Det är några som frågat mig det. Personer som vill ha råd kring hur man slutar amma ett barn som inte längre är bebis. Men hur jag gjorde ger ju inget allmänt svar på den frågan. Jag kan förstås berätta hur just jag gjorde men jag vill verkligen understryka hur viktigt det är att lyssna till vad som passar bäst för en själv, ens situation och ens barn. Vi alla är som bekant olika och det finns inte en mall som passar alla. Här kan ni läsa en längre text kring olika tillvägagångssätt när man önskar sluta amma. Vårt avslut blev ju inte riktigt som jag tänkt, eller hoppats. Men det blev ändå rätt bra nu när jag har distans till det. I en drömvärld hade jag låtit min son bestämma själv när han var färdig med amningen eller slutat när jag var trött på det. Men riktigt så blev det inte och det kan ni läsa om här om ni vill. Tidigare hade tänkt att om vi slutar på mitt initiativ så skulle jag köra ”don’t offer don’t refuse” alltså inte erbjuda amning men inte neka när han ville. Alltså en barnstyrd och långsam approach till det. Det blev inte riktigt så utan mer att jag gradvis började begränsa amningen till vissa tillfällen; efter förskola, i badet, när han var ledsen. Men när jag väl bestämde mig, vilket triggades av en utåt sett betydelselös kommentar, så vart det ett ganska tvärt avslut. Jag ammade vid tre tillfällen efter beslutet var taget och sa nej alla andra gånger. Första veckan bad han att få amma flera gånger per dag men accepterade ändå mitt nej förutom då han var väldigt ledsen. Då gav jag också efter och lät honom amma (de tre tillfällena). Allteftersom dagarna gått så frågar han allt mer sällan. Imorse när han bad att få amma så gapade han överdrivet stort mot bröstet och började skratta, som att han frågade på skämt bara. Det gjorde mig lycklig att han kunde skoja om det för det känns som ett kvitto på att han tar det med ro. Det som varit svårast för mig är när han velat amma med sin lillebror, för det har varit en så fin stund för dem. Men nu ber han istället att få hjälpa mig amma Lilla O, vilket känns fint det med. Han verkar inte känna nån svartsjuka gentemot sin bror. Han går med på att vara nära på andra sätt. Överlag har det varit förvånandsvärt lätt, bortsett från de första dagarna. När jag väl var konsekvent så anpassade han sig. Precis som när jag slutade amma på natten när han var 15 månader. Men klart jag märkte att det var en sorg för honom att sluta med nåt han älskar. Men barnen lever i nuet som tur är och anpassar sig till det, så nu lever han i den här nya situationen som jag bestämt och har förlikat sig med den. Nu är det nog mest jag som sörjer emellanåt. Men jag är också lycklig att det gått förhållandevis smärtfrittt. Lycklig över den tid vi haft. Det är okej att sörja och låta hjärtat värka för det som varit. Det är okej.
