Eller jag ammar fortfarande, men bara min minsta. L har inte ammat på några veckor nu. Jag märker hur det värker i bröstet när jag skriver det. Jag har inte helt landat i det och känner mig nog inte helt tillfreds med beslutet jag har tagit. Varför slutade jag då? Det frågar jag mig själv också. Jag önskar att jag kunde skriva att det var för att jag eller L kände oss klara med amningen men riktigt så var det inte. Det fanns tillfällen där jag kände att jag ville sluta för jag tyckte det var påfrestande och hade ett behov av att få tillbaka en större tillgång till min egen kropp. Men oftast tyckte jag bara det var mysigt och skönt med den oftast lugna stund amningen innebar. Inte minst när båda barnen ammade. För L’s del hade han kunnat fortsätta ett bra tag till, han älskar att amma, det har han alltid gjort. Jag hade ingen fast bild av hur amningen skulle bli när jag fick barn, jag hade inte trott att jag skulle amma så här länge men insåg snabbt att jag bara ville go with the flow och följa mitt barn så länge det kändes bra. Men ju äldre han blev, ju större han blev (min son är stor för sin ålder och ser man honom skulle man nog gissa att han är 4 inte 2 år) desto mer udda blev vi som ammade. Udda i den bemärkelsen att jag alltmer sällan kunde se någon annan göra samma sak. Jag slutade amma offentligt vid två år tror jag. Då ammade jag bara i vad jag kände var väldigt trygga rum, på slutet var det bara hemma hos mig och hos mina systrar. Rum fria från dömande blickar eller ifrågasättande kommentarer. Hade jag inte haft en Instagram med möjlighet att nå ut till en bred skara så hade jag säkert gjort som många andra gör; ammat på i det tysta, i hemlighet. Men i och med min plattform såg jag en chans att öka representationen av långstidsamning, amning under graviditet och tandemamning, jag ville ge någon annan det jag haft svårt att hitta. Någon att se sig själv i. Jag hoppas och tror att jag hjälpt i alla fall några som velat fortsätta amma sitt barn förbi det som är norm i Sverige att våga. Den tanken blir jag stolt och lycklig av även om den publika amningen var ett skäl till att jag inte orkade fortsätta. Det öppnade upp för kommentarer från främlingar och från närstående. Överlag har mina nära varit väldigt stöttande och det har betytt så mycket för min amningsresa. Det är jag tacksam för. Särskilt mycket har min kille och min syster Elizabeth betytt för mig. Hos dem har jag känt mig helt trygg och stöttad i mina val. Min kille har backat upp mig när jag varit osäker på att amma offentligt eller känt mig ifrågasatt, det har verkligen stärkt mig. Men jag var inte stark nog för att inte låta de små kommentarerna och bristen på representation sätta sig till slut. Att låta andras känslor av skam och sexualisering kring amning sätta ett frö och gro i mig. Det är jag ledsen för. Men jag försöker inte vara för hård mot mig själv, det är tufft att vara normbrytande och öppen med det, det kräver energi, det är särskilt känsligt kan jag tycka när ens barn, ens mest värdefulla person, är involverad i det och också blir bedömd. Jag orkade inte riktigt stå emot det till slut och det är ett av skälen till att jag tog beslutet att sluta. Jag rekommenderar ingen att göra samma, jag är bara ärlig med att jag inte var stark nog. Sen hade jag inte klarat av att sluta om jag inte någonstans var redo, om inte min son tog det förhållandevis bra. Då hade jag samlat kraft och fortsatt ett tag till, för våran skull, det är jag övertygad om. Jag blev så långdragen nu så jag avslutar här men det kommer ett inlägg om hur jag gjorde när vi slutade och hur det känns nu. EDIT: Inlägg från 6/2 om hur jag gjorde och hur det gick.
