrån, men det blir nog ofta lite som ett fräs för jag börjar vara less. Har ändå varit mamma i mer än ett år nu så jag har rätt bra koll på hur mitt barn är. Blev mycket svammel nu men ville mest bara bekräfta hur lika jag upplevt det.


  16. Maja skriver: 12 oktober, 2020

    Hade verkligen liknande. Jag är född i slutet av 80-talet och det känns som att det var en helt annan stämning kring uppfostran/hantering av barn då, även om man kanske hade släppt lite på det där ”amma var fjärde timme”. Men typ att bebisar absolut skulle sova i egen säng, ha napp, dricka välling, inte ha mamman ”som napp” för mamman skulle ha FRIIIIHEEET (något deras egna mammor antagligen inte fick eftersom de var hemmafruar). Både mina föräldrar och min svärmor har varit sådär ”tipsiga”, oombett och ofta så subtilt att det inte ens gick att hugga tillbaks. Nu är barnen 6 och 3 och de har fortfarande åsikter om hur vi uppfostrar dem…

    MEN. Jag säger som Asabea – omge dig med personer som stärker dig och låter dig förstå att du är den bästa föräldern för ditt barn. För mig hjälpte det jättejättemycket att ha ett par mammakompisar som förstod att man ibland måste stå upp, amma och skumpa SAMTIDIGT för att bebisen ska somna. Att det inte alls passar att ta en ”mysig barnvagsnpromenad” för barnet kommer skrika hela vägen om inte tajmingen är hundraprocentig. Att få vältra av sig alla dåliga känslor nånstans, hos en person (eller flera) där de landar rätt.

    Det är skitjobbigt att ens familjerelationer ställs på ända när man får barn. Plötsligt är det inte ens föräldrar som vet bäst, utan man själv, och så ska man ha självförtroende nog att stå upp för det. Jag har själv inte orkat bemöta det, utan härdat ut, sagt typ ”nja, han kommer bara vakna om jag lägger ner honom” eller ”ja han gillar verkligen att äta” och inte orkat utveckla det. Sen har jag ibland låtit tex min mamma fått försöka lägga ner bebisen i sängen och själva fått se att de bara vaknar. Så får de stå där och försöka trösta sen….det dröjer inte många sekunder innan de lämpar över barnet till den person som känner barnet bäst 😉


  17. Ebba skriver: 12 oktober, 2020

    Jag får åsikter ifrån svärmor när vi är där och hälsar på. Hon säger åt oss hur vi ska torka rumpan när vår son bajsat,vilka kläder som vi borde ha på lillen eller andra småsaker hur vi ska sköta sonen. Mina föräldrar lägger sig aldrig i.

    Både jag och barnets pappa säger ifrån men jag gör mer en markering med hårdare röst. Då sonen säger det så milt för att ej stöta sig med sin mamma. Det som blir jobbigt är att jag och min partner (pappan) blir ovänner då han tar parti för sin mamma. Har fått tips av min mamma att försöka lägga dövörat till så min relation inte går sönder.

    Vi är båda förstagångsföräldrar och det är ändå tuffft som det är utan att få råd som man ej bett om.
    .


    1. Signe skriver: 14 oktober, 2020

      Känner igen mig i hur det påverkar den egna relationen när en marker mitt sin partners familj. Vi har börjat använda ord som vi sitter och pratar om i relation till oss, barnet och våra föräldrar tex. Lojalitet, förväntning, råd
      Det gör att båda får ett konfliktfritt utrymme att prata om de situationer som blir jobbig. Det är verkligen så otroligt påfrestande att bli ifrågasatt med små och stora kommentarer varje gång en ses. Vi kom till en punkt i våra konflikter där jag sa ”jag vill verkligen ha en god relation till dina föräldrar men just nu får jag en känsla av att vara underkänd som förälder och en konkurrens om bebis och dig i deras sällskap, hur ska vi gå vidare i detta?” Sen har jag även satt ner foten och markerat att det blir inget barnvaktande förrens jag känner att de respekterar vårt föräldraskap.

      Det är bara föräldrarna som har ”rätt” till sitt barn och andra får vara nära i mån av respekt och kärlek anser jag.


