Jag fick det här meddelandet av en som följer mig på instagram. Hon är läkare och gör sin ST i gynekologi och obstetrik vad jag förstår. Meddelandet väckte en hel del tankar hos mig som jag tänkte ta mig friheten att vädra fritt här! Meddelandet kom apropå att jag delade bilden nedan där man ser en skalpelektrod i en bebis rumpa. I texten till bilden poängterade jag att jag delar bilden för att visa hur det kan se ut med skalp vid en sätesfödsel och att det faktiskt går att övervaka med skalp även vid sätesfödslar. Jag skrev även att jag inte delar orginalpostarens åsikt som hon skrivit i sin caption. Det var en caption där avsändaren utryckte hur hemskt hon tyckte det var att man utsätter barn för sånt här. Jag är själv av åsikten att man alltför slentrianmässigt använder skalpelektrod. Att man för ofta gör det utan indikation eller samtycke efter att ha givit saklig information om för- och nackdelar. Jag tror att det finns flera skäl till att det är så, bland annat hur förlossningsvården är konstruerad vilket gör att övervakning av det här slaget blir en trygghet i brist på möjligheten att vara fullt närvarande hos personen man bistår. Jag tror även att det har att göra med vana, olika förlossningskulturer och olika syn på vad som gör en födsel mer säker. Så jag anser absolut att det finns skäl till diskution och att utvärdera användningen av skalpelektrod utan indikation. Däremot tycker jag absolut inte att skalp alltid är dåligt. Som med alla interventioner har det sina för- och nackdelar. Ibland överväger fördelarna de potentiella nackdelarna och ibland är det tvärtom. Jag upplevde avsändarens caption som lite väl alarmerande och onyanserad för min smak. För mycket åt ena hållet utan att egentligen veta bakgrunden till bilden. Precis som jag tycker att personens svar till mig att skalpelektrod borde sättas på alla är alarmerande och onyanserat åt det andra hållet. Svaret väckte som sagt många tankar hos mig. Jag blev inte förvånad för jag har länge anat att det finns en inneboende förlossningsrädsla hos många som jobbar inom den traditionella förlossningsvården och är upplärda med patofysiologin som grund. Det är förståeligt särskilt bland förlossningsläkare som är vana att fokusera på risk och komplikation och desto mindre vana att se och främja det friska och normala. Inom svensk förlossningsvård ska barnmorskan vara ansvarig för det som klassas som normalt. Det normala idag är förvisso väldigt medikaliserat men det är en annan diskussion. Läkaren/Obstetrikern möter främst födandet på nära håll när något är avvikande och potentiellt eller manifest komplicerat. När patofysiologin tar över. Det gör att många läkare, särskilt de som är nya, har lite eller ingen vana alls av normala födslar. Att möta helt ostörda, instinktiva fysiologiska födslar är ju ovanligt även för många barnmorskor som jobbar på sjukhus så jag vill påstå att det är extremt sällsynt för läkare på förlossningsklinik att få närvara vid en sån födsel. Och det man inte ser kan vara svårt att tro på. Precis som att det man ser mycket av lätt kan bli hela ens verklighet. Det är något jag själv ofta reflekterar kring då jag själv har mycket att lära, mycket mer erfarenhet att få och precis som många (alla?) är begränsad i vad jag ser och vem jag möter. Jag behöver aktivt poängtera för mig själv och andra att - alla är olika och varje graviditet, födsel och barn är unik. När jag skriver det här börjar jag osökt tänka på min kära pappa. Han är också är läkare, närmare bestämt professor inom infektionsmedicin. Han är också hypokondriker. Något han pratat mycket om genom åren både privat och medialt. Det var värre när han jobbade som mest kliniskt men han drabbas av det än idag. Även om han vetat att han har en stark tendens till hypokondri så har det inte gått att ta fram det logiska tänkandet i stunderna när han varit helt övertygad om att han är dödligt sjuk. Symtomen verkar alltid gå att hitta när man tittar tillräckligt noga. Sjukdomarna han trott sig ha drabbats av har ofta korrelerat med det han jobbat med i stunden, det han sett på daglig basis. Min pappa har jobbat mycket med bland annat HIV och lepra. Två sjukdomar han också varit helt övertygad om att han haft.Jag tänker också på när jag själv jobbade på gynavdelning och plötsligt härledde alla aningar av smärta i nedre delen av buken till utomkvedshavandeskap, cystor, torsion eller till och med cancer. Det jag såg så ofta blev så otroligt vanligt att det inte kändes långsökt att jag själv snart skulle drabbas. Jag tänker att det kanske sker något liknande hos läkaren som