Idag grät jag framför min treåring för första gången. Tror jag. Det kanske har hänt innan men inte som jag minns. Inte när han varit så medveten. Inte att jag har hållt mig från att gråta framför honom. Utan bara att jag sällan gråter nuförtiden, förutom när jag blir rörd att fälla en tår eller två till en film eller berättelse. När jag var 20-någonting så grät jag ofta, av ångest, sorg, otillräckligheten, svartsjuka. Numera är glädjetårar de som dominerar. Skönt det. Men idag kände jag mig skör. En kombo av dålig sömn och mycket tid ensam med barnen på grund av att min man lanserat sin bok denna vecka och haft mycket jobb. Det gjorde att jag kände mig hudlös. Att bägaren redan var halvfull när jag steg upp på morgonen. Sånt jag annars hanterar dagligen gick inte lika lätt att hantera idag. Efter en morgon med mycket tjat och tjafs så brast det när min yngsta son drog ner alla böcker från bokhyllan för femte gången idag. Kan ju tillägga att han gör detta flera gånger ger per dag annars också och det är ingen big deal. Men nu började jag störtböla. Bägaren var full helt enkelt. Min treåring drog sig till mig direkt. Frågade varför jag grät. Jag sa för att jag är så trött och försökte påminna honom att han ibland blir extra känslig när han är trött. Han frågade om jag kunde bli en glad mamma igen. Jag fick först dåligt samvete och ville verka glad men så kom jag på att jag ju brukar uppmuntra honom att tillåta sig själv att vara ledsen så jag vill göra samma sak. Så jag sa att jag kommer bli glad men nu behöver jag gråta lite och det är inte farligt. Att man får vara ledsen. Att det inte är hans fel. Då kramade han mig länge och frågade om det kändes bättre. Jag sa ja och menade det. Jag torkade tårarna. Amat kom hem och allt kändes lite lättare. Nu reflekterar jag över det. Var det rätt att låta honom, min lilla kille, trösta mig? Att visa mig så sårbar? Jag har landat i att jag tycker att det var det. Att han ser att jag har känslor, att jag mänsklig, att jag kan ta ansvar för mina egna känslor, att de inte är farliga, det tror jag är värdefullt. Likaså att visa att mina känslor inte är hans ansvar men hans tålamod och tröst är värdefullt. Här kan man ha olika strategier och åsikter. Hur tänker ni kring att visa svåra känslor och gråta framför era barn? Nu har Amat tagit ut båda barnen och jag har några sällsynta timmar ensam hemma. Sitter på balkongen och tankar d-vitamin. Så skönt.