  18. Hanna skriver: 12 oktober, 2020

    Vad jobbigt att behöva utstå med oönskade tips och råd (om det ens går att räkna som tips, snarare pekpinnar) när man redan är så himla skör. I den här situationen tänker jag att det är så himla viktigt för pappan att kliva fram och säga ifrån, främst då det är från hans familj kommentarerna kommer ifrån. Då det verkar ske upprepande gånger hade jag bett pappan att ringa till sin mamma och farmor och säga ifrån och be dem sluta, förklara att de gör på deras egna sätt och om de behöver tips kommer de att fråga om tips. Det ansvaret behöver ligga på pappan och inte mamman. Det är absolut nödvändigt att ”skapa dålig stämning” för, men är de vettiga människor kommer de förstå och respektera ❤️


  19. Emma skriver: 12 oktober, 2020

    Jag svarade något i stil med: ”Tack för att du har omsorg om mig. Jag förstår att du vill hjälpa till men den där kommentaren är inte alls hjälpsam.”

    Det sätter fingret på precis vad det är, en kommentar som inte är hjälpsam. Det spelar ingen som helst roll om personen har ”rätt” eller ”fel” i det hen säger, om jag som mottagare inte tycker att det är hjälpsamt så är det inte det.

    Förresten håller jag med om att pappan i det här fallet behöver ta diskussionen med sina släktingar.


  20. Aniara skriver: 12 oktober, 2020

    I Sagogrynets bok ”Amning i nöd och lust” Finns ett ”brev till mor- och farföräldrar” som innehåller formuleringar som ödmjukt men bestämt möter en hel hel av dessa perspektiv. Hittade även via nedan länk. Kanske inte så enkelt som att man klipper ut och ger dem i handen…eller så är det just det 🙂 men bra inspo oavsett! Jag känner också igen mig så väl…

    https://www.google.se/amp/s/sagogrynet.wordpress.com/2011/05/18/kara-mor-och-farforaldrar/amp/


  21. Amanda skriver: 12 oktober, 2020

    Många tips tror jag kommer från de ”äldre” för att de behöver bekräftelse i sitt föräldraskap. De återupplever säkert sina första osäkra steg som föräldrar. Jag har hittat bästa svaret för att avleda uppmärksamheten från dig och få dem att fokusera på något annat, ”Gjorde du så med dina barn?”. Då börjar de genast prata om sina upplevelser. Jag kommer från en svensk familj och är nog den första att bära i sjal på lääääänge. Och mitt föräldraskap utan en sjal hade varit JOBBIGT. Så jag låter dem bearbeta sitt medan jag gör mitt!


    1. Emilia skriver: 13 oktober, 2020

      Exakt ?? jag pratade med min mamma idag om födslar och hon ville inte se att det finns olika upplevelser, utan hävdar att ”det gör dig självt” och ”kvinnor har fött i alla tider” etc. Jag har så svårt att hålla lugnet och inte bli riktig arg. Men du har så rätt tror jag – hennes upplevelser är så starka och inte minst är det länge sen. Hon behöver nog hålla kvar i dom på något sätt. Jag kan liksom inte göra annat än att bidra med min kunskap och mitt perspektiv, lugnt och säkert. Tack för dina tankar!


  22. Julia skriver: 13 oktober, 2020

    Jag sitter i exakt samma båt med min 5-månaders och en omgivning som gärna vill komma med oönskade råd. Vet ju att de vill väl men det är så himla lätt att känna sig kritiserad och dålig som nybliven mamma. Det är också väldigt jobbigt att man framstår som defensiv/sur om man säger ifrån. Oftast tar jag diskussionen men ibland tycker jag det är lättare att bara låtsas hålla med (typ svara ”mm” på allt). Jag försöker tänka att i slutändan så är det ändå jag och pappan som är med vår bebis dygnet runt och de andra vet ju faktiskt inte om vi tar till oss av deras råd eller inte.


  23. Ida skriver: 13 oktober, 2020

    Såååååå mycket igenkänning på detta. Har varit på besök hos släkten i en vecka nu å är helt slut. Behövde verkligen läsa detta precis just nu.


  24. Elin skriver: 13 oktober, 2020

    Min första känsla när jag hör de här kommentarerna är att de kommer för att de är oroliga över MAMMANS hälsa, inte barnet alltså. Typ ”men får du inte ens äta / sova ordentligt”. De kanske ser det ut perspektivet att de vill att du ska må bra och fattar inte att du mår utmärkt precis som allt är. 🙂
    Kanske behöver du bara berätta hur mycket DU trivs med detta, att ha bebis nära osv, att det innebär happy mom happy baby för dig. Så länge alla mår bra (föräldrar och bebis) så är ju inga sätt fel tänker jag. Kan de inte ta det, då tycker jag definitivt att partnern kan ta ett snack med mamman. Kanske vågade de själva inte be om råd när de var nyblivna föräldrar så då tror de att ”alla andra” är likadana och att råd måste ges utan att någon bett om hjälp?


