Juneteenth firas på sina håll bland svarta amerikaner den 19e juni. En högtid att fira, sörja och minnas. Fira de svartas frihet från slaveriet. Sörja det som varit och det som fortfarande återstår för svarta att i sann bemärkelse vara fria. Minnas historien av slaveriet och vad det haft för effekter på dagens samhälle. En del av den historien har med mitt stora intresse, amning, att göra. Bilder på svarta kvinnor som ammar vita barn med varierande captions har jag sett cirkulera på min Instagram mycket de senaste veckorna. Även om jag kände till fenomenet med ammor, ”wet-nurses” sen innan fick bilderna mig att vilja läsa på mer. Det gav mig en tankeställare, en inblick i hur trauman kan ärvas ner över generationer. Att det faktum att afroamerikanska kvinnor är bland de som ammar sina barn allra minst i USA idag har mycket att göra med deras traumatiska historia av amning som ännu ett sätt att förslava deras kroppar. Om wet nursing Wet nursing, att amma någon annans barn, har förekommit och förekommer på olika sätt i historien och idag. Som koncept är jag själv positiv till det om det sker under rätt omständigheter. Jag har själv ägnat mig åt det på ett sätt då min syster ammat mitt barn när han var mindre. Men wet-nursing har en historia av maktobalans där kvinnor med mer makt utnyttjat det till att kunna lämna över amningen på kvinnor med en lägre ställning och mindre valmöjligheter. Att betala för en wet-nurse blev under slaveriet onödigt för många som kunde plocka en gratis från sina egna slavägor. Företeelsen med wet-nursing var komplex även under slaveriet och kunde ske i olika sammanhang med olika premisser. Slavar kunde amma varandras barn till exempel när en mamma tvingades ut till fälten för att arbeta och inte hade tid att amma sitt eget barn, när en ammande mamma dog eller när man sålde en ammande mamma till en annan slavdrivare och därmed skilde på mamma och barn. Till skillnad från vita slavdrivande kvinnor så tvingades förslavade svarta mammor arbeta för någon annan så de kunde inte dedikera lika mycket tid och uppmärksamhet till moderskapet som den vita kvinnan, ett skäl till att moderskapet delades på svarta kvinnor sinsemellan. Den biologiska delen av moderskapet, vem som faktiskt fött barnet, blev därför mindre viktigt än att samarbeta med varandra för att hjälpa barn att överleva och växa. Det hände även ibland att vita slavdrivare ammade slavarnas svarta barn. Slavdrivarna hade ju allt att tjäna på att även dessa barn växte upp till lukrativ arbetskraft, därför ammades ofta barnen av andra slavar och i ovanliga fall om det behövdes även av de vita kvinnorna själva. Amningen av vita barn prioriterades alltid men i vissa fall fick wet nurses amma både sina egna barn och sina slavdrivares barn. Det vanligaste var dock att svarta förslavade kvinnor ammade deras vita slavägares barn på bekostnad av sina egna. De tvingades ofta avsluta amningen av deras egna barn tidigt, redan efter några veckor eller månader, medan de ironiskt nog förväntades amma slavdrivarnas barn uppåt två år. Wet-nursing orsakade ett emotionellt trauma bland svarta kvinnor eftersom de till skillnad från de flesta vita kvinnor inte själva fick göra valet hur och om de ammade. En ytterligare aspekt i det emotionella våldet och traumat är att många svarta kvinnor vars bebisar dött direkt utnyttjades för sin mjölk till att amma ett vitt barn. Nåt som måste varit otroligt traumatiskt, att sörja sitt egna barn och samtidigt amma en annans. Det kan vara lätt att tänka att arbetet som wet-nurse vore att föredra från att jobba ute i fälten men alla som ammat ett barn kan förstå att deras arbete också måste ha varit otroligt krävande både fysiskt och psykiskt. Med en konstant press att amma, ofta flera barn under en lång tid, med risk för ömma bröst, mjölkstockning, mastit, såriga bröstvårtor och samtidigt vara isolerade från deras vänner och familjer. Vissa tvingades dessutom arbeta i fälten på dagarna och amma vita barn på nätterna. Att använda sig av wet-nurses var nämligen ett sätt för vita