Vintern fortsätter bjuda på förkylningar. Vi är ändå ganska skonade jämfört med många andra familjer. Men det är absolut en skillnad med två barn istället för en på förskolan. I helgen vaknade båda med feber. Först var L lite mer drabbad, i takt med att han blev bättre steg Lilla O's feber. När L var strax under 1 år gammal fick han en feberkramp som skakade om hela mig. Medans jag pratade med min syster på FaceTime och han låg bredvid mig så såg jag hur hans ögon åkte upp tills endast vitorna syntes, hur hans armar och ben stelnade och började skaka, hur hans läppar blev blå. Hur jag tappade kontakten med honom. Sekunder kändes som evigheter. I den stunden fanns väldigt lite av min vårdvana kvar. Där och då var jag bara en mamma, livrädd för att förlora mitt barn. Vilken tur att jag hade min syster, som också är sjuksköterska, i telefon som kunde säga till mig att ringa ambulans. De var där på nolltid, vi fick bli inlagda på sjukhuset eftersom det var hans första kramp. Allt gick bra. Jag var dock länge omskakad av händelsen. Varje gång han fick feber fick jag sån ångest. Det har blivit bättre med åldern men spillt över en del på hans lillebror. Det finns kvar till viss del men vid denna feberepisod var det första gången jag inte kände ångesten smyga på. Så himla skönt. Den händelsen är etsad i mig men såret från det verkar vara läkt nu och jag kan tänka rationellt. Jag vill aldrig att de ska vara sjuka men om man ska se det fina i det så är det härligt att få ha en annars väldigt livlig liten kille liggandes lugnt på mig som när han var bebis. Igår låg han på mig hela eftermiddagen och slumrade medans jag kollade The Crown. Utan ångesten kunde jag ta in det mysiga i det. Men nu hoppas jag de ska bli friska! Så ingen orpar sig: Spidermandräkten åkte av (efter stora protester) när febern gick upp.