  25. Sofia skriver: 13 oktober, 2020

    Jag har svarat vid tillfällen: ”Tackar ödmjukast för de råden, men jag sätter de på vänthyllan och tar fram dem om jag upplever behov av dem”. Jag fick faktiskt skratt till svar och nån form av insikt i deras ögon. Tror på att svara med viss vänlighet och stor portion tydlighet.


  26. CT skriver: 13 oktober, 2020

    Jag känner igen mig så mycket! Jag brukade svara ungefär ”Tack för omtanken, men jag VILL att hon ska vara nära mig. (I famnen samtidigt som jag äter med en hand, samsover, bär i sele/sjal osv)
    ”Jag tycker inte det är jobbigt, jag tycker bara det mysigt”

    Det upplevde jag funkade bra. Blir liksom svårt att argumentera emot. Och ibland sa jag helt enkelt ”ja, jag vet att man gjorde så förut, nu är dock rekommendationen att…


  27. Jennifer skriver: 13 oktober, 2020

    Jag känner igen mig helt! Jag hade ständigt en klump i magen och fick ångest av allas pekpinnar…. Mina svärföräldrar sa att jag var en mesig mamma för att jag bar min son mycket och för att jag tyckte att det var jobbigt att lämna bort honom. Min son var HNB och var väldigt bestämd och krävande, men jag lyssnade på vad han behövde (mkt närhet, samsovning, sina föräldrar, en lugn miljö osv). Idag är han 6 år och är en självständig, pratglad och säker kille. Inte alls svårt att lämna till barnvakt osv… sånt kommer naturligt när barn och föräldrar är redo. Nu väntar jag barn nummer 2 och jag kommer definitivt vara mer självsäker och inte ta åt mig då jag vet vad som är bäst för oss. Jag kommer bara att säga att ”detta funkar bäst för oss och jag VILL göra såhär” punkt! ?❤


  28. Sophie skriver: 13 oktober, 2020

    Jag hade svarat kort och koncist. T.ex: ”Amning är mer än bara mat. Det är närhet och trygghet också.” . ”Hon sover bäst i min famn. Det är inget problem för mig.”

    Är det någon som fortsätter tjata så hade jag bara fortsatt svara ”det är inget problem för mig.”

    Om någon fortsätter tjata ändå hade jag vänligt men bestämt satt gränser ”jag känner inte för att prata om vårat föräldraskap just nu, kan vi prata om något annat?”.


  29. Sofie skriver: 13 oktober, 2020

    Känner igen mig starkt. Håller med om det du säger Asabea, med att andra får stötta genom att säga ifrån. För min del var det främst kompisar som kom med oönskade kommentarer. Jag sa faktiskt upp bekantskapen för jag orkade inte och mådde otroligt mycket bättre! Kanske kan man i alla fall ta en paus i umgänge med vissa personer?
    Nu när jag snart är tvåbarnsmamma och första barnet har hunnit bli 4 år är jag väldigt trygg i mina beslut och kommer sannolikt orka och klara att stå emot i större utsträckning. Men jäklar vad svårt det är med första barnet när allt är lite upp och ner ?


  30. Sara skriver: 13 oktober, 2020

    Känner igen mig så väl! Jag tyckte dessutom det var extra jobbigt att det var svärföräldrarna som hade mest åsikter och kommentarer; till min mamma kunde jag bara säga ”tack mamma, uppskattade du när mormor gav dig råd som nybliven mamma?” Lite skämtsamt, och sen var det bra med det. Men mina svärföräldrar är uppvuxna i nordöstra Asien och har HELT andra förväntningar på föräldraskapet, och (jobbigaste) farföräldraskapet. Kände, och känner fortfarande, att jag gör de besvikna konstant…! Ångrar en del jag tillät när min son var under 3 månader. Det blir annat till en eventuell nästa <3


  31. Sara skriver: 13 oktober, 2020

    Åh jag kunde ha skrivit detta <3
    Min dotter hade kolik och skrek hela nätterna. Vi sov i skift hemma och min svärmor tyckte så synd om min stackars man som skulle jobba efter sån ”tortyr” nattetid.
    Min mormor sa ofta likande grejer om amningen. När min dotter inte ville ha napp längre och hon var ledsen kunde min mormor säga ”men stackars lilla då.. hon vill ju ha nappen”. Och där hade vi precis förklarat att hon vägrar ha den längre.
    Många i vår omgivning kom med frågorna ”har ni testat…??” när vi beklagade oss över skrik och sömnlöshet, vilket bara fick mig att känna att varför lyssnar ingen på mig och kramar mig bara?! Vi har ju förmodligen testat ALLT och därför är vi nu helt utmattade. Sen att bebisar är krävande och det kan vara utmattande oavsett så jag kunde ofta känna att det är inget fel på vår situation eller bebis bara för jag är ledsen över lite sömn etc.