skrev att hon tycker alla borde ha skalpelektrod. Att hon ser födandet med ett risktänk för hon är van att hela tiden kliva in i det komplicerade. Där kan man säkerligen famla efter all kontroll man kan få. Teknik, apparatur och läkemedel som bevakar och styr förloppet inger säkerligen en efterlängtad känsla av kontroll. Det som blir tokigt är när man applicerar det tänket på alla, att man tror svaret ligger i att mer intervention automatiskt innebär mer säkerhet. Att man i det också glömmer bort den födandes och barnets upplevelse av födseln. Då har man missat att varje födsel och födande är unik och vikten av att behandla det så. Att varje person som föder har unika förutsättningar, en unik vilja, ett unikt barn, ett unikt liv bakom och framför sig. Att man bör värna om och utgå från just det unika när man har möjlighet till det. Att personen framför en snarare än ens egna rädslor, åsikter, ego eller längtan efter kontroll bör styra. Att den födandet kroppen är gjord av kött och blod och i de flesta fall är fullt kapabel att föda. Att det det inte är befogat eller hjälpsamt att se den som en maskin, en maskin som när som helst kan brisera. Att se födandet, även det fysiologiska och normala som något farligt. Det är att komplicera även det okomplicerade och i viljan att göra gott kan man istället göra skada.Det oroar mig också är att man med detta tänk och enorma tillit till övervakning och yttre manipulation av födandet tappar något som är så otroligt viktigt: den kliniska blicken. Förmågan att se subtila signaler, att kultivera en kunskap bortom apparatur, att kunna se, verkligen se, höra och känna det som sker i födseln utan att behöva luta sig mot grafer, kurvor och siffror. Det är en stor förlust om den kunskapen och därmed förmågan att föra den vidare går förlorad. För att man ska få den kunskapen behöver man förstås också få tid och möjlighet att vara fullt närvarande och i bästa fall inte bara se ett fragment av en födsel utan gärna helheten som är personen, graviditeten, födseln och post partum. Något som kan vara väldigt svårt idag. Slutligen behöver jag nämna att när det gäller just skalpelektrod och kontinuerligt CTG överlag så finns det ingen evidens för påståendet att det skulle vara livräddande att sätta på alla, vad jag vet. Rätta mig gärna om jag har fel. Så jag utgår från att påståendel grundar sig i en egen känsla av vad som är säkrast, och en känsla kan man ju såklart få ha men det är viktigt att skilja eget tycke från fakta. Kontinuerligt CTG har ett värde när det finns en indikation men att säga att det vore säkrast att använda det på alla är att ta i. Skalpelektroden kan ge bättre registrering men det är inte samma sak som att säga att det alltid är det bästa alternativet. Ämnet kring värdet av CTG registrering hos lågrisk gravida är ett kontroversiellt ämne som väcker starka känslor. Jag tycker man måste få föra en diskussion om och ifrågasätta även de mest inbitna av rutiner och göra det med en öppenhet och en vilja att bli bättre för de vi bistår. Att säga att man inte förstår sig på varför det i huvud taget är en fråga tycker jag är oroväckande. Vi får aldrig sluta ställa frågor. Det är när vi tror att vi har alla svaren som vi har som mest att lära tror jag. Här kan man läsa professor Ulla Walderstöms sakliga och välreflekterade analys av forskningen på CTG. Kontentan är att det behövs mer forskning för att bevisa nyttan med kontinuerlig CTG och intagnings CTG på lågriskgravida. Forskning som jag längtar efter för att göra diskussionen mer välgrundad och nyanserad.Läs gärna hela inlägget och kika på referenslistan. Här kommet ett summerande citat så länge.”Utifrån dagens forskningsläge kan man ändå påstå att risken för neonatala kramper troligen minskar och risken för operativa förlossningar troligen ökar med kontinuerligt CTG. Och att den traditionella metoden med intermittent auskultation troligen inte är sämre än CTG när det gäller utfall som dödlighet. Hur dessa för- och nackdelar sedan ska vägas samman är en annan fråga.” Tillägg 28/10: Jag vet att skalpelektroderna är restade sedan ett tag tillbaka och att man därför har blivit tvungen att bli mer restriktiv i sin användning. På ett sätt är det säkert värdefullt för man tvingas tänka till innan man fattar beslut om att sätta den. En bra övning i hur det bör gå till som förhoppningsvis sitter i även när tillgången blir större igen. Men man hade ju velat att det skedde av andra skäl än att det är en bristvara, det man inte vill heller är att någon som hade gynnats av skalp blir utan bara för att man behöver spara in.
