Jag har trott flera gånger under de senaste månaderna att jag ammat för sista gången, men varje gång har jag haft fel. När jag fick reda på att jag var gravid befann jag mig i Ghana och beskedet kom som en chock. Jag fick snabbt byta mina malariatabletter till några som inte skulle skada fostret. De jag fick byta till fick man inte amma på. Jag fick rådet att ”passa på” att sluta men vid den här tidpunkten var jag inte alls redo. L ammade flera gånger per dag bland annat till söms och det var otroligt praktiskt i den tropiska hettan. Det blev en emotionell kris för mig med mycket sorg och tårar över att jag blev tillsagt att sluta amma så abrupt och samtidigt ta in den stora nyheten att jag väntar barn igen. Jag gjorde ett försök men kände inte att jag kunde sluta tvärt om det inte var helt nödvändigt. Jag läste på om medicinen jag tog och riskerna med den och kom fram till att det kändes okej att drastiskt dra ner på amningen först för att sen sluta helt. Så från att ha ammat fritt gick jag ner till 1-2 amningar per dag. Det gick förvånansvärt bra. Men planen att sluta helt lyckades jag inte genomföra, det tog helt enkelt emot för mycket, särskilt att sluta med amning inför läggdags (det gjorde jag en kort tid efter vi kom hem och det gick jättebra). Jag tog istället det riskfyllda beslutet att inte ta min malariamedicin och försöka skydda mig från myggbett så gott det gick. Det är inget jag hade rekommenderat nån annan men för mig kändes det rätt. Då lättade mycket av skuldkänslorna gentemot båda mina barn. Även om det inte hade varit bra för bebis i magen om jag blev svårt sjuk i malaria. Det var helt klart en chansning. Där började nedtrappningen och den har fortsatt sen dess, amningarna blev stadigt färre i samband med att mina bröst började bli så ömma av graviditetshormonerna. Idag påstår L fortfarande att han vill amma om han ser mina bröst ute i det fria men så tar han bara ett sugtag och går vidare. De enda gångerna han ammar en längre sund är om han är väldigt ledsen eller sjuk. Det känns fint att fortfarande kunna erbjuda den ultimata trösten och jag har verkligen fått ett kvitto på att amning är så mycket mer än mjölk! För min mjölk sinade en bit in i graviditeten, det är vanligt innan råmjölken bildas på nytt senare i graviditeten. Dessutom hjälpte såklart utglesningen av amningen till att minska produktionen. Men jag ammar på lite ändå, men just nu enbart som tröst och mys. Det ska bli spännande att se om jag kommer amma sporadiskt ända fram till födseln, hur L kommer reagera när det börjar komma råmjölk (som smakar annorlunda än mogen mjölk som han är van vid) och vad han kommer tycka om att jag förhoppningsvis ammar en ny liten person sen. Kommer han vilja amma mer då eller vilja lämna över stafetten till lillebror. Det återstår att se.
