Jag och min storasyster har bott på hotell inatt. Det blir sista gången vi umgås så här nära på ett tag. Hon ska nämligen börja arbeta på en infektionsavdelning som vårdar patienter sjuka i covid-19. Hon är sjuksköterska hon med men jobbar som forskningssjuksköterska i vanliga fall. Då hennes kontor stängt ner för tillfället så hörde hon av sig till sin gamla chef på infektionsavdelningen och frågade om de behövde hjälp. Givetvis behövde de det. Läget är minst sagt ansträngt. Hon fick en en smärre chock när hon besökte sjukhuset faktiskt. Framförallt för jag är gravid vill jag ta det säkra före det osäkra och minska risken att utsätta mig för smitta så vi kommer inte hänga under tiden hon jobbar där. Men jag är så otroligt stolt över henne och att hon gör det hon kan för att hjälpa till. På mitt jobb så flaggar de dagligen för att vi när som helst kan behöva stänga mottagningen och att vi ska bli beredda på att omplaceras till annan klinik i större behov av vårdpersonal. Det kan bli så att vi barnmorskor blir ombedda att jobba som sjuksköterskor igenom inom primär- eller akutsjukvården. Vi får se, jag är redo att ställa upp där jag behövs men jag tror jag blir flyttad i sista hand i och med att jag är gravid och min chef är god nog att ta hänsyn till det. Jag är glad för det eftersom jag som sagt inte vill utsätta mig för onödiga risker men samtidigt vill man som vårdpersonal så gärna hjälpa till på alla sätt man kan.