    Men jag och min man kom överens om att han skulle vara den som sa till om frågorna kom och då brukade han svara ”men nu gör vi såhär. För jag kände mig alldeles för skör för att orka stå upp för våra val hela tiden – och alla frågor var ju riktade till mig jämt.


  32. Linnea skriver: 13 oktober, 2020

    Ställ kravet på din kille att han får bemöta kommentarer från hans familj. Ni gör ju det som funkar för er, eller hur. Skulle han vilja göra på något annat sätt? Då är det något ni två måste diskutera, ensamma. Är han nöjd som ni gör nu? Då borde han inte ha några problem att försvara det inför sin familj.

    Berätta för honom att du tycker att det är jobbigt och be om stöd. Säg att du mår dåligt av att träffa hans familj just nu när det är så här.

    Och försök art stå på dig om du kan. Du vet att du har rätt! Du känner ditt barn bäst, du bestämmer oavsett vad någon utomstående tycker.

    Kom ihåg att det var en helt annan upplevelse när de fick barn. Jag behöver bara gå tillbaka till 1986 när jag föddes så fick jag inte ens sova i samma rum som min mamma på BB. Då skulle barnen sova i barnsalen. Det är andra tider nu, men precis som med teknik och annat så kan äldre ha lite svårt att ta in nytt tänkande…

    Jag har också haft ett barn som bara kunde sova på/med mig och inte ville göra något annat än att amma (och har ett till nu som i princip är likadant). Det är inte för alltid, och du är en bra mamma som hör ditt barns behov och svarar på det.

    Kämpa på!!


  33. Maria skriver: 13 oktober, 2020

    Oh detta hade kunnat vara jag som skrev, rakt av! Så mycket igenkänning. Håller med om att det bästa är att prata med de man har närmast om att man vill att de håller med och säger/visar att de litar på mina modersinstinkter ? Vi får vårt andra barn nu om några veckor och känner mig starkare och mer självsäker denna gång. Vi har ju dessutom storasyster som bevis på att min obegränsade generositet av närhet har funkat mycket bra❤️! Heja alla!!!! Finns inga rätt och fel. Alla barn är olika och behöver olika. Jag hoppas innerligt att vårt andra barn är lika närhetstörstande som vårt första?


  34. Amanda skriver: 13 oktober, 2020

    Som så många andra känner jag igen mig. Blir så arg! Det tär att vara på sin vakt. För mig är det ffa svärmor som påstår saker och ger ickeönskade råd. Jag ammar mitt barn så ofta hen gråter, för mig är det inget problem och amning är mer än mat. Blev så arg när min svärmor sa ”tutte är inte svaret på allting” när bebisen började gråta hos henne. Jag sa ingenting men blev så irriterad. För en nyfödd bebis kan visst tutten vara ALLT! dessutom åkte de och köpte en napp utan att jag och min partner diskuterat klart det. Svärmor försökte truga i bebisen nappen men jag kunde fortfarande inte säga ifrån. Det är svårt att säga ifrån när någon bara gör saker utan att säga det till en.


  35. Ingrid skriver: 13 oktober, 2020

    Skulle vilja säga att det är inte är att skapa dålig stämning, utan att hon i nuläget härbärgerar den dåliga stämningen som de redan har skapat. Det är dålig stämning och det är kommentatorns fel inte personen som står upp för vad som är rätt för dem.


  36. Nic skriver: 13 oktober, 2020

    Åh, jag e i vecka 37 med första barnet. Kan säga att ”pekpinnar” redan har haglat in, 98% från sambons familj. Man gnäller på att det barnet får titta på surfplattan ibland o de är ju inte ok. Det barnet har minsann napp hela dagarna o de är inte heller ok. Osvosvosv. Dem tänker säkert inte på det, men att dem känner att dem behöver berätta det för mig gör att det känns som om dem försöker markera lite. Min mamma osv kan jag ändå säga till, men har mer ångest över sambons familj ? men jag tänkte säga till honom att han får faktiskt ta det, för det känner jag mig inte bekväm med.


