Jag har fått en läsarfråga som jag vill dela med er. Den är ganska långt men läs gärna, särkilt om du har erfarenhet av att få oönskade råd om ditt föräldraskap. Frågan lyder: Hej Asabea! Jag kommer med ett förslag/önskeinlägg för dina läsare och dig diskutera och utbyta erfarenheter. Du får gärna ta upp detta som ett inlägg om du tycker det är en bra idé. Jag har en tvåmånaders bebis hemma och livet är u n d e r b a r t, men insåg igår att jag får en del ångest när jag ska träffa svärföräldrarna och andra släktingar pga alla pekpinnar, råd och åsikter som kommer utan att man ber om det. Jag vill vara noga med att framföra att alla är genomsnälla och vill bara väl, MEN det ger mig ändå ont i magen och känsla av otillräcklighet som förälder när mitt föräldraskap ifrågasätts. Här är några exempel: 1. Bebis gillar inte vagnen, så jag har slutat släpa med vagnen på våra promenader, utan tar henne i sjalen och vi är nöjda och glada. Svärmor och bebis gammelfarmor säger alltid: men du måste försöka vänja henne vid vagnen, du kan inte ha det så när hon blir större pga hon blir för stor osv. (Ofta med en blick som säger: detta är inte hållbart förstår du väl!) 2. Jag har min bebis mycket i famnen och vet att hon vaknar när jag lägger ner henne. Så fort vi är iväg och hälsar på så räcker det att gå innanför dörren så hör jag: var ska du lägga ner henne? Har ni med vagnen så du kan lägga henne där? Här är en filt på golvet du kan lägga henne! Jag försöker då säga att jag kan ha henne i famnen sovandes (att jag sitter med henne och får äta med en hand går ju bara ut över mig själv?!?), men det insisteras på att jag ska lägga ner henne och jag ger vika (dumt!) och hon hinner ligga i vagnen i en sekund innan hon vaknar och sedan inte kan somna om på resten av kvällen (precis som jag förutspådde). 3. Svärmor m.fl. frågar hur det går att sova på nätterna. Säger som det är; hon har det senaste haft lite svårt att sova i sitt babynest och därför sovit på mig. Rektionerna låter inte vänta på sig: Du måste låta henne sova i sin egen säng! Vi lät vår äldsta skrika sig till sömns i sin spjälsäng. Det tog två veckor och barnet somnade ståendes, men sedan somnade han ensam utan gnäll. Eller klassikerna: det kommer bli så jobbigt att avvänja henne från att sova med er sen. Tänk på hur du kommer ångra dig. 4. Jag kan amma henne och så vill folk hålla, vilket går bra tills hon blir missnöjd och inte tröstas med nappen eller mys hos mig/pappan. Då ammar jag igen och får direkt kommentarer: Men hon har ju precis ätit, kan väl inte vara hungrig igen? Ska hon redan äta? Hur ofta ammar hon egentligen? Låt henne inte använda dig som napp!!! Du måste ha ett liv! Jag förstår att det ligger på mig att säga ifrån och vara tydlig med att vi gör på vårt sätt, MEN det är särskilt svårt när människorna som säger allt detta menar väl. Hur ska man säga ifrån utan att uppfattas som otrevlig? En ytterligare aspekt är att alla kommentarer ALLTID riktas till mig och inte till bebis pappa (som dessutom är barn respektive barnbarn till de personer som kommentarerna kommer från). Det är liksom JAG som gör fel och får alla pekpinnar. Tycker det är så jobbigt pga tillslut börjar jag ifrågasätta mitt/vårt föräldraskap och kommentarerna etsar sig fast. Tror det hänger ihop med att kommentarerna av ovanstående slag ALDRIG kommer i ett sammanhang där vi får beröm över hur bra föräldrar vi är, att vi tar väl hand om vårt barn, hur trygg hon är hos mig eller liknande. Då är det snarare: ja för tillfället är mamma bäst pga hon har bröstmjölk, men det kommer ändra sig och någon annan vara favoriten… Kan tänka mig att jag inte är ensam. Har ni andra upplevt liknande situationer? Hur har ni gjort för att hantera det utan att skapa dålig stämning? Eller är det nödvändigt att skapa dålig stämning? Tips på vad man kan säga/göra för att inte ta åt sig eller få slut på kommentarerna helt och hållet? Eller på att det alltid riktas till mamman? Massa kramar till alla krigande mammor där ute!!" Tack så mycket för din fråga! Jag känner igen mig så mycket! Min äldsta son var precis som du beskriver att ditt barn är nu och jag känner igen många av kommentarerna som du fått. Som nybliven mamma var jag väldigt känslig och stundtals väldigt osäker, som jag tror de flesta är. Jag tror kanske det blir extra känsligt när man har ett barn som är lite mer krävande än normen och när man anammar ett föräldraskap som går utanför normen, som i mitt fall då jag inte använde vagn utan enbart bar i sjal, samsov, ammade fritt och långt över det första året etc. Jag hade till en början svårt att fullt ut stå upp för mina beslut även om jag kunde känna instinktivt, och veta kunskapsmässigt, att det var vad som passade oss bäst. Nåt som var väldigt viktigt för mig i hanteringen av det var stödet jag fick från de i min närhet som litade på mig och mina beslut i mitt föräldraskap; min kille och mina systrar. De kunde försvara mina val när jag själv inte orkade/vågade. Så det är mitt främsta råd till dig som skrev frågan, att be de du står närmast att öppet stötta dig i dina beslut, jag tänker att det i detta fall är pappan till barnet som behöver vara ett stöd, särskilt eftersom det är hans föräldrar som är några av dem som kommer med de oönskade kommentarerna. Nu med mitt andra barn känner jag mig mer självsäker och vågar stå upp för mina beslut. Jag vet vad som funkar bäst för vår familj och nåt jag verkligen lärt mig de senaste åren är att lyssna på mina instinkter, inte andras. Jag kan såklart också behöva hjälp med olika saker och kan absolut be om och ta emot råd men jag är väldigt selektiv när det kommer till vem jag tar råd ifrån. Folk säger ju så mycket som de inte har någon aning om, ofta baserat på förlegad och felaktig kunskap. Hittills har jag inte fått så många oönskade råd dock. Kanske det är mer lockande att ge råd till en förstagångsförälder. Men några saker har ändå slunkit ur mina välmenande släktingar och vänner. Som att jag borde se över vad jag äter eftersom min son var skrikig på kvällarna under en period. Jag förklarade för den personen vad kvällsoro var och att det finns en hel del myter kring mat och amning, att de allra flesta som ammar kan äta precis vad de vill. Personen verkade inte tro mig men nämnde det inte igen. En annan äldre släkting beklagade sig över att det såg så fruktansvärt trångt ut för min son i sjalen. Jag svarade med ett leende att det var trångt och skönt som i livmodern, därför gillar han det. Jag tycker inte det är otrevligt att inte hålla med någon eller att inte göra som andra säger när det kommer till mitt barn, jag känner mig väldigt trygg i att jag vet vad som är bäst för oss och vågar stå för det. Men det har tagit lite tid för mig att komma dit. Jag var som sagt inte alls lika självsäker som alldeles nybliven mamma, så jag förstår verkligen dilemmat här. Jag tror på att öva på att säga ifrån och att be personer runt omkring dig om hjälp när du inte känner att du klarar det själv. Har ni erfarenheter av det här? Några tips på hur man bäst hanterar det?
