Igår delade Emelie Walles, en influencer och YouTube personlighet vad jag förstår, generöst med sig av resan mot sitt planerade kejsarsnitt och födseln av hennes fjärde barn. En story som sprudlade av glädje och förväntan och som var så informativ kring hur det går till när man ska göra ett planerat kejsarsnitt. Tyckte den var så bra! Trots att både Emelie och pappan till barnet hade testat positivt för covid 19 så verkade de vid gott mod. Stämningen i storyn vände dock snabbt efter att barnet var fött och Emelie berättade att hennes nyfödda hade behövt vård på neo och att hon därför inte ens fått hålla i barnet. Som ni kanske vet så är det relativt vanligt att barn som föds med planerat kejsarsnitt behöver andning hjälp då deras lungor inte tömts på vätska av livmoderns tryck. De hade skilts åt och hon visste inte hur länge det skulle dröja tills de sågs igen. Hon hade inte fått lämna filten med hennes doft till barnet pga smittorisk. Hon beskrev hur hon var i upplösningstillstånd av ovissheten kring situationen och vetskapen om att hennes barn var ensam.Att som nybliven förälder, särskilt om man är den som fött barnet, behöva skiljas från sin nyfödda kan vara ett stort trauma. Inte bara för föräldern utan även för barnet. Ett trauma som kan sätta djupa spår. Som kan påverka anknytningen och ha konsekvenser en lång tid framöver.I min värld så bör separation av mamma och barn vara den absolut sista utvägen och man bör inte förminska det trauma det kan innebära när man gör en avvägning kring barnet och mammans hälsa.Det är många som delat historien ovan och chockas av den. Jag håller helt med om att det är tragiskt men tyvärr är det inget nytt fenomen detta. Utan nyförlösta har tvingats skiljas från sin nyfödda många gånger under lång tid pga personalbrist, brist på rum och skev resursfördelning i en krisande vård. Jag tycker det är jättebra att den här situationen ovan belyser just hur viktigt det är att ta separationen och dess innebörd på allvar. Det är en fråga som bör prioriteras. Även om det inte är nåt nytt eller unikt. Eller just för att det inte är det. Ni är nog några som läser detta som tvingats skilja från era barn för ni behövt vård på BB och barnet på neo och de inte hade möjlighet till samvård. Eller att du behövt ligga själv på uppvaket efter operation i många timmar för det inte finns personal nog att ta hand om både dig och ditt barn. Eller att man behövt springa till barnbordet med ditt medtagna barn för det inte finns barnbord på förlossningsrummet. Det här sker tyvärr hela tiden. Det som behövt är fler rum, mer personal som kan jobba där och bättre arbetsvillkor så att personalen vill jobba kvar. Samt en vårdkultur där man är medveten om vikten av att inte skilja på familjer om det inte är absolut nödvändigt. Det här är en organisatorisk fråga, kritiken bör alltså riktas uppåt på ledningsnivå och politiskt. Tyvärr är det så som så ofta på sociala medier att folk är snabba med att göra sig en uppfattning och sen rikta sin ilska åt alla möjliga håll. I detta fall är det personalen som driver förlossningen i Malmö's Instagramkonto som fått mängder med kritik. Kanske för att de är de som har varit lättast att få kontakt med, det går snabbt att skriva en arg anonym kommentar på Instagram. Vissa tar skrivit riktigt grova angrepp mot, det har till och med förekommit dödshot. Inte nog med att det är elakt, jag menar dödshot och personalangrepp är aldrig okej. I detta fall är kritiken också helt missriktad. Dels är det inte förlossningen som fattat neonatalens riktlinjer, dels är det inte personalen som sliter på golvet som fattar dessa beslut. Kritik bör riktas rätt men även då gör man bäst i att formulera sig genomtänkt och på ett konstruktivt sätt om man faktiskt är intresserad av att bidra med en förändring. Att rikta kritiken uppåt kan kännas svårt. Betydligt svårare än att skriva en kommentar på Instagram. Det kan även kännas lönlöst men är man fler som organiserar sig så kan det verkligen göra skillnad. Det har man sett ett tydligt bevis på med det som uppslutningen kring Danderyds förlossning lett till. Vet du inte vad du ska göra så är här är några förslag; starta eller skriv på en namninsamling för din sak och lämna in till lämplig politiker, demonstrera, skriv debattinlägg, skriv brev till sjukhusledning och anmäl felaktig behandling till IVO.Sen säger jag inte att vi på golvet är felfria. Absolut att man kan ge feedback till oss i personalen också men man bör skilja på person och organisation. Samt på konstruktiv kritik och hat. För målet är väl att bidra till förändring, då vill man ju bli lyssnad på inte orsaka försvarsställning hos mottagaren. Slutligen så kan det vara bra att veta lite kring neonatalen. Där vårdas de allra minsta och sjuka barnen. De är sköra och därför har det aldrig varit tillåtet att vistas där om man är smittsam. Dock att man under pandemin blivit hårdare kring det. På vissa kliniker finns samvårdsrum där man kan vårda både en mamma och ett barn. Men inte på alla. Ibland finns rum men otillräckligt med personal. De allra sjukaste barnen brukar vårdas i samtal för att de behöver övervakning dygnet runt och i dagsläget finns inte resurser för att ha en sjuksköterska per bebis med kontinuerlig övervakning. Personalen på neo är fantastiska och gör vad de kan för att de här små liven ska må så bra som möjligt. Sen hade man önskat mer resurser så man kunde ge en ännu bättre vård och värna ännu mer om att inte separera på familjer.