  37. Johanna skriver: 13 oktober, 2020

    Jag har faktiskt vart väldigt förskonad från oombedda råd både från familj, vänner och främlingar. Men när det hänt måste jag tyvärr säga att det vart tvärtom, alltså att jag fått kommentarer att jag slutade amma, att jag lät min bebis skrika i vagnen ibland för att jag bara behövde två minuter att gå och handla i butiken utan en bebis på magen och liknande situationer. Jag måste faktiskt säga att dom få gånger jag faktiskt fick kommentarer som ovan eller som hon i inlägget tyckte jag det var sååå skönt att veta att ”vad fan, barnen på 70 och 80-talen grät sig till sömns och de blev ju helt ok ändå, så tror inte min bebis blir traumatiserad för livet om hon skriker i en minut när jag går på toa” typ så.


  38. Erika skriver: 13 oktober, 2020

    Åh det riktigt knöt sig i magen på mig! Känner igen det där så väl från första barnet. Jag hade henne bla sovandes på mig väldigt mycket och det var ett evigt tjat om att lägga ner henne hela tiden. Från släktingar så vet jag mycket väl att det inte var illa menat, inte heller var det lika intensivt som det verkar vara för personen som ”frågat”. Men jobbigt ändå när det väl kom. Framför allt råkade jag ut för en person i min närhet som inte själv hade barn men som ändå hade väldigt starka åsikter om hur det skulle vara. Ska även nämnas att personen i fråga inte umgicks tillräckligt mycket med oss för att ha en bra inblick i hur vår vardag såg ut. Det var jobbigt. Till henne sa jag tillslut ifrån ordentligt, det var väldigt skönt.

    Är det något jag verkligen har haft med mig till andra barnet så är det att inte lyssna så mycket på alla ”goda råd” utan gå på magkänslan och lyssna på barnet. Att man gör på ett visst sätt med bebisen kommer inte att resultera i att ”den inte kan sova själv” osv. När en rutin väl sitter så byts den dessutom snart ut eftersom det händer så himla mycket i utvecklingen hela tiden, särskilt under första året.

    En annan sak som jag reflekterat mycket över är det här med amningen. Jag har låtit båda mina barn amma precis hur mycket dom vill, det har funkat jättebra för oss. Vissa dagar har dom suttit fast vid bröstet hela dagen och andra dagar ätit var fjärde timme. Många, särskilt äldre vill gärna kommentera just att ”hen åt ju precis” men jag tror att det oftast beror på okunskap. Genom tiderna har det ju funnits väldigt olika råd om hur ofta man ska amma.


  39. Hanna skriver: 13 oktober, 2020

    Det känns ju som detta är så oerhört vanligt från 50-60talist generationen. Å framförallt detta att de har så nära till pikande men så oändligt långt till cred å pepp.
    Kommer vi också bli så där missunnsamma när våra barn får barn, det hoppas jag ju verkligen inte.
    Hos mina icke-peppare så tror jag ddt delvis handlar om att det var liksom hårt när dem blev föräldrar, inget känslomässigt stöd och också den här synen att man skulle amma var fjärde timme. Att de kanske känner sig lite besvikna att de inte kunde få göra lite mer som vi gör idag.
    Så OTROLIGT skönt med barn 2 och 3 när man bara lyssnar på sig själv och också slipper råd då man nog liksom är noll mottaglig för det.


  40. Anna skriver: 13 oktober, 2020

    Känner igen mig!
    Under graviditeten peppade jag mig själv att när barnet kom skulle jag skulle följa mina instinkter stå emot pekpinnar och kommentarer från ”samhället” men det blev lite av en chock för mig när jag insåg att ”samhället” var mina allra närmsta.

    Både jämnåriga vänner men främst generationen över mig som släktingar, min egen mamma och hennes vänner. Det var skitsvårt och hur mycket jag än försökte stänga av så låg jag sen på kvällen och ifrågasatte våra val och om vi hur mycket vi ”förstörde” vårt barn genom att skämma bort med närhet.