slavdrivare att slippa de mer besvärliga delarna av moderskapet, till exempel nattamningen. De kunde slippa känna sig låsta till sina barn, återgå till ett socialt liv som annars inte var en möjlighet för nya mammor. Att vita slavdrivare valde att inte amma kunde också bero på särskilda omständigheter, en vanlig sådan var att de upplevde att de själva inte hade tillräckligt med mjölk. I mer extrema fall kunde det handla om fysisk eller psykisk sjukdom, eller att mamman dött i barnafödande som hindrade dem från att kunna amma. Eftersom bröstmjölksersättning inte var ett utvecklat eller säkert alternativ då så föredrogs ofta utnyttjandet av wet-nurses. Svarta kvinnors mjölk har alltså stulits från dem i ofattbara mängder när generation efter generation av vita barn druckit av den. Det har beskrivits som en sorts strukturell störning (structural interference) i förslavade kvinnors amningsmöjligheter. Numera anser man att alla mammor har rätten till valet om de vill amma eller inte, men den rätten fråntogs alltså många afroamerikanska kvinnor under slaveriet. Något som har effekter än idag. Om amning bland afroamerikaner idag Afroamerikanska kvinnor i USA idag är bland de minst troliga att initiera amning. Trots att amning i minst 1 år rekommenderas nationellt. Endast 64,3% av afroamerikaner ammar sina barn jämfört med 81,5% av vita. Detta har effekter på både barnen och mammornas hälsa. Jag vill poängtera än en gång att jag tycker amning ska vara individens val och det finns fördelar med flaskmatning också om det är vad man väljer att göra. Men amningen har många positiva hälsoeffekter för både barnet och den som ammar. Nåt afroamerikaner troligen skulle gynnas av med tanke på att de löper högst risk för sjuklighet och dödlighet till följd av (all sorts) cancer, diabetes, influensa och har en högre sannolikhet att drabbas av fetma jämfört med vita. Amning är associerat till att minska risken för alla dessa sjukdomar/tillstånd. Enligt en studie i the Lancet har man dessutom beräknat att omkring 20 000 fall av bröstcancer årligen hade kunnat förhindras med hjälp av amning. Det är också särskilt aktuellt bland svarta då de löper högre risk att både drabbas av och dö av bröstcancer jämfört med vita kvinnor. Det är några skäl till att det vore önskvärt att öka amningsfrekvensen bland svarta kvinnor. Vilket man också jobbar för att göra. Barnmorskan Stephanie Devane-Johnson har forskat på hur afroamerikaners historia påverkar hur de ammar idag. Hon fann att det fortfarande fanns ett öppet sår från att ha tvingats amma andras barn på bekostnad av sina egna. Bland många afroamerikaner anses amning idag tabu, som ”a white thing” och nåt man inte behöver syssla med längre. Attityden att man inte behöver amma längre och därför inte gör det tycker jag blir förståelig om man ser till historien. Att amma eller flaskmata blir också ofta en klassfråga där flaskmatning anses finare eftersom det är nåt man måste ha råd med. Arbetsplatsförhållanden spelar också in i USA där många mammor behöver återgå till arbete väldigt snart efter förlossning. En studie av Angela Johnson, ”A study on Enhancing breastfeeding rates among African American women” visade att andra orsaker för den låga amningsfrekvensen bland svarta i USA är rasism, diskriminering från vården och implicip bias. Dessa skillnader i amningsfrekvens sker alltså inte i ett vakuum utan grundas sig i mångt och mycket i rasism. Som så mycket annat. Läs mer/Referenser Emily West, R.J. Knight. Mothers Milk, 2017. Journal of Southern, Vol. 83, sid. 37-68. Stephanie DeVane Johnson. A qualitative study of social, cultural and historical influences on African American Women’s infant-feeding practices, 2018. The journal of perinatal education. Mekha McGuire, 2018. Black breastfeeding after a history of trauma. Angela Johnson, 2015. A study on enhancing breastfeeding rates among African American women. Breastfeeding Medicine. UNICEF’s sammanfattning av The Lancet: Increasing breastfeeding worldwide could prevent over 800,000 child deaths every year
