Idag fyller min son 1.5 år och jag ammar honom fortfarande. Innan jag fick barn hade jag ingen tydlig tanke kring hur länge jag ville amma men planen var minst 1 år. Jag hade inte tänkt på hur det skulle vara att amma längre än så. Min upplevelse är att normen i Sverige just nu är att man SKA amma, men ”lagom länge”. Slutar man ”för tidigt” (eller om man aldrig börjar) finns risk att man anses inte göra det bästa för sitt barn, håller man på ”för länge” så kanske folk börjar undra för vems skull man ammar egentligen. Det är min uppfattning men jag kanske projicerar de här tankarna på folk? För sanningen är att jag inte fått mycket negativ respons alls kring min amning. Men jag kommer på mig själv med att dra mig från att amma offentligt mer och mer ju äldre min son blir för att jag är rädd för vad folk ska tycka. Det är så dumt egentligen och ligger i min egen osäkerhet. Jag är i alla fall glad att jag väldigt sällan, typ aldrig, undvikit att amma av den anledningen. Helst skulle jag inte vilja få upp de där osäkra tankarna alls men tills dess nöjer jag mig med att kunna resonera med mig själv. När de där tankarna kommer upp försöker jag påminna mig själv om att det inte är någons ensak om/hur/när jag ammar och jag vet vad som är bra för mig och min son. Ett stort skäl till att jag vågat amma offentligt på alla möjliga platser handlar också om det stöd jag fått från min man. Han uppmuntrar mig att skita i vad andra tycker när vi är någonstans och min son vill amma och jag blir orolig för vad folk ska tycka. Stödet från ens omgivning och sina närmaste betyder verkligen SÅ mycket för om amningen blir lyckad eller inte, inte minst i början när det kan vara extra knepigt och ovant.