    Jag kom så småningom fram till två olika taktiker. Råd från personer som inte var så nära hanterade jag genom att bara le och säga ”ja så är det nog”.
    Men mina nära fick jag ta ett snack med och förklara att deras åsikt är bara en av tusen på hur jag bäst tar hand om mitt barn och som förälder överväger jag för och nackdelar i precis allt jag gör och sen måste jag välja en väg att gå.
    Så länge jag inte håller på att direkt skada mitt barn eller aktivt ber om råd så behöver jag få hitta mitt föräldraskap på egen hand och oombedda råd får mig bara att må dåligt. Det är så klart inte lätt att säga till alla men det hjälpte mig.


  41. EvileikO skriver: 13 oktober, 2020

    Min 4v bebis älskar att sova på mig sedan dagen han föddes (blir iaf dag 2 då han hamnade på neo inkopplad på kablar så vi fick inte ens hud mot hud i själva början). Jag hade han på sidan i sin säng kanske 2-3 ggr och nu vill han vara bara nära hela tiden. Barsjal är det bästa jag vet. Jag kan göra alla dagliga sysslor med han nära mig och han sover så gott (ända problemet är att jag har köpt för tjock sjal så det blir värm för oss båda). Har fått massa kommentarer om att lämna han själv så det inte blir en vana för han, att inte lära han ”fel” men jag struntar i vad andra säger. Min bebis mina regler.


  42. Linda skriver: 13 oktober, 2020

    Känner tyvärr också igen mig allt för väl! Det som är paradoxalt tycker jag är att ”tipsen” från samma person också ofta kan vara helt motsägelsefulla. Alltså kan man inte göra rätt? Exempel: svärmor (varför är de alltid svärmödrar?) kunde i början när min dotter var nyfödd säga både ”oj nu är hon hungrig!” varje gång hon skrek eller fråga ”när åt hon senast?” typ innan hon hunnit ta av sig skorna men för att sedan beklaga sig över ”jaha ska hon äta igen?!” när vi körde fri amning… alltså?! Förutom det är det mycket kommentarer om temperatur och påklädning och lekhagar som måste inhandlas (det smsas länkar fast jag sagt 10 ggr att vi inte vill ha eller behöver någon). Nu känner jag mig ganska trygg i min roll som förälder men blir trots det ändå förbannad över alla dessa åsikter och kommentarer som ju faktiskt visar att de faktiskt inte litar på mitt föräldraskap.


  43. Emma skriver: 14 oktober, 2020

    Samma här. Mitt svar är: ja det är ju så olika bud hela tiden. Just nu säger man såhär. Visst är det spännande att forskningen går framåt?

    Min farmor (90 år) sa att mitt barn måste få skrika. Det är bra för lungorna! Och så var det ju sagt när hon var förstagångsförälder. Så på sätt och vis kan jag inte heller begära att hon ska veta vad man säger nu. Så mitt bästa tips är att tänka att det var deras BVC råd. Men jag kan ju berätta vad som sägs nu. Dom kan ju inte gärna säga emot forskningen?


  44. Carolina skriver: 14 oktober, 2020

    Läste ett liknande inlägg på temat hos Underbara Clara för länge sedan där hon skrev att hon alltid svarade med ”det avgör jag”. Kort och gott, slut på diskussion. Så gör jag också alltid nu efter att jag läste det och det funkar oftast väldigt bra. När jag känner för att säga något lite mindre neutralt brukar jag svara med ”så tänkte man på 80-talet och så här tänker man nu. Tänk vad bra att forskningen/kunskaperna går framåt och utvecklas”.


  45. Lisa skriver: 14 oktober, 2020

    Jag har fått både pikar och oombedda råd från andra hållet eller vad man ska säga, så klyschigt men sant att man tydligen aldrig gör rätt som förälder? Min bebis somnar ganska lätt på de flesta platserna och när jag lagt henne i vagnen och gått och satt mig vid sällskapet jag är med en bit bort har jag fått kommentaren ”saknar vi inte en nu?” och ”Var är X??” (med nästan förfärat tonfall). Det var en mamma på en buss som berättade för mig att ”nu är ditt barn vaket!” för att hon låg och tittade runt sig i vagnen och gjorde ett litet ljud som jag inte flög upp över… Allt detta från folk i 30-årsåldern som jag. Av släktingar har jag fått lite kommenterar som fått mig att förstå att de inte tycker att jag ska samsova med min bebis ”Det är nog värmen av dig hon känner och tycker om”, ja så är det nog har jag bara svarat då och sen har de inte sagt mer, så det har inte känts så farligt.


Dela på:
Annons
Laddar
https://asabeabritton.motherhood.se/livet/veckan-som-gatt-2/